I valtider finns det massvis med människor som säger sig veta exakt hur alla problem skall kunna lösas, men det är svårt att hitta någon som på ren svenska kan förklara på ett sätt som "vanligt" folk kan förstå hur det skall göras. Men det är kanske vad som är meningen med de politiska budskapen, det lägger ut dimridåer som skall skyla över deras oförmåga att hantera det komplicerade samhälle som växt fram.

Jag minns Moderaternas skryt om att bli det nya arbetarpartiet och dessutom statsbärande parti, Socialdemokraterna var föredettingar och passade inte in i det nya moderna samhället. Problemet var att det gjorde inte heller Moderaterna och bäddade för att vårt lands vidöppna gränser fick ett par hundratusen människor på flykt, eller ute efter att ta del av vårt lands enorma rikedom. Nåja, många som kom är säkert minst sagt besvikna över hur illa allting fungerar i vårt land, men det är en annan historia.

Att vara ett arbetarparti i vårt land är inte lätt. Inte sedan industrisamhället ersatts av vad som kallas tjänstesamhället, som gjort det svårt att definiera vad en arbetare egentligen är. Alla som arbetar är arbetare, men i vårt land har det blivit skillnad på folk och folk och vårt land passar inte längre in i den av alla politiker hyllade svenska modellen.

En ny modell kommer att växa fram, nämligen en som tvingas anpassas efter det högteknologiska kunskapssamhället som blir nästa steg i vårt lands utveckling. Ja, eller borde vara det, men kunskapsmässigt har vårt land halkat efter i så många år att när det gäller utveckling, får vi förlita oss till smarta datorer och robotar. Tänk hur det kan bli när politiska företrädare skall lotsa våra unga in i framtiden med en gedigen kunskapsgrund att stå på. Det känns lite som att många politiker med enbart social kompetens pekar finger och säger: Tji fick ni.

Och det är klart, att vara politisk företrädare för unga människor som är betydligt bättre utbildade och dessutom sedan barnsben lärt sig använda nya tekniker, måste kännas minst sagt kymigt. Kan vara anledningen till att våra politiker ständigt befinner sig på defensiven ängsliga att blotta sin okunnighet. Men det är ju risken med det demokratiska styrelsesätt vi sägs ha, som egentligen styrs av anställda tjänstemän och byråkrater.

Precis som efter valet i Amerika börjas det nu talas om det bortglömda folket, de som bor på landet fjärran från bussar, pendeltåg och tunnelbana. I många fall fjärran från Postkontor, Banker, Försäkringskassekontor och Arbetsförmedlingen, ja till och med affärer och all den service storstadsbor anser nödvändig för att tillvaron skall kunna fungera. Det har gjort att SD sägs växa på orter där det alltid röstats rött, det vill säga på Socialdemokraterna eller Vänstern.

Men ingenting förvånar mig längre om man bortser från att inget parti ens talat om vad som väntar runt hörnet, nämligen hur Artificiell Intelligens kommer att förändra hela arbetsmarknaden. Redan nu vet vi att de administrativa jobben lätt kan tas över av de smarta maskinerna, frågan är bara hur snart våra politiker kommer att ha det problemet i sina knän. Det hotet är både större och mer omfattande än klimatkatastrofer och om SD blir största parti efter valet.

Vad en stor del av befolkningen skall syssla med i framtiden är tveksamt, men med ett varmare klimat kanske turism är någonting att satsa på. Vad man kan förstå av det som redan skrivits om den kommande utvecklingen är, att människorna måste ges frihet att utnyttja sin kreativitet. Naturligtvis måste de också ha en ekonomisk grund att stå på, annars tar den organiserade brottsligheten över  och skapar sitt eget lilla paradis. Vi har ju redan fått en försmak om hur lätt det är att bygga upp kriminella organisationer i ett land där blåögda politiker styr.

Kan förstå de politiker som ängsligt sneglar på opinionssiffror inför valet, så här kaotiskt var det ingen som ens kunnat ana det skulle kunna bli för bara för tio år sedan. Politiska jobb med en väl tilltagen pension har varit kassaskåpssäkra, men plötsligt har någonting förändrats i vår värld som gör att ingen kan känna sig säker på någonting. Inte ens de idag rika som likt Joakim Von Anka kan bada i pluringar. Om folk blir fattiga kan de inte köpa de varor och tjänster som de erbjuder.

En gammal tanke om att staten måste ge alla medborgare en lön de med nöd och näppe kan leva på är på väg att växa världen över. Man har börjat tala om Basinkomst\Medborgarlön som den enda framtida lösningen. Ett flertal regeringar har redan börjat titta närmare på om det kan vara lösningen på den arbetslöshet man befarar i den tekniska utvecklingens spår. Till och med de ofantligt rika har lejt erkänt skickliga ekonomer att titta närmare på hur en rättvis fördelning av pengar skall gynna även dem. Och visst är det så att ju fler som har pengar att handla för gynnar de som producerar varor och erbjuder tjänster.

Steget från att inse att vår värld inte blivit bättre av att de rika blivit rikare är inte lätt för makthavande politiker och finansministrar, det är ju vad de trott och som sitter i ryggmärgen. Alla lättnader för de rika var det ju meningen skulle komma alla till del och så kanske det skulle ha varit om inte människor innerst inne är giriga och ständigt vill ha mer. Men i den ekonomiska ivern glömdes bort att det är den stora massan man måste vara rädd om, annars kantrar hela det konsumtionssamhälle ekonomisk tillväxt vilar på.

Någonting inte minst våra politiker borde ta till sig är att det aldrig går att tvinga en människa till att göra någonting de inte har kapacitet till att göra. Men om inte staten stöttar och tar hand om de människor som av skilda anledningar inte kan jobba, drar dessa med sig alla övriga i fallet. Även de politiska makthavarna.