Av någon underlig anledning har jag lyckats koppla bort allt bedrövligt som hänt under en veckas tid. Antagligen beror det på att jag insett att det politiska etablissemanget grävt ner sig i sin lilla sandlåda, fullständigt omedveten om vad som händer med vårt så kallade välfärdssamhälle. Kanske sitter de och spelar det gamla kortspelet Löjliga Familjen, som då antagligen fått nytt namn och heter Löjliga Allianserna.

Ingenting har ställt till med så mycket elände i världen som i demokratisk ordning fattade beslut, sa Olof Palme en gång för länge sen. Han kunde lagt till att det inte heller är ett demokratiskt sätt att fatta beslut, eftersom ett majoritetsbeslut i själva verket är en styrkedemonstration.

Efter samtal med en gammal man som troget röstat på socialdemokratiska partiet sedan han blev röstberättigad, har jag förstått att han inte är ensam om att känna sig övergiven av partiet. Han påpekade vad han ansåg gått snett under åren, men mest kände han sig lurad. Välfärdssamhället som måste bevaras till varje pris hade han på grund av sjukdom inte sett röken av. Tvärtom har han behandlats som skit, som han uttryckte det. Den mannen är bara en av förlorade röster för partiet vid nästa val om han lever då.

Att regeringsmedlemmarna själva får lönelyft på tusentals kronor per månad samtidigt som de diskuterar sänkning av pensionerna på grund av en vansinnig uppgörelse över partigränserna, måste väl ändå anses vara ett politiskt självmord. För att rädda ansiktet borde de besluta om en lönesänkning för alla heltidspolitiker och byråkrater med tjugo procent, det skulle ge pengar till pensionerna och dessutom antagligen bli över.

Det är så tufft att jobba i folkets tjänst och som arbetsgivare är det dags att svenska folket tar i med hårdhandskarna för att visa vem som bestämmer.

Nog om det, för vad värre är har ingen politiker tagit hänsyn till vad flyktingströmmen till vårt land inneburit för inte bara de äldre, utan också de yngre som inte lyckats komma in på arbetsmarknaden. Den äldre mannen kände både obehag och rädsla när han tvingades besöka centrum i vår stad för bank- eller apoteksärenden. Man kan förstå honom, eftersom centrum av staden numera fylls av högröstade flyktingar som talar i sina mobiltelefoner eller i klungor på gågata och trottoarer.

Alla har vi svårt att ta till oss förändringar, det gäller inte minst äldre människor som under ett långt liv fått vanor som de omedvetet följt. Mannen jag talade med hade svårt att förstå hur dessa flyktingar på kort tid kunnat skaffa både mobiltelefoner och bilar, när han själv varje månad tvingas snåla för att pensionspengarna ska räcka till. För den som börjat tänka så, är steget till främlingsfientlighet inte långt borta.

Man kan genom att lyssna höra att de gamla känner sig uppgivna, men bland de unga hörs aggressivare tongångar, det bådar inte gott inför framtiden. Många av dem har blivit illa behandlande av vår bedrövligt skötta skola, men också av arbetsförmedlingen. När unga människor förlorar framtidstron, bryr de sig inte längre om vad som händer med dem.

Det som nu händer i Iran, kan mycket väl hända även i vårt land. Dribblandet för att kunna skrapa ihop en majoritet genom en allians, speglar inte alls det val väljarna gör vid valurnorna. Om de partier som ingår i en allians kan kohandla fram lösningar, varför då inte slå ihop dem till ett enda parti på höger- och vänsterkanten. Det är ärligare än att som nu gå ut med skilda partiprogram som urvattnas till oigenkännlighet.

Från det ena till det andra, läste jag att MP fortfarande är inne på medborgarlön, men vill kalla det något annat. Egentligen är medborgarlön inte en politisk fråga, för vill svenska folket att det ska införas, har de politiska makthavarna inget val. Varför ingen påpekat det tidigare vet jag inte men staten är till för folket, inte tvärtom. Den statliga kostymen är alldeles för stor och det är regeringens sak att rätta till det missförhållandet.

Ett land kan överleva med en regering som är vald att på bästa sätt föra folkets talan, utan att blanda ihop ideologier och vad de politiska partierna vill. Det är inte politiskt utsedda företrädare som ska förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt, utan de bäst kvalificerade, vilket bara kan ske genom direkta personval.

Alldeles för många politiska beslut har visat sig reta upp en ofattbart stor grupp människor, gammal som ung. Vem vet vilka krav som kommer att ställas på de politiska makthavarna inför valet nästa år, om de är kloka nog att lyssna. Om de inte gör det, får missnöjespartierna stort svängrum att dra till sig förbaskade väljare. 

För mig framstår det politiska etablissemanget som hämtat från det gamla kortspelet Löjliga Familjen, men nu bör det väl heta Löjliga Allianser.