Att vara yrkespolitiker innebär att ständigt vara i kontakt med likatänkande – i alldeles för många fall även likasinnade, trots skillnaden i ideologier. Man har det gemensamt att bevara det politiska det politiska maktsystemet, som så här långt gett dem en frikostig försörjning, men slutet för en del av dem kan anas. Bittra fiender i debatter, men arbetskamrater som i vänskaplig anda minglar och dunkar varandra i ryggen på fritiden, politik har blivit ett spel för galleriet. Politiker är arbetskamrater i ett arbete som knappast är tänkt att vara ett yrke, utan ett hedersuppdrag för en kort tid. Men som allting annat varar inte vårt politiska maktsystem för alltid, en förändring ligger nära tiden.

Och det tack vare SD:s framgång som helt beror på de övriga partiernas misstag och misslyckanden.

Om man ser på det hela i procenttal, är det en övervägande majoritet som inte vill att SD skall få något inflytande på regeringsnivå. Men SD:s framgång har gjort att de övriga partierna måste mobilisera alla krafter för att kunna fortsätta det majoritetsstyre vi har. En inte så liten nackdel för SD är att fler mandat, betytt att de inte kunnat fylla sina platser eller de som valts in har hoppat av sina uppdrag inte bara riksdagen, utan även i kommuner och landsting. Det i sin tur har gjort att vi fått ett antal politiska vildar som kan lyfta sina "löner" utan motprestation.

De gamla partierna har i många år haft problem med återväxten, därför finns samma personer med på valsedlarna val efter val. Det har är en bidragande orsak till att dessa personer blivit en belastning för partierna, dessutom är politik det enda de sysslat med sedan ungdomsförbundens tid. Ingenting att skryta med i ett CV för att söka ett jobb på dagens arbetsmarknad precis.

För att vårt politiska maktsystem skall kunna fungera, nomineras i brist på andra bättre kvalificerade, de som visat sig vara obrottsligt lojala. Men just lojaliteten mot partiledningarna men inte mot partiets väljare har fått  många tidigare lojala väljarna tröttnat. Vad vi kan se måste det på största allvar ses som en förtroendekris, som om den inte hanteras på rätt sätt, gör att vi går en orolig tid till mötes.

Naturligtvis är det de orättvisor som finns och som trots att de belysts i våra media inte åtgärdats, som skapat den förtroendekris som påverkar våra politiska partier. Tror inte Alliansen ens kunde tänka sig att så många, av skilda anledningar skulle drabbas av ändrade levnadsvillkor, när jobbskatteavdraget infördes. Ett beslut som var gemensamt, även om det var Moderaterna som i kraft av största parti, drev igenom för dem så viktiga skattelättnaden för alla med ett arbete. Moderaterna är nu enda parti som håller fast vid att trygghetsförsäkringarna är ett bidrag, det säger allt om detta parti.  

Med löner och förmåner "vanligt" folk bara kan drömma om, har de politiska företrädarna kommit alldeles för långt från sina väljare. Det skrivs ofta om en växande barnfattigdom, fattigpensionärer och att svårt sjuka behandlas som simulanter. Gud måste älska politiker och byråkrater, hur skall man annars tolka att Försäkringskassan får göra som Jesus och befalla de sängbundna sjuka att ta sin säng och gå. Jösses Amanda, vilka tokstollar till politiker vi har.

Jag tror inte det är empatin som saknas, det är oförmågan att sätta sig in i hur de svagaste grupperna  och de som offrat sin hälsa på grund av urusla arbetsförhållanden har det. Att tvingas välja bort medicin eller tandlagning för att ha mat på bordet, skall inte kunna hända i ett land som ständigt skryter över sin goda ekonomi. Nya idiotiska skatter eller avgifter som fördyrar med några hundralappar i månaden – som många politiker anser att alla har råd med – gör att ytterligare någonting måste försakas, men pengarna kanske ändå inte räcker.   

Många som blivit arbetsoförmögna genom sjukdom och drabbats av de försämrade trygghetsförsäkringarna, är välutbildade som arbetat fram till dess det inte gick längre. Utöver de problem som deras sjukdomar orsakar, straffas de genom politiska beslut med en sjukersättning som fungerar som att sparka på en liggande. Att de dessutom betalar mera i skatt än den som arbetar är någonting som inte ens gamla garvade ekonomer blir kloka på. Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt?!

Många politiker har och tänker säkert fortfarande att en i det närmaste halvering av nettoinkomsten inte kan drabba dem. Deras skyddsnät är fortfarande intakt och så länge som det nuvarande politiska styrelsesättet lever kvar, är det idiotsäkert. Många ser det till och med som att så skall det fungera, eftersom de har offrat tid och kraft för att företräda sina väljare. Men de som offrat sin hälsa för att hjälpa invånarna, är inte de värda att belönas istället för att straffas? Den egentliga anledningen är ganska glasklar, genom att klamra sig kvar inom politiken, har de politiskt aktiva bränt alla broar för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. De beslut som skapat detta, kan inte kallas annat än för orättvis makt.

Reträttplats för många politiker är och har varit vår ständigt svällande byråkrati. Det är alltså inte förvånande att de statliga verken och många av de offentliga verksamheterna, inte vet vad de håller på med. Så blev det för Dan Eliasson när han förflyttades till en reträttplats som skall vara på tårna om en katastrof eller kris uppstår. Inte förvånande visade sig verksamheten vara en katastrof och helt sakna organisation. Orsaken angavs bero på underbemanning.  

När vårt land brinner och ingen på myndigheten kan ge klara besked, kan man misstänka att de anställda tillbringat dagarna i falsk säkerhet och rullat tummarna sedan senaste storbranden. Att det händer en gång må så vara, men det skall till mycket otur för att drabbas två gånger. Av någon anledning verkar ledningen inte ens gjort sig tid att läsa den utredning, som gjordes efter förra storbranden och tagit lärdom av den.

Det är mycket som måste åtgärdas i vårt land och ingen ska lämnas i sticket enligt Löfven. Vem eller vilka det uttalandet gäller är svårt att veta, men förhoppningsvis är det alla som lyckats bli gamla, drabbats av sjukdom, eller som nu är aktuellt för många bönder, drabbats av torka och skogsbränder. Nåja, endera kommer snabba beslut före valet, eller så får det vänta och låta det bli andras bekymmer. Det är sannerligen inte lätt att vara politiker i dagsläget och knappast heller att börja nästa mandatperiod med problem som skulle varit lösta för länge sedan.

Hursomhelst har torkan och bränderna gjort hela vårt land fattigare inte bara på kort tid utan många år framöver. Många människors liv kan komma att slås i spillror, det går aldrig att ersätta det som gått förlorat. Hur ersätter man en människas framtidstro när en katastrof inträffar och det visar sig att vårt land inte har den beredskap som behövs? Vill det sig riktigt illa kommer det som hänt denna heta sommar, att ifrågasätta allt våra politiker säger och beslutar om.