"Den svenska modellen" kallas det samarbete som din arbetsgivare och fackförbunden har. Det våra politiker omhuldar och hänvisar till som någonting fantastiskt är i själva verket en gammal uppgörelse som kom till för snart nittio år sedan. Man kan därför med fog säga att "Den svenska modellen" är en av orsakerna till att vårt land ser ut som det gör i dag. I negativ bemärkelse.

Med ett rättsystem på väg att haverera och ensidig bevisföring som förekommer i de tvister som uppstått och fortfarande uppstår med statliga myndigheter, har vi inte längre en fungerande demokrati. Vårt land har under åren formats till ett kontrollsamhälle styrt genom politisk makt där individen ses som försörjare av det skapade systemet.

Anders Borg gjorde det stora misstaget att beslagta pengar från trygghetsförsäkringarna, någonting som aldrig rättsligt prövats vilket det borde ha gjorts genom en anmälan av dåvarande oppositionen. På något underligt sätt har jag fått den uppfattningen att alla övriga partier inte fattade vad det handlade om och det är verkligen skrämmande.Vad värre är, det har inte rättats till.

Jag har läst och läser fortfarande alldeles för mycket för att det ska vara bra för min sinnesfrid, jag blir heligt förbannad alldeles för ofta över de upprepade misstag som görs av våra politiker. Vi har fortfarande kvar politiker som var aktiva under industrisamhällets dagar, det de har i ryggmärgen går inte att ändra på. Inte heller att de knappast uppgraderat sina kunskaper och står handfallna inför det nya som kräver högre utbildning att förstå.

När flyktingströmmen drabbade vårt land uppstod kaos, det politiska kontrollsystemet var inte anpassat efter att någonting drastiskt skulle kunna förändras. Från att ha varit ett relativt tryggt land att leva i, har vi hamnat i en situation då stölder och våld är vanligt förekommande. Antagligen har vi bara sett början på någonting vi äldre aldrig trott oss få uppleva.

Alla jag brukar prata med är överens om att det här kommer aldrig våra politiker att kunna lösa. Alla vi äldre har varit med om upp och nergångar, många av de i dag unga har aldrig varit med om att få börja om från början. Att spotta i nävarna och bygga upp det som raserats. Det är antagligen vad de kommer att ställas inför inom en snar framtid.

Våra politiker sitter fast i att så många som möjligt måste ha ett arbete, det är med skattepengar som makten kan behållas. När lågkonjunkturen slår till och en massa av de som blir av med sina jobb inte klarar av sina lån, startar det som ekonomer varnat för, bubblan spricker med en smäll som skakar om hela landet. Som det gjort många gånger tidigare, drabbas även de som aldrig tagit ett lån.

Jag har inte blivit klok på Riksbankens penningpolitik och att ha kvar minusräntan. För en stor del av svenska folket har det betytt kostnadsökningar genom inte minst fastighetsskatten. Med en hejdlös upptrissning av fastighetspriser har taxeringsvärdena rusat i höjden. Det är inte fråga om att det kan hända att bostadsmarknaden kollapsar som den gjort i andra länder, utan när. Men när detta händer kommer fastighetsägare som fortfarande har sina fastigheter kvar, att få fortsätta betala för ett högre värde än det som kommer att ligga till grund för ett nytt värde.

Bevisligen kan fastigheter tappa från trettio och upp till femtio procent av värdet på nolltid. Flera länder ute i Europa som drabbades vid finanskrisen har först nu börjar repa sig, det har med andra ord tagit nästan tio år. Och det är ett sådant scenario vi kan stå inför när en lågkonjunktur kommer. När hjulen snurrar som fortast är det lätt att någonting går sönder.

Vårt land blir knappast rikt på sina naturtillgångar, den enda tillgång som garanterar ett lands överlevnad är dess invånare. När invånarna behandlas illa ligger ett land risigt till, det skapar inte bara oroligheter, utan också att invånarna kräver en förändring. Den omställning våra politiker kommer att stå inför blir smärtsam för många, det är svårt att ställa om från att styra och ställa till att tjäna invånarna.

Svenska Akademien är ett utmärkt exempel på vad som kan hända om man klamrar sig fast vid det gamla och vägrar anpassa sig till nutiden. Av det jag kunnat läsa i utländska tidningar har skandalen skadat inte bara Nobels litteraturpris utan också vårt land. Ett fåtal personer som trott sig ha makt har lyckats förstöra ett av de få saker som gett eko ute i vida världen. Det är dags att skampålen återinförs i vårt land.

När vi ser hur rika blir rikare och fattiga fattigare i ett land som en gång sågs som ett föredöme, inser man att slutet är nära för det samhälle vi har. Hittade ett citat ur Koranen som stämmer bra med hur vårt samhälle och hur många människor och tyvärr även många i folkets tjänst via sina förtroendeuppdrag har blivit och det lyder så här:

Ni äro besatta av snikenhet efter mer och mer tills ni sänks i era gravar ... men på den dagen skall man fråga eder vad ni hava gjort med livets gåvor.

Har vanan att skriva med flyt och aldrig läst igenom vad jag skrivit. Det som till slut blir ett inlägg är helt beroende på vilket humör jag är. Har sällan någon anledning att tycka att allt är toppen, har varit med för länge och sett hur svenska folkets utnyttjas i inte alls ädla syften. Det är makten som skall vinnas eller försvaras, invånarna är bara en bricka i spelet.

Efter att vårbudgeten presenterats spekuleras det om att regeringen sparat det bästa till hösten lagom till valet. Kanske inte speciellt klokt eftersom mycket kan hända på den relativt korta tiden, vi har nämligen rört oss i okänd terräng under ganska lång tid. Efter att under flera år haft minusränta, anser ekonomiska experter att vi har ett viktigt verktyg mindre om vi drabbas av en lågkonjunktur och en sådan kan komma som blixt från klar himmel.

Jag för min del blir aldrig klok på valutamarknaden och definitivt inte på varför vår svenska krona rätt som det är faller i värde. Vår finansminister framhåller stup i ett att landets ekonomi är stark och det är inte länge sedan det pratades om att kronan var undervärderad. Internationella valutamarknaden och våra egna experter verkar inte ha samma syn på vår stolta valuta.

Vår svenska krona har tappat rejält mot dollar och euro vilket naturligtvis påverkar importvaror som blir dyrare och påverkar priserna i affärerna. Det i sin tur drabbar konsumenterna och då inte minst de sämst ställda grupperna. Fördyringar för med sig minskad konsumtion som ställer till oro om framtiden, det handlar inte om att människorna självmant drar ner på konsumtionen utan att de inte har råd.

Men det är klart, med perspektiv på vårt land kan utländska ekonomer anse att vårt land inte är rikt, eftersom det fattas pengar till det mesta invånarna betalar skatt för att få utfört. Ändå har det snålats med löner så till den milda grad att många välutbildade slutat inom de offentliga verksamheterna och övergått till bättre betalande arbetsgivare. Men just att utföra saker i invånarnas tjänst är ju vad skatter är avsedda för. När det sägs att intäkterna är för små, är det i själva verket kostnaderna som är alldeles för stora i förhållande till intäkten.

Det är alltså att börja i fel ände när våra politiker säger att fler måste i arbete och att vi måste jobba längre för att välfärden ska kunna bevaras. Hotet mot vår välfärd är alla som har politiken som levebröd, men också en alldeles för stor och förlamande byråkrati. Vad det handlar om i vårt land är att alldeles för många avlönas med skattemedel.

En dag kanske våra politiker inser att det invånarna betalar för att få utfört av staten och de offentliga verksamheterna kostar alldeles för mycket. Att skattepengarna urholkas av kostnader som inte skatterna är avsedda för. Pensioner, sjukersättning och a-kassa betalar invånarna för att få, det är inget bidrag som Moderaterna vill ha det till. Jobbskatteavdraget de genomförde är definitivt ett bidrag, det kan aldrig bortförklaras.

Det är det verkligt stora problemet som måste lösas på förhållandevis kort tid är att det privata näringslivet krympt personalmässigt och de offentliga verksamheterna växt. Ja, inte inom vården, omsorgen och polisen förstås, där fattas det folk. Problemet med skattefinansierade löner är att det uppstår ett glapp mellan vad som betalas ut och vad som kommer tillbaka. Automatiskt uppstår då att intäkter måste letas fram för att finansiera lokal-, personal- och administrativa kostnader. Den enklaste vägen som valts är och har varit att belägga allt vi behöver med skatter och avgifter. En smygbeskattning med andra ord.

Hör varje dag människor som sett att enbart avgifter och skatter fördyrat deras elräkningar, renhållning och vattenavgifter med runt femhundra kronor i månaden. Lägger man till att drivmedel blivit dyrare, så naturligtvis blir det mindre att konsumera för. Miljöavgifter av alla de slag kommer att påverka vårt land i negativ riktning betydligt mer än vad våra politiker ens kunnat ana.

Det har under flera år varit svårt att planera privatekonomin långsiktigt, eftersom det har dykt upp det ena beslutet efter det andra som fördyrat för invånarna. För alla de som inte har några marginaler och redan skurit ner på till och med nödvändiga saker, är det här förödande. Våra politiska beslutsfattare ligger hela tiden steget efter, det vill säga lovar rätta till längre fram trots att  behoven är akuta.

Förtroende för vad våra politiker kan uträtta möts därför med misstro hos de drabbade, vilket säkert har stor del i de svängningar vi kan se i opinionsmätningar. Ändå är det knappast de svagaste grupperna som blir tillfrågade och av den anledningen vet inget politiskt parti hur de kommer att rösta vid höstens val. Läget är ungefär som de överraskande valutgångarna i England och Amerika.

Blev minst sagt förbannad när vår finansminister nämner den Svenska modellen som vårt lands guldägg, men som inte är värt ett ruttet lingon när den nya högteknologiska utvecklingen börjar användas fullt ut. Har inte hört någon politiker nämnt eller kommenterat att gamla affärer som funnits i årtionden nu tvingas slå igen. Förändringens vind sveper över hela världen och oroväckande många stora affärskedjor har tvingats stänga filialer och satt till alla klutar för att inte gå under, genom att satsa på e-handel. Det i sin tur bäddar för ännu färre affärer och därmed asrbetslös butikspersonal.

Oavsett vilken bild våra politiker kommer att måla upp inför valet i höst, tänk efter vad de kända bröderna Marx klassiska yttrade betyder: Vem ska du tro på, mig eller det du ser med egna ögon?

Det är först på senare tid som unga journalister i ungdomlig yra (eller dårskap) har börjat röra om i det konservativt styrda land vi faktiskt är. Här gäller att som de gamla sjunga, ska de unga kvittra. Det vill säga nya idéer och moderniseringar tystas ner genom tillsägelse att göra som de blir tillsagda, inga ändringar ska ske med ett vinnande lag.

Tyvärr är det så att Socialdemokraterna knappast haft ett vinnande lag sedan sextiotalet, utan hankat sig fram genom att ständigt påminna om vad partiet gjorde en gång för länge, länge sedan. Partiledning efter partiledning har blundat för det faktum att den ideologi som låg till grund för framgången, förändrades av hur andra partier lade fram sin politik. I många fall kopierades även förslag som med lite ändringar presenterades som egna.

Veligheten på vilkens sida partiet ska stå, eller snarare hur det skulle kunna vara politiskt korrekt, fick bilden av att stå på de svagaste gruppernas sida att helt tyna bort. Det har fört med sig att Socialdemokraterna sedan många år tillbaka inte längre är ett arbetarparti, utan mer måste ses som ett mittenparti som flirtat med medelklassen. Det är de gamla trogna väljarna som nu sviker partiet och anledningen är att de numera inte vet om partiet är fågel eller fisk. Det handlar i alla fall om runt två miljoner presumtiva sympatisörer.

Så här ett halvår före valet skulle partiet på nytt kunna ta på sig rollen som de svaga gruppernas försvarare, men har hamnat i beslutsångest. I och med att partiet tappat kontakten med gräsrötterna och partiets företrädare rör sig inom helt andra kretsar, har de ingen aning om hur många människor har det ute i landet.

Det räcker inte att skylla på den tidigare borgerliga regering, de är själva lika goda kålsupare. Den största bidragsskandalen som någonsin genomförts är jobbskatteavdraget. Moderaterna bäddade även genom försämringarna av trygghetsförsäkringarna för det som hänt och fortfarande händer vid Försäkringskassan. Riv upp de beslut som fattades av den borgerliga regeringen och rätta till de misstag som de borgerliga gjorde, svårare än så är det inte.

Moderaterna trodde blint på att jobbskatteavdraget och sänkta skatter skulle leda till att bli ett statsbärande parti, de blev aldrig kloka på varför det inte fungerade. Men svaret är så enkelt att en otrolig mängd människor drabbades och att det skrämde skiten ur släktingar, vänner och bekanta. Skvaller sprids snabbare än än vad våra media hinner rapportera.

Att invånarna slår dövörat till när de kommer med sina bortförklaringar har våra politiker börjat känna av. Nu har de sociala medierna tagit över det som tidigare var tidningar, radio och teves uppgift, att informera om misshälligheter i samhället. Det kommer närmare in på livet när människor träder fram och uttrycker sin förtvivlan över den situation de hamnat i på grund av sjukdom, eller att ha uppnått pensionsåldern och inser att pensionen inte räcker till att leva på. Orättvisorna får helt andra proportioner när de drabbade människorna får ett ansikte.

Jag minns från femtiotalet den kände tidningsmannen Herbert Tingsten när han härjade som mest. Han avskydde monarkin, kyrkan och klassklyftorna, ville städa ut vidskeplighet och släppa in ”verklighetens kalla luft”. I dag skulle en som han verkligen behövas. Från början socialist men blev allt mer kritisk över alla dumheter som socialdemokraterna hittade på. Han blev vänsteranhängarnas fiende nummer ett, det är surt att höra sanningen.

Skulle varit minst sagt roligt att få höra Tingstens syn på Svenska Akademien och då inte minst på ledamöterna. Antagligen skulle han ha kallet dem för en alldeles normal samling fårskallar, för några utpräglade genier har vad jag kan komma på inte förekommit i akademien.

Man kan ana sig till hur det sett ut om Strindberg funnits med i församlingen. Eller Wilhelm Moberg som inte ville ha någonting med Akademien att göra. Det är ju inte meningen att De Aderton skall ha samma åsikter, tvärtom ska de från utgångspunkt från de egna åsikterna så småningom kunna samsas om ett val av pristagare.

Istället blev det så att den Ständige sekreteraren Horace Engdal under sin tid skapade en sammansvetsad isolerad grupp. En grupp bestående av människor som inte bara snärjdes in av en livsviktig inkomst utan också uppmuntrades till inbördes beundran. Naturligtvis tog det hus i helsike när denna skyddade grupp plötsligt drogs fram i dagsljuset. Det framstod tydligt vilka som blev kallast om röven, när verklighetens kalla luft strömmade in och jagade bort den goda värmen.

Det är först när krutröken lagt sig som det står klart, att den som skulle lämnat Akademien är Horace Engdal som med alla medel försökt skydda sin kompis kulturprofilen. Vad man kan se är att det funnits en vänskapskorruption i skydd av en mytomspunnen grupp som utgett sig för att vara intellektuella. Istället har nu en bild växt fram av det fisförnäma folket som trott att de kunnat göra som de ville.

Horace Engdal tycks dessutom vara spindeln i nätet, den som haft den egentliga makten att bestämma. Det uppfattar jag som märkligt eftersom Horace inte på något sätt gjort sig känd att ha skapat någonting för eftervärlden. Ja, om man bortser från att vara en av huvudpersonerna som skapat den skandal som antagligen skadat Nobels Litteraturpris för all framtid, förstås.

Hur genomruttet är vårt land egentligen? Den frågan ställer sig allt fler i dag.

Den dyngstack Kungliga Svenska Akademien visat sig vara, har spridit sin doft över hela världen. Den som tror att det passerat obemärkt ute i världen tror fel, det här är en skandal utan like. Det har verkligen satt vårt land på kartan och ingen utländsk journalist verkar vara förvånad, det som nu händer är vårt land i ett nötskal.

Politiska makthavare och byråkrater har sannerligen gjort allt under åren för att sopa allt som kunnat förstöra den politiskt skapade bilden av vårt land under mattan. När det talats om det ska vara högt i tak, har det antagligen varit för att det inte ska märkas, att takhöjden minskat i takt med allt som sopats under mattan.

Om vårt land inte haft någonting annat att skryta över som fått upp ögonen för vårt land, har vi ändå Nobelpriset. Man kan förstå hur den här gruppen med världens ögon på sig har gottat sig i rampljuset. Alla har trott att ingen utom de närvarande vetat om till dess dörren öppnats och den ständige (jo pyttsan) sekreteraren läser upp vinnaren.

Som det nu läckt fram har inte bara "kåtbocken" pladdrat, alla har tydligen i förtrolighet talat om det för närstående. Eftersom det förekommer vadslagning i samband med Nobelpriset i litteratur, kanske någon till och med gjort sig en rejäl hacka genom att använda ombud. Som jag uppfattat det skulle jag bara kunna lita på en enda person av de inblandade och det är Sara Danius. Har därför full förståelse för att hon röstats bort.

Lite svårare har jag för att förstå Katarina Frostenssons uteslutning, hon har spelat med öppna kort, men gift med fel person. Det får mig att grubbla över hur hennes man utnyttjat sin roll som bihang till sin fru. Den ställning han haft som kulturprofil och att kunna röra sig fritt i den här kretsen, får mig att misstänka att han samlat på sig en hel hög med material som kan skada vissa  medlemmar i denna församling.

Genom sitt agerande skyddar de som varit ivrigast att få bort Danius den som ställt till det hela och det sprider sannerligen en obehaglig doft. Horace Engdahls påhopp på Danius att hon varit den sämsta ständige sekreteraren sedan begynnelsen uppfattade jag som skrivet i panik eller snarare affekt. Horace blev helt enkelt förbannad när han trängdes in i ett hörn och glömde bort att använda huvudet. Han sägs vara intelligent men kanske inte är klokare än det han visade genom sitt påhopp på Danius

Att många kvinnor nu är uppretade har jag full förståelse för, det som uppvisas är en gubbighet utan like. Jag har uppfattat de gamla gubbar som sitter i Akademien som impotenta, men antagligen har de inte alltid varit det. Den allmänna uppfattningen efter det som nu hänt är att eras kvinnosyn är  föråldrad, men kanske alltid varit så eftersom den enda de varit förälskade i är sig själva.

När jag börjar tänka tillbaka på de böcker som legat till grund för alla litteraturpristagare under åren, har jag haft större glädje av de 25 öres deckare jag slukade på fyrtiotalet. Läsning handlar om glädjen att uppslukas av en boks innehåll, är den tillräckligt bra berättad skapar det bilder i huvudet av personerna i berättelsen. Jag lärde mig tidigt att aldrig se en film baserad på en bra bok.

Den gamle arbetarförfattare Ivar Lo-Johansson var redan i slutet på femtiotalet kritisk mot den utveckling som också ledde fram till kraschlandningen på sjuttiotalet. De politiskt färgade berättelserna fick många att slänga böckerna i väggen och bokförsäljningen dalade betänkligt. Han beskrev de nya egocentriska jagförfattarnas arbetsmetod som en avlyssning av knorret i sin egen missanpassning i kollektivet människornas gemenskap.  Hens syfte var bara att uttrycka sitt eget särlingskap.

På något underligt sätt beskriver det här flera av akademiens ledamöter, det är dags att dessa personer rensas bort. Vad som nu behövs är den förnyelse Sara Danius antagligen lagt fram att måste ske i svallvågorna efter att dynghögen hamnat i rampljuset. Litteraturen har förändrats i vårt land genom det uppsving bokläsandet fått tack vare deckarromaner, som för sextio år sedan föraktfullt av kulturskribenter kallades kiosklitteratur.

Utomlands läser många med förkärlek romaner med lyckliga slut, någonting som våra svenska författare har svårt för. Minns inte när jag senast läste en bok av en svensk författare som fick mig att må bra och se ljusare på tillvaron. Förhoppningsvis får Ivar Lo-Johansson rätt i, att det kommer en dag då läsarna åter kan känna igen sig i berättelserna, men då i form av anonyma författare som enbart skriver för att glädja andra och inte för pengar. Kanske våras det för böcker med lyckliga slut, när vi drabbas av eländes elände.

Det stora felet med vårt land ligger rakt framför ögonen, men bara ett fåtal ser det. Eller snarare är det så att de ser vart felet ligger, men inser att de inte kan göra någonting åt det. Inte ens om de brinner för att förändra och ger sig in i politiken. Många av de som provat på politiken har efter kort tid tröttnat, det är som att springa med huvudet före mot en vägg. Det är så våra politiska partier fungerar.

Vårt land har utsatts för många politiska samhällsexperiment, det har fört oss till någonting som kan beskrivas som ett byråkratiskt kaos. Enklaste sättet att få rätsida på alla skrivbordsprodukter som visat sig inte fungera i verkliga livet, är att dessa idéer skrotas i ett tidigt skede. Men så har inte skett och som alltid inom politiken, måste även de mest vansinniga förslag sätta sig, vilket är ett populärt försvar av felaktiga beslut i hopp om att det ska fungera.

Det vi nu kan se inom skolan, vården och polisen är resultatet av en alldeles för lång väntan på att de felaktiga besluten ska sätta sig. Det enda som hänt är att allt som var tänkt att sätta sig, hamnat mellan två stolar. Det är tomrummet mellan stolarna som först skulle ha rättats till så att det inte kunnat hända. Inte det lättaste eftersom tomrummet skapats genom politiska beslut.

Det stora felet är med andra ord våra så kallade förtroendevalda politiker, vilket en ökande skara insett. Av den anledningen har misstroendet mot allt vad politik heter skapat en rejäl spricka i hela vårt samhälle. Den största skadan är att många tappat framtidstron, de har istället börjat se kommande växande problem. Folk börjar bli medvetna om att de kommer att få betala för det som de redan betalat för.

Vad vi kan vänta oss framöver är "duttande" med pengar för att gjuta olja på vågorna, men det fungerar bara så länge vi inte drabbas av en ekonomisk tsunami på grund av någonting som händer utanför vårt lands gränser. Det slog mig att en enda person som visste hur en slipsten ska dras genom att skapa ett världsomfattande företag, hade insett vad som krävdes för att vårt land ska kunna överleva i framtiden. I sitt testamente gav Ingvar Kamprad pengar till att utveckla Norrland.

I den nya högteknologiska värld som ligger framför oss kommer storstäderna att vara de stora förlorarna. De har växt ur kostymen för länge sedan och det har blivit så många sömmar i kostymen genom alla ändringar att den kommer att spricka. Framtiden ligger alltså i att människorna sprider ut sig i vårt avlånga land istället för att klumpa ihop sig i storstäder, så långt har ingen politiker tänkt.

Runt om i världen finns samma problem, ju större städerna blir, desto större blir problemen. Det mest negativa är anonymiteten, att människorna inte ses som unika individer utan bara som en i mängden. Förhoppningsvis lönsam för staten, kommunerna och landstingen. Mycket av det vi kan se i dag i form av skadegörelse och attacker på blåljuspersonal beror på att dessa unga personer vill synas genom braskande löpsedlar och inslag på teve. Det bevisar att de finns till och de gör det genom att ställa till skada.

Naturligtvis ska det som händer i vårt land ses som ett stort politiskt misslyckande, det är ju de politiska beslutsfattarna som anger spelets regler. Felaktiga beslut och att hota med piskan istället för att dela ut morötter, kan inte få annan effekt än det vi nu kan se. Det är tydligt att många börjar känna sig inträngda i ett hörn och har börjat slåss för att komma ur det.  

Den räddningsplanka andra länder börjat utforska och till och med provat på är vad som kallas Basinkomst eller Medborgarlön. Än så länge har det bara provats i liten skala, men resultaten har visat sig positiva. I vårt land har inte ens detta varit uppe till debatt i Riksdagen och anledningen är rädsla för att inte kunna behålla den politiska kontrollen över invånarna.

En statlig individuell grundinkomst utan krav på motprestation är ju tvärt emot hur vår jobblinje ser ut, där krav ställs för att få ut ett överlevnadsbidrag för de som av skilda anledningar inte kan jobba. Ett system som kostar oerhört mycket pengar inte minst för administration, men som av våra politiker tydligen anses vara värt pengarna. Ett minst sagt märkligt tänkande eftersom det är kostnaderna som måste skäras ner och skattepengarna ska användas på bästa sätt för invånarna.

För och nackdelar med en statlig grundlön finns naturligtvis, men de fördelar ekonomer kommit fram till är att det visat sig att människorna som amfattas av försöken blivit friskare. Vad de också kommit fram till är att de pengar som behövs för att genomföra detta, kan ske genom omfördelning av de pengar som i dag är i omlopp inom vår byråkratiska kontrollapparat. Fördelen med en grundlön är att fall av depressioner har minskat och små samhällen har fått nytt liv. Tänker man på alla de glesbygder som avfolkats på grund av felaktig politik, inser man vad en statlig grundlön skulle innebära för dessa orter.

Och kanske var det vad Kamprad tagit till sig. Med pengarna kan Norrland bygga upp sitt eget servicenät som besparar invånarna på de små orterna resor på många mil för att köpa drivmedel eller handla mat och andra förnödenheter. Det skulle säkert också locka företag som inser vilka enorma utvecklingsmöjligheter det finns. Istället för nedgrävda fiberkablar skulle master sättas upp som klarar av det kommande snabba 5G nätet.

Det skulle med all säkerhet locka storstadsbor till ett liv med livskvalitet istället för det mördande tempot de tvingas leva med varje dag. En mycket stor del av Miljöpartiets väljare finns i storstäder konstigt nog, de skulle ges en chans att få uppleva frisk luft och se utrotningshotade rovdjur på nära håll. Vad de kan ställa till med också, för den delen. De skulle då också se att det inte finns varken bussar eller tunnelbana att ta till, på många ställen är det snöscooter eller bilen som gäller.

Men den stora vinsten är naturligtvis den trygghet en grundlön skulle innebära för alla de som tvingas välja mellan att vara arbetslös, eller pendla tjugo mil till jobbet varje dag, I takt med ökande befolkning i glesbygder kan också nya jobb att växa fram. Många människor i dessa trakter tvingas vara uppfinningsrika och innovativa och måste uppfinna saker som underlättar dagliga livet.

Det finns med andra ord en dold innovativ reserv som aldrig utnyttjats. Samma sak hittar vi bland arbetslös ungdomar som trots urusel utbildning i många fall är tekniska genier. Dessa unga har lärt sig leva på minimalt med pengar, men om vårt land hamnar i kris är det alla dessa som är överlevarna. Det är därför våra politiker måste vara rädda om dem. Bästa sättet är att ge dem en statlig lön, utan några som helst krav på motprestation.

Framtiden handlar med andra ord om att människan får friheten att anpassa sina liv till att göra saker smarta robotar och maskiner inte kan göra. Men för att det ska vara möjligt måste människan ha fritt spelrum att utnyttja sin kreativitet, inte snärjas eller rent av hindras av en byråkratisk kontrollapparat.

När en regering går ut med att invånarna måste jobba längre upp i åldrarna, är det ett erkännande av de politiska misstag som gjorts. De pengar pensionärerna betalat in under sina arbetsliv borde inte bara ha förräntat sig under åren, det skulle ha gett skäliga pensioner. Problemet är med andra ord inte en åldrande befolkning, utan att pengarna inte har förvaltats på bästa sätt.

Problemet med en åldrande befolkning är det minsta framtida politiker behöver bekymra sig om, redan i medelåldern drabbas människor numera av utmattningssyndrom som kan leda till en för tidig död. Anledningen till den nya folksjukdomen kan skyllas på vad de flesta föds med, nämligen ett samvete. Massvis med människor sliter dagarna i ända utan att göra sig tid för varken matpaus eller toalettbesök men ändå känner sig otillräckliga. I ett sådant läge infinner sig prestationsångest och i många fall ansvarsstress.

Det är naturligtvis ohållbart och nästa fas blir därför att människor kommer att säga ifrån, eftersom de inte vill ha dåligt samvete, över någonting som andra tvingar bestämt över deras huvuden. Rädslan för sin hälsa blir starkare än rädslan för att säga upp sig från ett jobb som gör dem sjuka. Det kommer också att föra med sig ett helt nytt tänkande hur de vill att vårt samhälle ska se ut, men också vad de egentligen vill göra.

Som det nu är vantrivs de flesta, men tvingas ha ett lönearbete för astt överleva. Väldigt få jobbar för att det är roligt, om det inte är en hobby förstås. Då spelar varken tid eller arbete någon roll. Alla dessa skulle antagligen ägna sig åt det det heslt vill göra, om det inte var för pengarna. Haken för människor att kunna leva som de själva vill göra är att de måste tjäna ihop pengar.

De unga jag pratat med välkomnar den högteknologi där robotar och smarta maskiner tar över de rutinmässiga jobben. Många av de rutinmässiga jobben innebär pappersarbete, det finns massvis med administrativa jobb. Vad som är på väg att döda vårt land är just all administration på grund av  byråkratisering av alla funktioner i vårt land. Ingen verkar ha räknat på vad vårt land förlorar på den tid det tar att utföra den administration som krävs. Hur mycket betald arbetstid går åt till att vara administratör för exempelvis läkare, sjuksköterskor och lärare?

Fjärran från ett välfärdssamhälle har vi istället ett politiskt skapat kontrollsamhälle, som kostar invånarna enormt med pengar varje år. Vad det åstadkommit är ett kaos liknande det Trump skapat i Vita Huset, ingen vet till slut vad som gäller. I många fall kommer årslånga utredningar med förslag som ifrågasätts om det bryter mot gällande lagar. Varje månad för oss närmare ett totalt kaos som blir svårt att rätta till.

Invånarna har alltid sista ordet, det borde våra politiker inse. Men med så många människor som behandlats illa kan man inte räkna med rationellt tänkande, många gruvar på hämnd. Blir därför inte förvånad om årets val ställer allting på huvudet. Vad vi definitivt inte ska tro på är de ständigt återkommande opinionsundersökningarna. Vad några tusen tillfrågade har för sympatier speglar inte den stora massans, som ingen har en aning om vad de tycker och tänker.

Många står i valet och kvalet om de ska rösta överhuvudtaget, det finns inget parti som för fram de förändringar de vill se genomförda. En röst på Socialdemokraterna innebär också en röst på ett mindre stödparti som får inflytande på den förda politiken. Samma sak med Moderaterna, men SD kan känna sig nöjda med att stå vid sidan om och inte kan lastas för allt det negativa invånarna utsätts för.

Många är också de som just nu svär ve och förbannelse över MP när drivmedelspriserna nått smärtgränsen för många, men sossarna får också en släng av sleven. Sommarens utlandssemester blir  antagligen dyrare, den svenska kronan rasar gentemot både dollarna och euron. Någonting är åt helsike fel, men vem rår för det? Vi har ju hört att landets ekonomi är stark och det kanske den är just nu, men hur länge vet vi inte. Om ekonomin är långsiktigt stark skulle inte vår finansminister jaga skatteintäkter, det är väl så man får se det.

Men en svagare krona och ökade drivmedelskostnader betyder dyrare varor. Dyrare transporter gör dessutom både inhemska och Importvaror dyrare, vilket i sin tur för med sig att hushållskassan räcker till mindre. De redan svårt plågade svaga grupperna kommer att utsättas för ytterligare ekonomiska problem. Vad jag kan förstå är den ekonomiska tillväxten i fara om det här fortsätter och vi kan räkna med ytterligare nedskärningar i det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Kan något politiskt parti räta upp det här? Knappast troligt eftersom de inte har en aning om hur det ska kunna lösas. Vad som finns kvar är att kunna ta ut högre skatter av de förmögna och de med höga löner, en grupp som många politiker och toppbyråkrater tillhör. Varför ingen politiker börjat titta på hur det kan sparas in på vår byråkrati är svårt förstå. Där finns miljarder att spara in på.

Från politiskt håll pratas ständigt om jämlikhet, men det gäller inte levnadsvillkor. Om man ser till de som sympatiserar med Moderaternas skattepolitik kan man utgå från att runt en femtedel av de röstberättigade har en bra eller mycket bra ekonomi. Av den femtedelen har vi säkert ett ganska stort antal som tror sig få betydligt bättre ekonomi genom att rösta på Moderaterna. Tja, saliga äro de troende.

Faktum är att framtiden aldrig varit så osäker som nu, det vi kan se på aktiebörser över hela världen är att många försöker sko sig så länge det går. Bakslaget kommer, det är vad de gamla "rävarna" som skurit guld med täljkniv övertygade om och ligger nu lågt. De i dag övervärderade aktierna kommer en dag framöver av dessa redan rika personer att köpas för småpengar, det är så det fungerar. Genom det kommer också miljarder av pensionspengarna att försvinna, men det talas det tyst om.

Den stora frågan är inte om det här kommer att hända, utan när det ska hända. Att prata om två år framåt i tiden är bara önsketänkande, vi vet inte hur det kommer att se ut före höstens val. Vinnare i det här osäkra scenariot är den som har en kristallkula som fungerar, men någon sådan har man ju inte. Att hålla tummarna att allt ska ordna upp sig, tror jag inte kommer att hjälpa.

Harold Lloyd, stumfilmsstjärnan som fick oss i dag gamla att skratta på fyrtio- och femtiotalet hade en framträdande egenskap, vad som än hände såg han lika gravallvarlig ut. Samma sak med Chaplin som snubblade igenom sina filmer lika allvarlig. Hur kunde dessa skådespelare vara roliga, trots att deras ansikten var som huggna i sten? Svaret är naturligtvis vilka dråpliga situationer de hamnade i.

Nutidens människor ser inte det roliga i de gamla filmerna, de rynkar på näsan åt dem. Det finns många svenska filmer som under krigsåren spelades in av en enda orsak, att roa publiken. Många av filmerna handlade mandom mod och morska män, ett sätt att höja fosterlandskänsla och hålla odet uppe i en svår tid.

Av någon underlig anledning har svenska folket glömt hur man skrattar. För något år sedan förekom det till och med skrattkurser. Ändå är det ett välkänt faktum att ett gott skratt förlänger livet. Det säger till och med läkare, människan behöver skratta och känna optimism. Skratt kan med andra ord både förebygga och göra människor friskare. Allt det kommer naturligt om människan känner trygghet och av den anledningen kan man förstå, varför vårt samhälle blivit som det blivit.

I vårt land ska allt tas på blodigt allvar, till och med ett skämt. Det är därför vi inte skrattar åt dagens politiker utan blir förbannade istället. Tror inte ens att våra politiker inser hur otroligt löjeväckande de är i sina försök att locka väljare. De har ingenting att komma med som inte de äldre hört tidigare, det presenteras bara i en ny förpackning.

Kan förstå att det är svårt att nå de unga med politiska budskap, många av dem förstår inte vad politikerna pratar om. De flesta unga har en klar bild av hur de vill leva sina liv och uppfylla sina drömmar. Politiska beslut och en skolgång som styrs av byråkratiska idiotier istället för att lärarna matar eleverna med fakta, gör att många blir utslagna redan vid unga år.

Inte minst alla de med läs- och skrivsvårigheter, men för den skull inte är dumma i huvudet och därför kan ta till sig vad lärarna har att säga. Om eleverna får lyssna på en duktig pedagog (lärare) om ett ämne, behövs inga läxor för de som varit närvarande på lektionerna.

Ett samhälle måste byggas omkring invånarnas behov, inte som monument över makthavarna och vad de tror ska finnas kvar som påminnelse om vad de gjort. På många orter har kosmetiska förändringar gjorts för miljontals kronor, någonting som istället gjort enorm verkan inom viktiga samhällsfunktionerna som ständigt har brist på pengar. Det är ingenting att skratta åt.

Under tiden våra politiker talar om hur de ska lösa problemen har de växt ytterligare. Det som händer inom skolan, vården och polisen är en kamp mot klockan, eller snarare att timglaset håller på att rinna ut. Det senaste hjärtskärande ropet på hjälp kommer från förskollärarna, de håller på att duka under. Kan tänka mig att våra politiker uppmuntrande ropar håll ut, inom ett par år ska det ha rätat upp sig. Det värsta är att de själva tror att de ska kunna göra det, trots att partistrateger säger att de inte ska lova någonting.

Det är lite som med de juridiska rådgivarna till Trump som slutar en efter en, både frivilligt och ofrivilligt. Trots förhoppningsvis goda råd, fortsätter både Trump och våra politiker som de alltid gjort, men inte kunnat ta till sig att de har alldeles åt helsike fel. I vårt fall är det inte invånarna som är orsaken till att vårt politiska styrelsesätt ifrågasätts, det är politikerna själva. Handlingsförlamning och sedan när det brinner i knutarna, brandkårsutryckningar inger knappast förtroende.

Naturligtvis slår det här ner på humöret och tron på framtiden, och tacka för det när regeringen går ut och exempelvis säger, att om fyra år ska dieselbilar vara borta från våra städers gator. Regeringen i dess nuvarande form kommer inte att vara kvar, eftersom de rödgröna talat med dubbla tungor som Den gamle indianhövdingen Sitting Bull säkert skulle ha sagt om han levt.

Har svårt att hålla reda på alla dubbla budskap som skickats ut till svenska folket. Det var inte länge sedan bensinmackar måste gräva ner tankar för att sälja etanol, nu är det elfordon som gäller. Nu börjar forskare lägga sig att elfordon kan innebära rena katastrofen för miljön men också för elförsörjningen. Nästa pryl som ska subventioneras av staten är antagligen sparkcyklar, men det är några år dit.

Men det allvarligaste är att i ena stunden ska trygghetsförsäkringarna återställas, i nästa kläms assistansberoende och sjuka åt ännu hårdare av Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen har retat upp sig på att försöka göra det omöjliga, att hitta jobb till människor som är arbetsoförmögna. Det här kostar pengar och mänskligt lidande, med det är inte Annika Strandhälls problem, det ska lösas av de båda parterna. Vem skrattar åt ett sådant uttalande?

Det vimlar av allvarliga saker som måste rättas till, inte minst att det börjar bli ont om behöriga lärare, utbildade sjuksköterskor, sängplatser på sjukhus och poliser, men vem eller vilka har ställt till att det blivit så? Ja inte är det de anställda som gnetar på till dess de tvingas kasta in handsken på grund av utmattning eller som inser vartåt det barkar och säger upp sig.

Vad jag kan förstå är att det inför valet uppstått ett utmärkt läge för ett parti som verkligen vill satsa på de svagare i samhället, det rör sig om ett par miljoner väljare. Gamla tiders Socialdemokratiska parti hade aldrig sumpat denna straffspark mot öppet mål. Som ett tips kan nämnas att en majoritet av dessa lever utanför storstäderna och att vara generös mot invandrare och flyktingar ger inte där några politiska poäng.

Det är ett luttrat folk som skulle behöva glädjande besked inför valet, inte att skatter måste höjas för att bevara välfärden. En majoritet av invånarna lever inte i välfärd eftersom en så stor del utöver de öppet fattiga har skulder de inte kan betala under sin livstid. Tio år efter finanskrisen kan vårt land hamna i en, det är i politikernas ögon små kostnadsökningar, som kan sticka hål på lånebubblan.

Det är bara att lyssna på vår finansminister som på alla sätt försöker få debet och kredit att gå ihop och varje försök visar hur desperat hon är. Man måste bortse från den penninghög som finns i dag, den kan smälta bort lika snabbt som den snö vi fått i vinter. Det är det vår finansminister som ekonom försöker föra fram, men talar till döva öron.

Men så träder Ylva Johansson fram och förklarar i teve för svenska folket att allting ordnar sig, bara vi jobbar mera. Hon platsar verkligen i den buskisrevy regeringen bjuder på, men lockar till skratt gör det inte. Nu väntar jag på att en rörelse tar form med en slogan alla kan sluta upp bakom: Gör Sverige människovänligt igen!

Om det ska ske någon förändring i världen, är det de unga som måste gå i spetsen. De kommer att finnas kvar när dagens gubbvälde gått i graven och de som förpassar dem dit är den nu uppväxande unga generationen. Det går inte att knuffa undan de unga med: det här begriper ni inte. De har växt upp med högteknologin och de kan hantera den,

Våra politiker har inte fattat att det högteknologiska samhället vi är på väg in i, kommer att förändra alla människors liv. Till det bättre eller sämre vet vi inte eftersom gamla värderingar har en tendens att skymma de nya möjligheterna. Men en sak är säker, traditionella politiker som bevarar gammalt tänkande har ingen framtid.

Den enorma uppslutningen i Amerika bakom eleverna vid skolan som drabbades av masskjutning, tog  säkert de ledande politikerna på sängen. De kunde inte ens ana att det skulle kunna bli en så enorm anslutning av människor.. Inte heller att ställas mot väggen genom hotet från de unga: Inom inte så många år kommer de unga som nu protesterar att vara berättigade att välja. Kan förstå många gamla garvade politiker, antagligen korrumperade av en mäktig vapenorganisation, upplevde det som om världen gick under med dunder och brak. De trodde sig vara mäktiga, men ...

Har lite svårt att se samma uppslutning i vårt land där de unga drillats till att bli nyttiga medborgare genom att skaffa jobb och betala skatter så att välfärdssamhället kan överleva. Men det är just politikernas iver att framhålla välfärdssamhället som är krutdurken, de unga ser att det inte finns någon välfärd. Lite som den lilla pojken i Kejsarens nya kläder där pengar inte räckte till mer än en tumme.

Tidigare har politiker kunnat luta sig mot hur den genomsnittliga svensken lever, av den anledningen har allting handlat om procent när det gällt höjning av ersättning inom trygghetsförsäkringarna och pensioner. Det blir alltid den som tjänar mest som får det bästa utfallet, med andra ord ett fullstängigt idiotiskt sätt att använda sig av. Dessutom har alla höjningar för sjuka och pensionärer släpat efter, något jag aldrig fått en vettig förklaring på. Sker en fördyring i vårt land ska också de som påverkas så snabbt som möjligt kompenseras.

Sjukvården kommer att bli det heta debatt ämnet vid årets val sägs det, skräckrapporter om vad som händer på våra sjukhus över hela landet duggar tätt. Det pratas om att staten ska ta över från landstingen, men sunda förnuftet säger att sjukvården istället borde privatiseras. Det är de privata företagen som kan organisera och hantera pengar, det kan inte de politiska ledningarna inom landstingen eller politiker överhuvudtaget.

Att begränsa vinster i välfärden är knappast rätt väg att gå, risken finns att de privata ägarna då drar ner på eller helt enkelt lägger ner verksamheterna. Med lite eftertanke inser säkert de flesta att det då skulle innebära total kaos. Enda slutsatsen man kan dra av det här är att våra politiker inte har de kunskaper som krävs, men det är ju ingen väl bevarad hemlighet.

Baktanken är naturligtvis att få tillbaka den personal som bytt till privata företag, men det kommer knappast att lyckas. Politiker förstår sig inte på personalpolitik och anställda direktörer är inte sakkunniga, utan renodlade byråkrater som tror att administration löser alla problem. Ingen tycks ha fattat att byråkrater genom administrationstvång förlamar en verksamhet. Den enda statistik som är viktig är hur många patienter som behandlats för sina åkommor.

Det finns inga tvivel om att våra politiker skapat ett sjukt samhälle, hur ska man annars tolka att allt fler unga drabbas av psykiska problem. När det börjar vid unga år, hur ser då framtiden ut för dem? Det räcker med sunt förnuft att inse vartåt det barkar, vårt samhälle måste förändras fortast möjligt för att det inte ska urarta och bli en nationell katastrof.

Det är en av anledningarna till att jag tror Medborgarlön kommer att införas inom en snar framtid. De unga vill inte leva som deras gamla förfäder och föräldrar gjort, de vill bestämma över sina egna liv. Vi har under flera år kunnat läsa om växande barnfattigdom, någonting de bär med sig in i vuxenvärlden. Vårt politiskt uppbyggda samhälle utgår från att båda i familjen arbetar, att det finns ensamstående föräldrar har helt förbisetts. Där finns verkligen grunden för behovet av Medborgarlön, en ekonomisk grundtrygghet.

Tvåtredjedelssamhället är redan här, de med ett arbete kan se fram emot att skattetrycket på dem kommer att hårdna. Alternativet är en politisk omöjlighet, att banta vår byråkrati, skära ner antalet politiska företrädare och lägga ner de statliga verk som på grund av EU inte har ett existensberättigande. Det är en besk medicin för de politiskt aktiva, men en nödvändighet för både vårt land och invånarnas överlevnad.

Det är dags att börja om från början, att de som vill förändra vårt samhälle gör det ideellt. Politiska uppdrag ska inte vara ett välavlönade arbeten eftersom glöden snabbt falnar och resterande tiden i maktens korridorer blir en transportsträcka fram till en väl tilltagen pension. Bo Giertz skev en gång: Gärningen når sin ädlaste halt när den är tjänande olönat av erkännande eller vederlag, född ur önskan att gagna och främja. När vi inte begär någon lön får vi den ändå rikligen: den osjälviska handlingens inre frid.

Att tjäna invånarna är vad de politiska uppdragen går ut på, men ack så fel allt blivit. Men det är vad vi måste göra klart för de politiskt aktiva, det är inte de politiska partierna som skall driva igenom sina ideologier, de skall prioritera vad invånarna behöver för att kunna leva det liv de är födda till. Och det är inte att föda statens, kommunernas och landstingens enorma skara av heltidspolitiker. Politiken ska inte ses som ett yrke, det ska vara en kortare period som ägnas åt att förverkliga invånarnas önskningar.

Under de fyra år en mandatperiod våra politiker har på sig, hinner både världen och vårt land förändrats varför nya krafter och kunskaper måste ta över. Vår värld har blivit alldeles för komplicerad och av den anledningen räcker det inte med social kompetens. Det är alldeles för mycket begärt att de politiker som gått den långa vägen ska kunna kompetensutvecklas. Det går inte att lära gamla hundar sitta brukar man säga, samma sak med gamla politiker.