Alla vi som fortfarande finns kvar födda före andra världskriget har mycket att jämföra med, inte minst vad som är viktigt här i livet. Vi föddes i en tid med fattigdom och hög arbetslöshet, fick uppleva ransoneringstider tack vare bristen på vissa nödvändiga varor, Behoven var olika och många husmödrar bytte kuponger med varandra eftersom grannsämjan var god. Man fick helt enkelt lära sig att ta hand om och hjälpa varandra.

På femtiotalet började det hända saker, det var inga problem att få ett arbete eftersom industrierna gick på högvarv när de krigshärjade länderna skulle byggas upp. Men redan i slutet på femtiotalet började det kärva till sig eftersom många länder kommit ikapp vårt försprång och till och med gått förbi.

Som ung blickade man framåt och förlorade chanser förpassades i glömska eftersom man upplevde det som att hela livet låg framför. Ingen hade förvarnat om att tiden rinner iväg snabbare än vi kan tänka oss, vem har tid att tänka när det dagliga livets mödor gör att vi måste jobba och dessutom sova bort nästan en tredjedel av varje dygn. Det finns inte mycket tid över till att leva livet precis.

Många av "överlevarna", det vill säga de som efter ett långt och strapatsrikt liv inser att livet är på väg att ta slut och att livet i det stora hela inte är så långt som vi vill att det skall vara. För livet finns ingen manual att rätta sig efter, det borde alla få i dopgåva. Inte den manual våra politiker tycks ha och följer, som beskriver hur de skall tala om för invånarna hur de skall leva och har att rätta sig efter. Kanske skulle den rätta manualen vara, att vi inte skall offra en så stor del av våra liv på att arbeta, utan istället njuta av livet.

Ord som solidaritet och empati har ofta använts av politiska makthavare, men istället för att föra folk närmare varandra har det skapats motsättningar genom orättvisor på grund av helt andra värderingar. Det måste finnas rika människor som skapar arbete, det är så det har predikats under alla år, vilket gjort att människan tvingas uppfylla krav på att både föda sig själv och andra.

De andra utövar ägarna till företagen är de som tagit på sig rollen att förvalta de skattepengar människor måste betala för att de har ett avlönat arbete, eller inkomst på annat sätt. Även de sämst ställda måste vara med och betala, annars är det inte rättvist mot alla övriga. Med övriga menas alltså även miljonärer och miljardärer som politiker är måna om att hålla bakom ryggen. Så försvarades slopandet av fastighetsskatten, vilket gjort att ägaren av en sommarstuga vid vatten byggd med rivningsvirke på sextiotalet tvingas betala samma fastighetsavgift som villor med taxeringsvärden på runt tio miljoner. Rättvist eller inte får andra bedöma.

Kan inte låta bli att ruska på huvudet när jag hört partiledarnas önskningar inför valet. Egentligen vet inte landets invånare om vi är ett rikt land eller inte, om så är kommer vi inte att vara det länge till. Men vad partiledarna vill göra med skattepengarna gör att det går kalla rysningar efter ryggraden.

Om vi börjar från vänster vill V att vi blir lika framgångsrikt som andra länder som socialiserats, som exempelvis Kuba och Venezuela som hyllats av partiledaren. Nåja, vi är på god väg med hjälp från V, i alla fall skryter de över de fördyringar de orsakat och som ytterligare tär på skattepengarna. Längst till höger tror man att allt går lika bra eller till och med bättre utan EU. Var och en blir salig på sin tro.

Miljöpartiet tror att det vi gör i vårt land påverkar alla andra länder. Stora miljöproblem finns lite överallt, men det dom har det har, har de långt ifrån oss och det kan inte vi göra någonting åt. Det enda som händer här är att mycket av det vi behöver blir dyrare, så MP:s politik är lika förödande för vårt land som de båda ytterkantspartierna.

Socialdemokraternas har från att ha varit de lågavlönade och de sämst ställdas försvarare blivit någonting som varken är fågel eller fisk. Efter fyra år vid makten har det visat sig att regeringen inte haft någon politik för att mildra orättvisorna som tvärtom ökat om man ser till hur sjuka och handikappade människor behandlas. Ingen tackar en regering som spenderat mer pengar på att hjälpa vår miljö än de människor som byggt upp landet.

Moderaternas skattesänkningar är en helt galen teori, de borde sätta sig ner och fundera över hur de skall beskatta robotar och smarta maskiner istället. Vad vårt lands makthavande politiker måste lära sig är att ställa om från att utlova reformer, till att lära sig hålla i skattepengarna. Efter femtiotalets reformer behövde staten och kommunerna ständigt nya pengar och skatterna blev till slut världens högsta, Regeringen Bildts ekonomiska experiment i början på nittiotalet höll på att sluta i en katastrof.

När skatterna var högst i världen tröstade sig många med att vi fick bättre sjukvård och förbättrade levnadsvillkor, dessutom skulle vi bli omhändertagna på gamla dagar. Alla vet hur det har blivit. Efter alla svikna löften och en nedmontering av det som en gång byggdes upp, finns i dag många äldre som är besvikna, ja rent av förbannade.

De i dag gamla har val efter val hört sina partiföreträdare säga att du vet vad du har men inte vad du får, men inte ens vad de i dag äldre hade på bankkontot finns kvar. Usla pensioner och ständigt ökande kostnader för boende och mat samt den höga beskattning av pensioner har sett till att besparingarna gått åt. De som råkat ha någon krona kvar på kontot men inte kunnat klara sig själva, har kommunernas hemtjänst skinnat dem på.

På sätt och vis är det inte mer än rätt åt de gamla traditionella partierna att de nu sätts under press. De har misskött de uppdrag som förtroendeuppdragen innebär och slösat pengar på saker som inte kommit invånarna till del.

Ser man tillbaka på de senaste trettio åren har vårt land utsatts för alldeles för många samhällsexperiment, många av de förändringar som gjort kommer aldrig att kunna repareras. Det är ingen tillfällighet att vårt land hamnat där vi nu är, nämligen vid slutet av vårt politiskt maktsystem som skapats i skydd av att framhålla vår fantastiska demokrati.

Ingenting av det våra politiker framhåller som viktigt för landet har med demokrati att göra. Tvärtom har genom det politiska maktsystemet skapats ett tvångssamhälle där fler måste i arbete och för att inte svälta ihjäl som pensionär jobba längre. Att systematiskt tvinga sjuka människor att gå tillbaka i arbete genom ekonomisk bestraffning, var vad jag hörde var droppen som fick humöret att flöda över på en tidigare lojal Socialdemokrat.

Massvis med människor har blivit förbannade på allt vad politiker står för. De vill inte att småpartier skall ha inflytande på poltiken, det är inte demokratiskt som det sägs för då skall en majoritet stå bakom. Man kan inte hävda att få vara med och besluta och lägga fram förslag om mer än nittio procent av invånarna är emot det lilla partiets ideologi. Det är som att spotta en övervägande majoritet i ansiktet. Vad vi har är ett hemkokat maktsystem som förtrycker invånarna med många gånger idiotiska beslut. Det är ju de idiotiska besluten som ligger bakom, att invånarna nu revolterar mot det politiska etablissemanget. Och vad vi nu kan se är bara början.