Jag ställde mig själv frågan vid morgonkaffet: Vad ända in i helsike är det som händer? Visserligen har regering efter regering bäddat för det som nu händer, men ändå slås jag av häpnad över hur otroligt klantigt vårt land skötts under många år. Man får en känsla av att våra politiker gav upp redan på nittiotalet, sedan har det fått rulla på för att se, går det så går det. Nu kan vi konstatera att det gick inte, det sprack till sist.

Gammal är äldst brukar man säga och det kan ju ingen förneka. Men att bli gammal betyder att man levt ett liv och gjort många misstag. Att pånyttfödas med all den erfarenhet man samlat på sig skulle naturligtvis vara fantastiskt, om man lärt sig av misstagen vill säga. När jag ser tillbaka gjordes de största misstagen i ungdomlig yra, eller snarare att man trodde sig veta mera än vad man gjorde.

Och det är så ett liv fungerar, det börjar med drömmar om framtiden men efterhand tar livet över och krossar de tidiga framtidsdrömmarna. I vårt land indoktrineras vi till att bli nyttiga medborgare, det vill säga via skatter betala för de tjänster samhället åtagit sig att utföra. Vackert tänkt, men som med så mycket annat, blev det inte som tänkt var.

Efter andra världskriget när vårt land lyfte från hög arbetslöshet och fattigdom, presenterade de politiska makthavarna en framtidsdröm, nämligen Folkhemmet. Ett folkhem som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven, men då måste invånarna också vara beredda att betala för det. Det lade grunden för att vårt lands invånare skulle bli de högst beskattade i världen.

Hur blev det då med Folkhemmet? Kanske hade det varit möjligt om inte de krigshärjade länderna så snabbt kommit ikapp och i flera fall förbi. Plötsligt stannade det hela av och Folkhemmet sågs inte längre som möjligt att genomföra. Alla de personer som placerats i politiska funktioner för att genomföra det som aldrig skulle bli verklighet, skulle naturligtvis ha sparkats. Men så skedde inte, istället slutade de politiska makthavarna att prata om folkhemmet, det döptes helt enkelt om till välfärdssamhället istället.

Det misslyckade samhällsexperimentet hänger med än i dag i form av enorma kostnader som invånarna inte får någonting för. Bortkastade pengar helt enkelt. Men från politiskt håll har det hela försvarats med att alla politiskt aktiva är nödvändiga för vår demokratis överlevnad. Alla är säkert medvetna om att i demokratisk ordning fattade beslut inte har någonting med demokrati att göra, det handlar enbart om att störst bestämmer.

Under många år fungerade vårt land som en enpartistat där största partiet hade egen majoritet och kunde klubba igenom alla förslag utan problem. Men så hände någonting med svenska folket i mitten på sjuttiotalet och sedan har vårt land inte varit sig likt. Plötsligt måste det vara flera som måste komma överens för att beslut skulle kunna fattas och på den vägen är det.

En väg som ingen vet vart den leder eller kommer att sluta har skapats, men som invånarna knappast stillatigande kommer att låta det politiska etablissemanget fortsätta med, är ofoget att bestämma hur invånarna ska leva. Det utmattningssyndrom som drabbat en mycket stor del av svenska folket, är en följd av att invånarna pressats för hårt. De som inte klagat har fått täcka upp för alla som slutat på grund av urusla arbetsförhållanden. När unga börjat klaga över att de inte har något eget liv, är det verkligen fara på färde.

Vad det beror på kan ha sin förklaring i det ansvar alla numera tvingas ta ansvar för sina liv. Eller snarare att de kommit underfund med det. Det finns inga skyddsnät och politiska företrädare som tar hand om problemen, tvärtom kommer de hela tiden med nya krav. Det mänskliga psyket är skört, dagliga problem nöter på både kropp och själ.

Man kan säga att den indoktrinering invånarna utsätts för från tidig ålder, har omvandlat individer till en form av arbetsmyror som alla måste dra sitt strå till stacken. När folket inser att det inte gynnar dem själva i form av en vettig pension, kan vi vänta oss våldsamma protester. Vi kan se det som nu händer i Iran som någonting som kan hända även här. Det finns fattigdom och ett slöseri med invånarnas skattepengar som inte kan försvaras av våra politiker.

Vi äldre som växte upp med en stark Socialdemokrati, har under åren lärt oss att partiet alltid försökt lösa ekonomiska problem med nya skatter. Tillsammans med Miljöpartiet har verkligen regeringen kommit med nya skattepålagor som drabbar de sämst ställda allra värst. Tror inte Löfven är medveten om vad det här kommer att innebära, men det är ingen vild gissning att partiet kommer att få känna av missnöjet vid valet.

Ett gammalt talesätt är att man vet vad man har, men inte vad man får. Vid en sådan jämförelse vinner knappast Löfven några sympatisörer, för många kan det inte bli värre än vad det nu är.