Tänk om våra så kallade folkvalda politiker skulle få ändan ur vagnen och strosa runt på gatorna och lyssnade på vad folk har att säga. De kan göra det tämligen riskfritt om de inte sitter med i partitoppen eller har varit med och fattat vansinniga beslut som berör människors vardag, förstås. Övriga är tämligen anonyma. De skulle med andra ord kunna fungera som infiltratörer och framföra till de styrande vad människor tycker och tänker. Frågan är om de skulle våga tala om vad de flesta tycker och tänker om makthavande politiker och vårt nuvarande samhälle.

Att skapa ett nytt samhällssystem är inte lätt, det visade experimentet med Folkhemmet som aldrig blev av. Utgår man från politiska värderingar istället för hur folket verkligen skulle vilja ha det, visar det sig att önskningarna går stick i stäv med varandra. Det är därför vårt samhälle endast kan förändras genom påverkan av någonting som ligger utanför de politiska makthavarnas möjlighet att förhindra.

Hög arbetslöshet och bristen på pengar de närmaste åren, måste från politiskt håll mötas med lösningar som lindrar problemen för de drabbade människorna. Risken finns att lågkonjunkturen utnyttjats till att slimma företagen för att kunna ha så låga fasta kostnader som möjligt i framtiden. Att skaffa fram jobb till alla dessa människor är inte genomförbart, det måste till någonting helt annat. Misslyckas de politiska makthavarna med att hitta nya vägar från ett samhälle vi inte har råd med, vet ingen vad som kommer att hända.

Jo, naturligtvis kan det bli demonstrationer som inte arrangeras av politiska partier, vilket då alldeles säkert kommer att dra till sig de vid varje demonstration närvarande med rånarhuvor på huvudet. Ett utmärkt tillfälle för dessa huliganer att förstöra så mycket som möjligt. Att allt de förstör tas från föräldrarnas inbetalade skattepengar som är till för annat, har de inte förstånd till.

I själva verket tror jag inte att det är så ungdomarna vill ha det. Även om de inte kan få ett jobb, måste de få vara en del av någonting att vara stolt över. Att istället för förnedrande besök för att tigga pengar på socialbyrån varje månad få en fastställd lön av staten, skulle säkert ta bort en stor del av aggressionen. Det skulle också få dem att känna samhörighet med landet, lite av vad de offentliganställda sa förr: Statens kaka är liten men säker.

En människa ska inte behöva skämmas över att vara arbetslös. Att det blivit så beror i mångt och mycket på den svenska avundsjukan. Någonting så harmlöst som att se arbetslösa människor cykla ut till en sjö för att bada en varm och vacker dag och själv tvingas åka till jobbet väcker ont blod. De som tvingas jobba, skulle ju själva vilja sola, bada och koppla av. 

Kanske är det så att lönearbete är någonting onaturligt för människan. Innerst inne bor det en bohem i oss alla som ingenting högre önskar än att få ta dagarna som de kommer. Jobba en vecka och vara ledig två för att ägna sig åt barnen exempelvis. Det fungerar inte i ett tillväxttänkande samhälle.

Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt brukar man säga och det är precis vad det politiska budskapet går ut på. Som politiker anser de sig värda höga löner och vill ha ännu mer. Därför måste invånarna jobba ännu hårdare och längre under den korta livstid vi antagligen tilldelas redan vid födseln. En motfråga uppstår då spontant: Vad är det då för mening med att födas till en sådan värld?

Så långt har inte våra politiska makthavare kommit i sina tankegångar, men de kanske blir tvungna till det. Ett enat folk utanför det politiska etablissemanget, måste innan de blir i minoritet, se till att tala om vem som verkligen bestämmer hur det ska vara. För att exempelvis Medborgarlön skulle kunna införas, fordras en majoritet som fråntar politikerna det mandat de säger sig ha för att kunna bestämma. Det är så det fungerar, störst är starkast. Man kan förstå politikernas oro att folket skall börja kräva att Medborgarlön införs, de kommer inte längre att kunna få sin vilja fram. Det är därför Medborgarlön fascinerar mig.

Jag har inte den blekaste aning om varför en så samhällsomstörtande teori om ett bättre samhälle kunde väcka mitt intresse. Visst har jag varit hjärtligt trött på det politiskt styrda samhälle vi haft så länge jag kan minnas. Eftersom jag redan som ung ansågs vara obstinat av mina lärare i skolan på grund av att jag ifrågasatte vad de hade att komma med, kanske det är förklaringen.

Men även de som är äldre måste se framåt, vi har barn, barnbarn och barnbarnsbarn som tvingas trampa i våra fotspår. Framtiden är i morgon såg jag det stod på en t-shirt för någon dag sen och det stämmer faktiskt.

Den som tänker efter lite erinrar sig säkert att ha hört äldre säga att de vill att det unga släktet ska få det bättre än vad de själva hade som ung. I samma andetag säger de att det var bättre förr. Vad som var bättre kan de inte förklara på annat sätt att det fanns en genuin sammanhållning mellan människorna som levde under ungefär samma förhållanden. Är det så enkelt, varför driver då inte människorna på att ett sådant samhälle återinförs?

Förklaringen kan vara att svenskar är ett fogligt folk som anpassar sig efter de politiska makthavarnas beslut och super på helger och semestrar. Det är då det ventileras både arbetsveckornas helvete och politikernas idiotiska beslut, en bidragande orsak till de många fall av kvinnomisshandel som blivit vanligare med åren. All ilska mot vad de politiska makthavarna ställt till med, riktas mot den de har till hands för att avreagera sig på.

Samma sak med det totalt meningslösa växande ungdomsvåldet. Vad beror det på att ungdomsgäng stryker runt på gatorna och rånar alla som råkar komma ensamma? Experterna talar om uppväxtmiljö och våldsamma videospel, orsaken kan lika gärna vara maktlöshet över att de viftas undan som envisa flugor. Som våldsamma demonstranter, klottrare, rånare och våldsmän blir de uppmärksammade med braskande rubriker i tidningarna, en fantastisk kick att göra det igen och igen. Det bevisar ju att de finns till!

Jag pratade med en ung kille som upplevt skoltiden som en katastrof, men tiden efter hade blivit ännu värre. Något jobb hade han inte fått under de fyra år som gått sedan han slutat skolan. Betygen var urusla på grund av svårigheter att läsa och skriva. Han hade försökt förklara för handledaren på Arbetsförmedlingen att det var lönlöst med att skicka honom på teoretiska kurser eftersom det skapade panik. Att inför andra erkänna att han inte kunde läsa var mer än han kunde klara av, medmänniskor är inte så trevliga när de får chansen att känna sig bättre än andra.

Det är inte bara de unga som känner sig illa behandlade av inte bara vår byråkratiskt uppbyggda samhällsapparat utan också av folkvalda politiker. Även landets pensionärer behandlas nu som någonting nödvändigt ont, att de styrande helst skulle vilja införa ättestupa igen, folk blir alldeles för gamla och det kostar pengar. De gamla säger samma sak om politiker, de berövar dem inte bara en värdig ålderdom, de tvingas också föda dem trots sänkta pensioner. Dags att gamlingarna går på gatorna och ropar: Vet hut!

Den som fortfarande har förmågan att tänka, inser snabbt att från politiskt håll handlar det om självbevarelsedrift. De vet säkert med sig att det inte längre går att försvara sitt uppdrag som folkvald, därför ska alla uttalanden om att vi måste jobba mer och längre tas för vad det är, ett försök att förhala det som oundvikligen kommer att ske. Faktum är att vi i många år inte haft råd med alla de heltidspolitiker och byråkrater som tar en stor del av den gemensamma skattekakan.

Om de politiskt aktiva använder det vi alla fötts med för att kunna tänka, skulle de säkert se det som så att en Medborgarlön, kanske är enda chansen för dem att få tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen i framtiden. Det finmaskiga politiska skyddsnätet är inte ett dugg starkare, än det som för många år sen rycktes undan för övriga invånarna.

Med det har jag städat av Medborgarlön för ett tag framöver, men att grubbla på vad det skulle kunna betyda för ett luttrat folk kommer jag inte att släppa i första taget.