Vaknade och kände att jag måste försöka förklara varför jag skriver mina inlägg. Jag kallar mig själv gatuintellektuell som kan ses som en variant av street smart. Efter att ha läst tusentals böcker är jag fullproppad med som jag trott i många fall vara oväsentligt vetande, men som visat sig klart överglänser våra politikers kunskaper om hur saker och ting skall kunna fungera.

Det jag skriver kommer alltså från vad jag läst, hört och varit med om och har många års erfarenhet att se tillbaka på. Det är en gåva att kunna jämföra hur vårt land en gång var och hur det blivit och det utfaller inte till vårt så kallade välfärdssamhälles fördel. Materiellt har vi fått det bättre, men människorna behandlas sämre idag än för runt sjuttio år sedan. Det är vad som fått många äldre att äntligen använda sin rättighet att säga ifrån att nu får det vara nog.

Om det är någonting jag är usel på, är det att hålla reda på om någon kommenterat mina inlägg. Det flyger för mig att jag skall skriva ner det som finns i huvudet för tillfället och några minuter senare finns tankarna på skärmen framför mig och inlägget sparas. Övergår sedan att hålla på med det jag brinner för, nämligen att försöka tota ihop förhoppningsvis humoristiska berättelser och inläggen glöms bort.

Att försöka skriva någonting humoristiskt är en både roande och givande sysselsättning, en form av terapi för att kunna förtränga det vedervärdiga samhälle vi har. Just nu finns en spirande förhoppning om att väcka små häftade berättelser till liv som alla med en skrivare kan tillverka. Att sprida glädje är betydligt bättre än eländes elände, det vill säga den verklighet vi tvingas leva i.

Vårt så kallade välfärdssamhälle har jag döpt om till det omänskliga och människofientliga samhället. Vårt samhälle är inte skapat för invånarna, utan skapat för att skydda vårt politiska maktsystem där så kallade politiska företrädare beslutar hur vi skall leva.

För en ung är det svårt att förstå hur vårt samhälle såg ut när jag växte upp. Vårt lands fattigdom och höga arbetslöshet på trettiotalet är det inte många som kan föreställa sig hur det var. Inte heller krigsårens brist på det mesta. Har svårt att tänka mig dagens ungdom med flotta kaffemaskiner dricka surrogatkaffe eller som  min morfar blanda tuggtobak och torkade körsbärsblad som han blandade och rökte i sin pipa. Det osade någonting fruktansvärt.

Men efter kriget levde vårt land upp och det fanns plötsligt arbete åt alla de som kunde arbeta. Det var då kvinnorna började gå ut i arbetslivet och många unga blev nyckelbarn som man sa. Politikerna tog åt sig äran för att vårt land började blomstra, i själva verket berodde det på att de krigshärjade länderna behövde allt vi kunde tillverka, den enes bröd den andres död kanske ni hört talas om. Det blev en kort glansperiod, de krigsdrabbade länderna kom ikapp och till och med förbi. Om det talade våra politiker tyst om, det fanns ju ingenting att skryta över.

Hursomhelst cementerades att för en familj ska kunna leva drägligt, krävs det att båda har ett arbete. Av den anledningen har ensamstående med barn svårt att klara sig. Det som framstår tydligast är att familjerna där båda arbetade borde fått det nästan dubbelt så bra, men det satte nya skatter stopp för. Skattepengarna behövdes för att staten skulle kunna ta hand om alla från vaggan till graven.

Hur det blev vet vi, våra politiska företrädare har haft en betydligt bättre löneutveckling och har haft och har fortfarande ett betydligt bättre skydd om de råkar bli "arbetslösa" innan folkpensionen än folk i gemen. Att även deras pensioner inte följer gängse regler är en annan historia.

Men visst är det märkligt eftersom vi inte längre har råd med att folk blir gamla och vill ha det de i pengar avstått från hela sitt arbetsliv för att få en vettig pension. De pengarna som lånades av staten på åttiotalat betalades aldrig tillbaka, de som drabbades är döda nu och det var väl så det var tänkt. Men det var inte nog för på nittiotalet konfiskerades pensionspengar för att sanera statens och bankernas urusla ekonomier, så att pensionerna urholkats under hela tvåtusentalet är inte förvånande. Och värre tycks det bli framöver, ett pensionssytem som tvingades fram som en akut lösning finns fortfarande kvar.

Trygghetsförsäkringarna är trots att det betalas in premier till dem skall ses som bidrag (Kristersson har upprepat det flera gånger) och bidrag skall inte folk leva på. Detta till trots infördes av en moderatledd regering det största bidraget i svensk historia, jobbskatteavdraget. Förklara det den som kan. Eller varför inte tänka på det vid ett eventuellt nyval.

Bara tanken att folk med ett arbete skall premieras med pengar ur den gemensamma kassan, plus pengar från trygghetsförsäkringarna, visar att våra politiker inte är invånarnas tjänare, utan deras förmyndare. Anser våra politiker att svenska folket inte fattar vad som är bäst för dem? Ser inte bättre ut, men hur dum får politiska företrädare vara, de har gjoirt svenska folket förbannade, men vart leder det?

Lyssnade extra noga när en ung man sa att trots allt slit, var det banken som ägde det han hade. Han använde alldeles riktigt inte ordet ägde, för det gör han ju inte. Så är det för många i vårt land och de har aldrig tänkt på att om någonting händer och fastigheten eller bostadsrätten faller i värde, vill banken fortfarande ha tillbaka de pengar de en gång kostade. Ser man på vårt lands "välstånd" på det sättet, inser man att det finns många som hotas av fattigdom i vårt land.

Gertrud Lilja skrev en gång någonting som är tänkvärt, men speglar vad konsumtionshysterin gjort med människorna. Det lyder så här: Vi stannar som storögda barn inför marknadsutroparna, men vänder ryggen åt de lågmäldas budskap.  Det stojande och färgstarka bjuds oss överallt längs färden, det oförfalskade och lödiga väntar på att vi skall göra oss mödan att öppna dess oansenliga hölje. När vi tröttnat på marknadsnöjena är tiden inne att stillna till skattsökare.

Vad hon menade med skattsökare grubblar jag fortfarande på, men troligtvis menade hon att vi måste tänka efter hur vi lever våra liv. Livet är en skatt vi skall vara rädda om. Kanske menade hon att vi  skall leta efter någonting som ger våra liv mer innebörd, att leva som vi själva vill. Vi är knappast födda till att jobba som slavar åt andra för att omgärda oss med glitter för att visa hur duktiga vi är. Men så har det blivit och det är svårt att förstå varför.