Den som kommit upp i åren, har samlat på sig det de behöver. Ur konsumtionssynpunkt är därför äldre inte intressanta, det är de unga som köper först och tänker sedan. När eftertankens kranka blekhet får kallsvetten att rinna efter att månadens räkningar lagts ihop, är det för sent att ångra sig.

   Oavsett vad Riksbanken och ekonomer av alla de slag säger, visst har vi en lånebubbla som hotar att spricka runt hörnet. Oroande rapporter om att det stora landet i väster inte alls återhämtat sig sedan finanskrisen, borde få både regering, bankekonomer och företag att darra. Vår värld är sig inte lik sedan finanskrisen och kommer aldrig att bli det heller.

   Regeringens ständiga optimistiska uttalanden att statens ekonomi är stabil, får det lilla av håret som är kvar att resa sig i bakhuvudet. Måste vi påminnas om statens goda affärer för att skyla över de problem kommuner och landsting brottas med ute i landet. Vårt land består inte bara av Fjollträsk, som en del politiker tycks tro.

   Ute i verkligheten brottas många kommuner med problem orsakade av nedskärningar av personal. Ändå är det bara början på ett elände, för börjar man plocka bort folk för att spara pengar, måste man fortsätta till det inte längre är möjligt.

   Det här är inte ett nytt skapat problem, det började redan vid saneringen av statens och bankernas ekonomi i början på nittiotalet. Vad som borde gjorts då, var att banta vår byråkrati och offentliga administration rejält, det är fotfolket som är viktigt inom de offentliga verksamheterna.

   Problemet är med andra ord att de politiska makthavarna skjutit på nödvändiga åtgärder, vilket inte bara kostar mera pengar för varje år, utan också att personal inom skola, vård och omsorg ständigt måste bort. Ingen politiker har väl tänkt så långt att vid varje inbesparing, bäddar de för sin egen bortrationalisering.

   Infrastrukturen i vårt land är ett sorgligt kapitel, som under många år fungerat efter principen lappa och laga. En dag kommer det att bli som i forna DDR, det måste ses som en prestation att vi klarat oss så länge. Men visst kan man fundera över vart alla vägskatter med mera tagit vägen, som varit ämnade att bekosta det hela. Men under alldeles för många år, har politiska makthavare använt sig av enklast möjliga lösning när det saknats pengar på ett ställe, de har helt enkelt tagit från där det funnits och kallat det fördelningspolitik. Att det var möjligt tidigare är en sak, men nu bevakas varje steg våra politiska makthavare tar.

   Kanske stirrar vi oss blinda på hur det går för vårt land just nu, om några månader kan det se helt annorlunda ut. I vår numera globala värld händer saker snabbt och oväntat. Det räcker att några mångmiljardärer tycker att risken börjar bli för stor och tar hem sina vinster, för att helvetet ska bryta lös. Om det gör det, lutar de sig tillbaka och väntar på att det ska blåsa över, så de kan köpa billigt. För dessa personer är det hela bara ett spel, där de kallsinnigt ser på hur andra tar kål på varandra. Så länge pengarna styr, kan vi inte vänta oss annat.

   Visst är det en rutten värld vi lever i.