Vardagen har tagit över och nu rullar repriserna på teve som vanligt, de flesta vill helst glömma det val som varit. Men det går inte att undvika hur valet utfallit och då inser man att de två största partierna krymper och småpartierna växer lite grand med undantag av MP. Vid sidan om har SD lockat till sig de som inte gillar de gamla partiernas ständiga maktkamp och löften som aldrig infrias. 

MP får en tung väg tillbaka för att återupprätta förtroendet hos de kvarvarande sympatisörerna, det går inte med nuvarande ledning. För något år sedan låg grönt tänkande i tiden, men så började invånarna inse att det vi gör i vårt land för miljön fördyrar det vi behöver. Så sakta har oron över ekonomin blivit starkare än över en kommande klimatkatastrof.

Naturligtvis måste vi vara rädda om vår miljö, men det kan vi vara utan att det kostar en massa pengar. Det fungerar nämligen så att när vi låser oss för miljöavgifter, miljöskatter och förändrar vårt sätt att transportera både människor och det gods som hamnar på affärernas hyllor, är det en dyrbar omställning som måste betalas och det får alla vara med om, både fattig och rik. Nu är det de sämst ställda som måste hjälpas, miljön får vänta så länge.

Det är inte Internet som sprider de oroliga tankarna, det fungerar som det gjort för SD genom mun till mun metoden. Att folk börjat prata om vad som är fel i vårt samhälle. Nu har det börjat pratas om en kommande lågkonjunktur och många människor riskerar att mistat sina jobb. Ändrade köpvanor rör än så länge bara marginellt om i grytan men många bäckar små gör en stor å som man sa förr.

Att tvingas leva på a-kassa eller sjukbidrag betyder försakelser av det som tidigare setts som någonting naturligt. Men det som det tänkts minst på är att som  vårt samhälle fungerar i dag, ställs allt på huvudet. Om de gamla bilarna som är en nödvändighet för otroligt många, hur skall då vårt samhälle kunna fungera? Barnen skall lämnas på dagis för att sedan åka vidare till jobbet, en omvänd procedur händer vid dagens slut, men då måste det också handlas och barn skjutsas till fritidsaktiviteter. Hur många av dessa där en övervägande majoritet inte är speciellt högavlönade kan kunna tänkas ha råd med en ny el- eller hybridbil för flera hundra tusen kronor?  

Naturligtvis vill inte folk tänka på att det kommer sämre tider, ändå är det nu som människorna måste gardera sig. Det gäller att inte ha höga fasta kostnader, de unga borde tala med fattigpensionärer om hur de kan överleva på vad de anser som fickpengar de kan bränna på en krogkväll. För en majoritet av de äldre pensionärerna är till och med tevelicensen en kostnad som kräver att det dras in på nödvändiga saker. När den skall betalas är det gröt som gäller och kanske någonting rödmärkt till halva priset.

Såg en löpsedel där det stod att fet mjölk kan motverka stroke och hjärtproblem, men mjölken är i dag alldeles för dyr för många pensionärer, till och med ost hör numera till lyxvaror. Det är först när inkomsten är låg som folk inser hur dyrt allting blivit och det är tyvärr vad många har att se fram emot inom en snar framtid. Utvecklingen kan inte våra politiker göra någonting åt, bara försöka anpassa sig till de nya förhållandena.

Med det instabila politiska läget kommer det att bli oerhört svårt om lågkonjunkturen slår till redan nästa år. Många bankekonomer ser att avmattningen redan börjat men vi är helt i händerna på vad som händer i vår omvärld. De som upplever det som att  vi har en politisk kris nu, är det ingenting mot hur det kommer att bli när svångremmen måste dras åt och statens kostnader skäras ner på kort tid. Det kommer inte att finnas utrymme för en långdragen process, det gör det hela bara mer smärtsamt för alla inblandade.

Finns det då någon lösning på det här om lågkonjunkturen slår till? Knappast någon politisk i alla fall med det låsta läget med två konkurrerande block och den som råkar sitta i regeringsställning helst vill bli av med den så fort som möjligt. För vem vill regera när det bara handlar om att skära bort kostnader där det gör minst skada för svenska folket. Under åren som gått skulle det ha trimmats lite här och där för att minska vår byråkrati, i värsta fall kan det bli en fråga för de makthavande att kalhugga den snårskog av byråkrater inom statliga verk med mera som växt upp under åren.

Många ekonomer och experter av alla de slag har försökt hitta lösningar på de problem som uppstått genom snedvriden inkomstfördelning. Till och med rikaste är oroliga att sötebrödsdagarna är över och att deras pengar i ett nafs kan bli värdelösa. Det är ju egentligen inte reda pengar de har, deras förmögenheter finns till största delen investerade i fastigheter och värdepapper, men de betalar inga räkningar om de tillgångarna tappar i värde eller blir värdelösa.

Kanske blir det som många förutspått att ländernas befolkningar måste dela på de pengar som kommer in till den gemensamma kassan. Det är ju inte frågan om högteknologiska maskiner och robotar tar över många av jobben, utan hur snart det kommer att hända. Vi har alltså inte bara en lågkonjunktur att oroa oss för utan också den tekniska utvecklingen. Det kommer inte att bli lätt att vara människa i framtiden och inte politiker heller för den delen.

Hursomhelst har svenska folket fått blodad tand, nu har de insett att det politiska etablissemanget sannerligen inte har den makt de trott sig ha. I slutändan är det folkviljan som styr, men för att få våra politiker att inse det har det varit en lång tröttsam transportsträcka, som skapat den irriterade stämning som finns hos alldeles för många av invånarna. Det är dags att göra om riksdagen till en liten församling som tvingas enas om vad som är bäst för invånarna, inte vem som skall bestämma.

Så här i efterdyningarna efter valet som inte skapade några svallvågor precis, känns det på något sätt som att svenska folket blivit lurade på konfekten. Precis som vanligt kanske jag skall tillägga, för det är ju inte att se till folkets bästa de rivaliserande partierna slåss om, det är makten. Det är just det som har pulvriserat vår demokrati, svenska folket har ingen påverkan på de beslut som fattas.

Hörde ett kommunalråd med en suck säga att nu måste vi få ihop en ny majoritet igen. Det börjar behövas många partier för att få ihop en majoritet numera på de orter där det forna stora partiet tappat sympatisörer. När rikets största parti inte kan locka mer än en fjärdedel av väljarna, inser man att det politiska maktsystem vi har nått vägs ände. Åtminstone på kommun och regionnivå skulle personval oavsett partitillhörighet vara att föredra, framför de inkompetenta personer partierna nominerar.

Det styrelsesätt vi har är enormt dyrt och fruktansvärt tunggrott, man brukar tala om att saker dras i långbänk, men det vi har skall snarare liknas vid en lus på tjärad sticka. Komplicerade problem skjuts över på en utredning som när den är klar efter ett par år får kastas i papperskorgen. Men problemen finns fortfarande kvar och det blir till slut som att skjuta ett berg framför sig.

Det blev inte den framgång media och SD hade tänkt sig och det slog mig att SD skall njuta av  framgången så här långt, det är nu vägen utför har börjat. Att jag är så säker på det är den vågmästarroll partiet nu har och om de ställer sig på Alliansens sida och det beslutas om försämringar för arbetslösa och sjuka, är det många av partiets sympatisörer som drabbas. Det är ju de som känner sig orättvist behandlade och vill hämnas som gjort partiet så stort.

Om inte SD kan få igenom några förbättringar, kommer alla dessa som känner sig orättvist behandlade att visa sitt missnöje mot partiet. Det stora problemet som inte våra politiker vill tala om är att alldeles för många blivit fattiga och upplever det som att de politiska makthavarna inte bryr sig om att de tvingas leva under bedrövliga levnadsförhållanden. Den politiska överlevnaden hänger på att laga det skyddsnät som först Göran Persson sedan Alliansen trasade sönder.

Att många fick kalla fötter i valets slutskede och röstade på Socialdemokraterna kan man förstå, det är det parti som är tvingat till att radera ut orättvisorna, annars blir de ett småparti som alla andra. Det budskap Kristersson kom med före valet tilltalade de med feta plånböcker, men knappast de som jobbar under vidriga förhållanden inom vården och riskerar att bli utbrända. Och det är många som är på fallrepet på grund av personalbrist och politiska ledningar som inte vet vad personalpolitik innebär.

Hur det skall kunna rättas till av en regering är för mig ofattbart, det räcker inte att lova pengar till verksamheterna, våra regioner måste förändras i grunden och befrias från politisk ledning. Om inte personalen får inflytande över sina arbetsplatser, hjälper inga pengar i världen. Vad de anställda vill är att behandlas som människor, inte som någonting nödvändigt ont.

Samma problem finns inom skolan och polisen som drabbats av administrativa uppgifter i den byråkrati de offentliga verksamheterna blivit. När övriga världen går mot en minskning av administration med hjälp av Artificiell Intelligens, gör politiska ledningar tvärtom. Viss dokumentation är nödvändig, men den skall vara ett minimum för att inte inkräkta på yrkesutövandet.

En gång i tiden fanns det skillnader mellan de politiska partierna, men numera är det lika svårt att skilja partierna budskap från varandra som formen på alla nya bilar. Nu kanske nån tycker att det är en dålig liknelse, men om man frågar visar det sig att nästan alla inte kan skilja bilmodellerna åt. Det var betydligt lättare förr, men då fanns ju inte heller så många bilmärken att känna igen. Märker hos de äldre att problemet är detsamma inom politiken, partiledarna vet de vilka de är, men resten är en grå massa de inte vet någonting om.

Kanske är det här medvetet inom politiken, de flesta med politiska uppdrag är ju faktiskt statister som kallas in när det är dags att säga ja till de mest idiotiska förslag. Det gäller att helt sakna samvete när det visar sig att besluten orsakat enorma problem för medmänniskor. Nu ser de för all del inte de människor som drabbas, bara staplar eller tårtbitar över hur många som drabbats. Eller saknas helt sådan statistik?

Visst har många visat sitt missnöje i valet, men vad har de revolterat emot? Tja, vem vill ha ett människofientligt samhälle, som blivit det genom att de politiska partierna hyllat arbetslinjen. Vad arbetslinjen går ut på är att tvinga folk i arbete, till och med svårt sjuka, halta och lytta. Eftersom människor upplever att personer i deras närhet drabbas, inser de att samma sak kan hända dem. Att alla har samma värde var grunden till det som skapades en gång för länge sedan, men politiska beslut totalt struntar i.

Att ha klättrat upp på den politiska karriärstegen har inneburit att ha sitt på det torra livet ut, men plötsligt kastas de politiskt aktiva in i en omskakande förändring där det inte finns någon status i att vara politiker. Tvärtom ses många politiker som de lägst stående i näringskedjan, endast ett fåtal skulle klara av att försörja sig på den öppna arbetsmarknaden.

Blev valet en fråga om att vi vet vad vi har men inte vad vi får? jag tror det eftersom Kristersson knappast gjort sig känd för att vara empatisk med de som har det svårt. Hans meritlista och uttalanden under åren blev till slut det som antagligen spolierade statsministerplanerna. Hellre en gammal svetsare som inte kan debattera än en politisk broiler som inte vet vad ett knegarjobb eller vara långvarigt sjuk innebär, var det en som sa i dag. Han hade ändrat sig i sista stund i riksdagsvalet, men inte i kommunalvalet.

Om verkligen Centern och Liberalerna menar allvar med att ta ansvar för landet och dess invånare får vi se. Socialdemokraterna har ett rykte om sig att köra över sina samarbetspartners, om de inte tänker om så kommer vi knappast att få en fungerande regering. Hursomhelst sjunger vårt politiska styrelsesätt på sista versen, vad som kommer efter har vi inte den blekaste aning om än så länge. Kanske enda utvägen är att införa en statlig grundlön så snart som möjligt, eftersom vi snart kommer att få se jobben minska.

Hade tänkt ta det lugnt och läsa böcker, ett sätt att rensa bort allt som rört sig i huvudet senaste tiden. Men så plingar det oupphörligt i telefonen och den eller den har åsikter om hur valet kunde bli som det blev. Ja, egentligen vet vi inte hur det gått, det får vi vänta på några dagar.

Valrysaren är som sagt inte klar än, men det som nu händer med vårt land får mig att tänka på texten i den gamla melodin Pessimistkonsulten, det spelar ingen roll vad vi drömmer om, det går åt helvete i alla fall. Om någon funderar varför, är det bara att läsa vad Anders Borg och Göran Persson skrev i valspurten, det hjälpte varken Kristersson eller Löfven, men det skrämde skiten ur många.

Dansen runt Guldkalven är tydligen över, nu är det en fråga om hur djup svackan blir när konjunkturen vänder neråt. I och för sig ingen brilliant förutsägelse, den finansiella oron har funnits en tid och nu försöker många sko sig så länge det går. Även utländska experter har lagt sig i och det är okej, vårt lands politiker brukar ju ha åsikter om andra länder och hur de sköts. Men precis som många invånare, har många av de utländska experterna noterat att vi knappast fungerar som en demokrati längre.

Vad vi har är ett försök att bevara någonting som är lika gammalt som gatan, det politiska maktsystemet. Att vara politiskt korrekt är ingenting annat än att hålla varandra om ryggen för att försvara det styrelsesätt vi har, trots att det bevisligen inte längre fungerar. Under åren har det här förödande styrelsesättet kunna fortsätta tack vare ett kontrollsystem, som håller invånarna på mattan, det är sannerligen inte demokratiskt.

Med svaga regeringar har statliga verk och verksamheter styrts av politiskt tillsatta ledningar, ingen har haft det övergripande ansvaret. Vad som våra politiker kommer att bli tvingade till genom att invånarna nu inte accepterar att allt rullar på som vanligt, blir att skära ner på statliga verk och att det sker en decentralisering av besluten. Riksdagen skall inte kunna fatta beslut som påverkar människor i glesbygd, de vet inte ens vilka problem dessa människor brottas med. Dagens politiker utgår från vad som finns i storstäder och drar alla över en kam.

På sätt och vis är jag besviken över att MP lyckades klamra sig kvar i riksdagen, det är ett parti som orsakat de svaga grupperna smärtsamma kostnader. Vad de helt misslyckats med är att se vad som är bäst för vårt land, det är inte miljöskatter av alla de slag, inte heller bevarandet av utrotningshotade rovdjur. Har ingen tänkt på att bevara rovdjur är någonting som helt kan urarta och bli en plåga för stora delar av vårt land? Vad beslut påverkat är att precis som så mycket annat är att ändra på vad tidigare generationer sett som ett problem.

Jag tror ingen säger emot om att okunskap och oförmåga att läsa av verkligheten gjort att det de senaste fyra åren skapat fler problem än som lösts. Tandlösa regeringar som släpar sig igenom en mandatperiod genom kompromisser är inte svenska folket betjänt av. En mycket stor del av invånarna har markerat att nu jävlar får det vara nog genom att rösta på SD. När Löfven och Kristersson försöker hålla skenet uppe jublar flera småpartier och tror att just deras löften lockat väljare. Glöm det, det här valet har handlat om misstroende mot hela det politiska maktsystemet, så fortsättning följer.

Nu väntar det verkliga eldprovet för SD, att skrapa ihop folk till de mandat de fått. Men kan någon gå från KD till SD, varför inte de som mistat sin plats när MP gjort ett uselt val. Knappast de islamister MP har inom sina led, men det finns ju de som ser politiken som ett välbetalt jobb. Ideologier i alla ära, men pengar behövs för att överleva i vår tuffa värld.

Där det rörts om mest i grytan tycks vara ute i landets kommuner, de gamla partierna har inte alls hängt med i den ilska som vädras i gatans parlament. Driftiga personer har sett att de gamla partierna levt i sin egen lilla sandlåda och effektivt skrämt bort de som försökt ta sig in och rasera sandslotten som byggts. För att ett nytt parti i en landsortskommun skall kunna få inflytande, är det bara att tala om vad de styrande totalt missat och det räcker långt.

Vad man ändå kan utläsa av valresultatet så här långt är, att de svaga grupperna är de som påverkat valet mest. Kan inte se någon som helst anledning till att V fått det stöd valresultatet visar. Vad partiet lovat är någonting som de aldrig får vara med om att genomföra, den politik partiet för skall mer ses som en religion. Men var och en blir salig på sin tro.

Så där är vi nu, oavsett vad som händer framöver kan en stor del av svenska folket känna sig grundlurade. Men det betyder att det kommer att bli ännu mer kaosliknande framöver förstås, men skit samma om det ändå kommer att gå åt helvete.

Valdagen är här och svenska folkets dom över hur vårt samhälle blivit kommer att kunna avläsas. Vad våra politiker lovat i stridens hetta är inte vad många hoppats få höra, men det har gett utrymme för nya partier att växa fram. Med rätt personer i ledningen som har rykte om sig att kunna få saker och ting gjorda, finns det stora möjligheter att ett parti i tiden som ser till invånarnas bästa, blir större än S, M och SD.

Politik är att kunna gå balansgång på slak lina och hålla sig kvar trots att det blåser, det är bara att gå tillbaka i tiden för få det bekräftat. Jag minns att alla plötsligt skulle vara feminister, inte i själ och hjärta, ord och handling, men i alla fall. Genusperspektivet skulle genomsyra vårt samhälle. Vad som blev av det var HEN, så naturligtvis var det bara ett spel för galleriet, det är svårt att lära gamla hundar sitta. Titta bara på Svenska Akademien.

Frugan ropade under partledarduellen igår att jag skulle komma och titta. Jag blev tvungen att sätta mig i fåtöljen annars hade jag ramlat omkull av skratt. Löfven stod där som en tjärstubbe, den andra statsministerkandidaten pratade med stor inlevelse med händerna. Kristerssons framträdande upplevde jag som feminint, eller kanske snarare som en toffelhjälte. Bakom den fasaden har han visat sig sakna empati för både pensionärer och de som av skilda anledningar inte kan jobba och som till övervägande delen är kvinnor. Den mannen är en gåta.

Efter den varma sommaren påpekar partierna att klimathotet är viktigast och åter igen glömmer våra politiker bort vilka de representerar, nämligen människorna som bor i vårt land. Om inte de akuta problemen för människorna är viktigare än en kommande miljökatastrof, kan det bara sluta i katastrof på annat sätt. Allt hänger ju ihop med solens kretslopp runt ett jordklot som misshandlats i jakten på makt och pengar. Tro aldrig på människor som säger sig kunna förändra det genom skatter, avgifter och åtgärder i vårt lilla land.

Efter valet kan vi oavsett vilket block som utropar sig till segrare, se fram mot en tid då oppositionen kommer att motsätta sig de flesta förslagen. Vågmästare blir SD som även om de hålls utanför, framstår som det parti som har landets framtid i sina händer. Ja, åtminstone närmaste månaderna. Partiet är tillräckligt stort för att kunna skapa oreda inom politiken, för att få till ett majoritetsbeslut eller att sätta ihop en regering, gäller det att stryka SD medhårs, annars ... Ja, riktigt så enkelt är det inte, det är ju att bevara det politiska maktsystemet det handlar om.

Hörde en gammal Socialdemokrat säga att det som nu händer inom politiken, hade han inte ens kunnat drömma om. Nåja, den som ärligt rannsakar sig själv förvånas inte över att de två största partierna inte längre lockar väljarna, vårt politiska maktsystem är inte skapat för invånarnas bästa och behov, det har många kommit underfund med.

Vårt föråldrade styrelsesätt skulle ha reformerats samtidigt som det gamla industrisamhället gick i graven. De politiska samhällsexperimenten som regeringen Bildt satte igång i början på nittiotalet har haft katastrofala följder för vårt land. Samma sak med Göran Perssons sanering av landets och bankernas urusla ekonomier. Om man ändrar på någonting måste man också vara medveten om att många saker påverkas, i många fall sådant ingen räknat med.

Det är ingen tillfällighet att vårt land nu står inför problem som inte kan lösas av våra politiker. Frågan är om någon kan göra det överhuvudtaget, det är lite som ett X2000 tåg som rusar fram i full fart utan bromsar och vi vet att rälsen tar slut. Så är det tyvärr även med den ekonomi som nu går på högvarv och alla "fartblinda" riskerar att mista vad de lånat ihop till.

Det sorgliga är att alla står som förlorare när högkonjunkturen är över för den här gången. Om man som jag kommit upp i åren har det varit en bergochdalbana sedan början på sjuttiotalet. Nu behöver de politiska makthavarna inte devalvera vår stolta valuta som vi äldre fått vara med om, nu sköter andra om det och vi vet inte ens vilka de är.

När ett lands valuta blir svagare finns en anledning till det, men även i det fallet förblir vi helt ovetande. De som sätter värdet ser längre fram än det som finns i landets kassakista i nuläget, vårt land har skjutit ekonomiska problem framför sig i många år. Har läst både artiklar och böcker för att hitta fördelar med nya skatteuttag och skattesänkningar och kommit fram till att de enda som fungerar är att helt slopa skatterna för de sämst ställda. Istället för att höja skatter är det effektivare att jaga onödiga kostnader i form av byråkrati. Det ger en omedelbar effekt på den ekonomiska tillväxten. I det stora hela är de rikas konsumtion en droppe i havet, de ser till att pengarna förökas istället.

Att de gamla ekonomiska teorierna inte längre stämmer beror till stor del på snedfördelningen av pengar. Det är lite som en kortspelshaj som skinnar alla på pengarna, det finns en gräns vad han kan vinna. Till slut står han där utan att kunna få tag på några att skinna, då hjälper det inte hur duktig han är eller hur mycket pengar han har att spela med.

Den högkonjunktur vi haft en längre tid är till största delen konstgjord eftersom det mesta av konsumtionen skett med lånade pengar. Det finns till och med människor som tvingas ta ytterligare lån för att kunna betala räntorna. En räntehöjning eller att staten sparar in på ränteavdraget kan vara spiken i kistan för många.

Det välstånd våra politiker så gärna talar om gäller inte alla, en mycket stor del av befolkningen lever under svåra ekonomiska förhållanden. Just oförståelsen för att inte alla har samma förutsättningar har skapat de motsättningar vi nu kan se. Det våra politiker genom att se i sina egna bankkonton anser att alla har råd med, kan vara en fråga om mat på bordet för alldeles för många. Och det är skillnaden i levnadsvillkor som kommer att tvinga våra politiker till att skapa ett rättvisare samhälle.

Till alla de som säger sig älska sitt arbete, men arbetsgivaren dödar glädjen kan jag ge ett ord på vägen med ett citat av John Ruskin: Om man med glatt mod fullgör sin plikt skall man sluta med att älska den.

Hösten suger, så har jag alltid upplevt det, men speciellt nu efter den långa varma sommaren. I vårt land behöver vi sol och värme, antagligen är det fler än jag som välkomnar en om inte global så i alla fall en lokal uppvärmning av vårt land. Ja egentligen är det bara fråga om en klimatförändring till det bättre, för regniga och kyliga somrar har nog de flesta fått nog av. Visst har klimatet i sommar fört med sig torka och skogsbränder, men vi lever ju inte i ett utopiskt välfärdsreservat dit tiden inte når, det kanske även våra politiker nu insett. 

Världen förändras ständigt oavsett om vi gillar det eller inte, det gäller för människan att vara anpassningsbar. Som det här med den tekniska utvecklingen som vi inte ens vågar tänka på vad den kommer att innebära för många. Den tekniska utvecklingen och klimatförändringen kan ses som att människan kanske äntligen räddas från löneslaveriet och kan ta tillvara på både ledighet och det förhoppningsvis varmare klimatet.

Men att göra ingenting ligger inte i människans natur så visst kommer de som blir överflödiga på arbetsmarknaden att göra någonting. Tänk att äntligen få tid att vara med barnen, träffa föräldrar och vänner, det finns det inte tid till i den stressiga värld som växt fram för att kunna bevara både ekonomisk tillväxt och det så ofta av politiker hyllade välfärdssamhället. Men det är inte ett välfärdssamhälle vi har, det är ett kravsamhälle där alla måste dra sitt strå till stacken, annars ... Ja, det värsta som kan hända är att vi inte har råd med politiska företrädare.

Visst börjar det märkas att allt fler fått helt nya värderingar, en stor del i det har att göra med politiska beslut som påverkat många invånares levnadsvillkor. Förändringar är en sak, men förändras människornas levnadsvillkor av de politiska företrädarna, uppstår en situation som blir svår att bemästra. Det som av våra politiker uppfattas som politikerförakt är i själva verket en misstro mot vad de kan uträtta. Ser man till det som hänt enbart de senaste fyra åren är det sannerligen ingenting att skryta över.

Många tomma löften har invånarna fått höra i slutspurten inför valet, men väldigt få av dessa löften kommer att infrias. Viljan finns kanske, men vi står inför en tid då inte de politiska företrädarna kan påverka det som händer utanför landets gränser. Det är bara Miljöpartiet som tror det, vilket får ses som ungdomlig dårskap.

Det handelskrig Trump startat är än så länge bara i sin linda, det tar några månader till innan vi kan se konsekvenserna. Eftersom vi dessutom väntar på den Brexit ingen vet hur det kommer att påverka vårt land, är det ingen säker sits vi sitter i. Det bevisar också den svaga kronkursen, men våra politiska makthavare måste förlita sig till Riksbanken, som envist håller fast vid sitt inflationsmål. En usel kronkurs kommer med all säkerhet att få inflationen att stiga, nästa steg blir att försöka få stopp på den.

Genom att de gamla ekonomiska teorierna visat sig inte hålla i vår nya moderna värld, har gjort att riksbankschefer tvingats använda sunt förnuft istället. Av den anledningen har räntan höjts i några länder som ansett sig ha säkerhetsmarginal, det har inte vårt land gjort där en mycket stor del av invånarna har skulder som inte kan betalas under en livstid. Ingen har räknat med att det kan slå stopp en dag, nu oroas till och med ekonomer att den dagen inte är så långt borta.

Rapporter om att V lockar väljare från Socialdemokraterna fick mig att höja på ögonbrynen, men jag har full förståelse för det eftersom de svagaste grupperna sannerligen inte fått upprättelse för de orättvisor de utsatts för. Nu tror jag inte V kommer att sitta med i en regering, det kommer att bli kohandel på högsta nivå efter valet för att hålla både V och SD utanför.

Först nu har många insett att valet är en maktkamp och inte har någonting med att skapa ett bättre samhälle för alla. Det politiska etablissemanget är som stöpt i samma form trots skillnader i de politiska ideologierna, det största partiet skall besätta de viktigaste posterna och vara med och bestämma. Men så har vi det där med majoritetsbeslut som ställer till det, inte ens det största partiet har någonting att säga till om, det måste kompromissa till nackdel för en stor del av landets invånare. Kan förstå att SD får bära hundhuvudet för att ha förstört någonting som varit en skyddad verkstad för personer som inte skulle klara sig ute i verkliga livet.

Om nu ve och fasa SD blir största parti, kommer det verkliga kaoset att bryta ut och vad som tidigare gällt kommer knappast att gälla längre. Om vi tidigare sett koalitioner som ansetts vara oheliga allianser, hur kommer vi då att se på den konstellation som skall försöka regera vårt land för en tid efter valet? Ja, längre än en kort tid kommer vi knappast att ha den nya regeringen, någon ny DÖ kommer vi knappast att få uppleva, det luktar ett ganska snabbt nyval lång väg.

De som drabbas hårdast är invånarna som vanligt, några vallöften blir svåra att förverkliga när alla kommer att skälla och skylla på varandra. Kanske är det dags att svenska folket får rösta om att vi skall bli en republik istället, det politiska styrelsesätt vi har inser nog det flesta har överlevt sig självt. Kollapsen på riksnivå kommer även att sprida sig till kommunerna ute i landet, det ser verkligen ut att bli en oätlig soppa av alltihop.

Om den blir bättre om MP skulle åka ur riksdagen vet jag inte, men många äldre skulle klappa händerna om det skulle hända. Löfven skulle ha lyssnat på alla som varit kritiska till samarbetet och som gjort att många äldre nu vänder Socialdemokraterna ryggen. Det är inte klimatet som är det viktigaste för de äldre, det är om de skall ha mat på bordet fram till nästa pensionsutbetalning. Att inte den Socialdemokratiskt styrda regeringen tänkt på det under de fyra år som gått är obegripligt. 

Valet kryper närmare och många politiker har nu nervtrådarna utanpå kroppen. De makthavande ångrar säkert att de sparat på krutet i form av fagra löften, istället för att sett till att de blivit verklighet i god tid före valet. Men tyvärr är det gamla politiska rävar som styr bakom kulisserna, de har i hela sitt verksamma politikerliv hållit sig kvar medfagra löften som aldrig förverkligats.

Det är kvinnan bakom allt är titeln på en gammal slagdänga som var populär när jag var ung, och jag har en känsla av att det blir de unga kvinnorna som kommer att driva fram en förändring i vårt land. Det är mest kvinnor som fått ta smällen av den pressade situationen vi kan se inom sjuk- och åldringsvården och alldeles för många av dem går in i väggen. Från att utbilda sig till att vårda sjuka, men istället bli grovjobbare med tunga lyft och dessutom vara administratörer, var knappast vad de tänkt sig.

Det tack de som inte längre orkar får är diagnosen psykiskt ohälsa. Ja inte av sjukskrivande läkare men arbetsgivaren håller med om omformulering av diagnosen från utbränd till Försäkringskassans benämning. Men får en känsla av att de drabbade får skylla sig själva, eftersom de haft för klent psyke. Psyket får sig en rejäl törn när sjukskrivningen når Försäkringskassan med efterföljande problem, men orsaken till deras sjukdom är i själva verket att de offrat sig för att vara solidarisk med sina arbetskamrater, för att inte även de skall slitas ut i förtid och bli långvarigt sjuka.

Det här är ett allvarligt politiskt problem, eftersom de politiska ledningarnas agerande visar att de helt saknar kompetens för en vettig personalpolitik. Trots allt tal om jämlikhet tycks det här vara kvinnornas problem som de själva måste ta tag i. Och varför inte, som det ser ut är det i den växande demokratirörelsen i Amerika unga kvinnor som ligger bakom att rensa ut politiska föredettingar, som mer sett till sitt eget bästa än sina väljare. Här hemma säger nu  "Lille Fridolf" att MP ska ta tag i det växande problemet med psykisk ohälsa, men det är bara tomt prat. Han skulle ju fixa skolan på hundra dagar och se hur det blev.

Förhoppningsvis ger de amerikanska kvinnorna våra egna blodad tand att förändra vårt gubbvälde föråldrade politiska styrelsesätt. Politiker som hanterar sina uppdrag på rutin och med gammalt tankesätt har ställt till alldeles för mycket elände. Man kan inte ha politiska företrädare som beslutar om hur invånarna skall leva och hur vårt samhälle skall vara, det är som att ha bocken till trädgårdsmästare. De som varit med för länge inom politiken måste bytas ut mot nya hungriga och välutbildade som brinner för att ändra på allt som blivit fel, förändringar som gjort allt sämre har de flesta sett nog av.

Politik skall inte vara ett välbetalt yrke, som efter lång tid i maktens korridorer ger dem en väl tilltagen pension, det skall vara ett tidsbegränsat uppdrag. Chefer inom de stora företagen är utbytbara av den anledningen att de väljs ut för att sätta snurr på företagen, men eftersom förändringar sker i snabb takt måste även företagen byta strategier och chefer för att överleva.

Samma sak är det med ett land, de beslut som fattas i dag kan kollidera med verkligheten redan nästa år. Politiker inom de traditionella partierna har fungerat som vindflöjlar för att kunna klamra sig kvar inom politiken, vi ser det inte minst i efterdyningarna av den obefintliga kunskapen om vad flyktingmottagning i stor skara kan innebära.

Vad värre är, vi vet inte hur stor del av det hitkommande som strategiskt hjälpts att komma till vårt land för att ställa till oreda, det är oroande att radikala rörelser ens får förekomma och till och med får statliga bidrag. Det är inte en fråga om hur dumma våra politiker får vara, utan hur dumma de faktiskt är.

Människors rädsla utnyttjas flitigt inom politiken, de politiska partierna tävlar nu om vem som  är bäst på att skydda invånarna. Varför de inte tänkt så långt tidigare kan man fråga sig, det är så dags när de själva behöver polisskydd på grund av att de trott att det inte skulle kunna hända dem.

I ungdomlig dårskap har Miljöpartiet ställt till det och fördyrat för invånarna. Mest drabbad har de svagare grupperna blivit, mycket av det de behöver har blivit dyrare. Miljöpartiets företrädare har inte förstått vad deras ideologi att rädda vår miljö kan innebära, men förändrar man någonting blir någonting annat påverkat, det gäller att verkligen veta vad konsekvenserna blir.

En sak har miljörörelserna rätt i, den moderna människan lever åt helsike fel, men orsaken är politiska beslut som tvingar människorna att leva som de gör. Tvingas människorna att försörja både samhället och sig själva, lever de sina liv i maxfart utan möjlighet att hämta andan.

Nåja, på något underligt sätt känns det som nu händer med torka och skogsbränder som en rejäl knäpp på näsan från Moder Jord, den enda som vet hur allt skall kunna rättas till och som gjort det i miljontals år utan mänsklig inblandning. Men eftersom det mesta rättar till sig självt om människan låter bli att lägga sig i, kommer antagligen den politiska handlingsförlamningen efter valet att tvinga människorna att tänka själva och försöker leva på ett annat sätt än i dag.

Varje århundrade har saker hänt som förändrat för invånarna i många länder, vi kommer knappast att klara oss undan från att få vara med om samma sak. Det är bara det att invånarna på jorden blivit så många fler, därför kommer krig och elände att bli vardagsmat. Fred på jorden kan vi glömma, snarare kommer nya oroligheter att dyka upp, kanske till och med i vårt land. Om det nu inte råka vara så att det är kvinnan bakom allt och att kvinnorna kan förändra vår värld. Det kan inte bli sämre i alla fall.

I valtider finns det massvis med politiskt aktiva som säger sig veta exakt hur alla problem skall kunna lösas, men det är svårt att hitta någon politiker som på ren svenska kan förklara så "vanligt" folk kan förstå hur det skall göras. Men det är kanske vad som är meningen med de politiska budskapen, det läggs ut dimridåer som skall skyla över deras oförmåga att hantera det komplicerade samhälle som växt fram.

Jag minns Moderaternas skryt om att bli det nya arbetarpartiet och dessutom statsbärande parti, Socialdemokraterna var föredettingar och passade inte in i det nya moderna samhället. Problemet var att det gjorde inte heller Moderaterna och det bäddade för att vårt land fick ett ökat invånarantal med ett par hundratusen människor som kommit genom de öppna gränserna. Många på flykt undan krig, andra för att ta del av vårt lands enorma rikedom, det vill säga de välorganiserade professionella stöldligorna. Avsaknaden av poliser har gjort att de sett det som att stjäla godis från småbarn, risken att åka fast har varit minimal.

Personalbrist inom för invånarna viktiga områden vet alla politiska partier hur det skall lösas, det har de inte gjort tidigare. Men det stora problemet att det blivit skillnad på folk och folk i vårt land är ett knepigare problem att lösa. Hur gör man när befolkningen blir äldre och de som fortfarande är arbetsföra måste se till att de gamla får sina pensioner. Våra politiker kan inte öppet erkänna att de pengar de äldre betalat in förskingrats, för det är ju vad som hänt.

Visst har vi än så länge den svenska modellen, men den tvingas anpassas efter det högteknologiska kunskapssamhället, som blir nästa komplicerade steg i vårt lands utveckling. Det bäddar för nästa politiska huvudvärk eftersom kunskapsmässigt, har vårt land halkat efter i så många år att när det gäller utveckling, får vi förlita oss till smarta datorer och robotar. Tänk hur det kan bli när politiska företrädare skall lotsa våra unga in i framtiden med en gedigen kunskapsgrund att stå på. Det känns lite som att många politiker med enbart social kompetens pekar finger och säger: Tji fick ni. I slutändan kanske det är alla drabbade ungdomar, som säger samma sak till de som satsat på politiken utan att ha någonting att falla tillbaka på.

Och det är klart, att vara politisk företrädare för unga människor som är betydligt bättre utbildade och dessutom sedan barnsben lärt sig använda nya tekniker, måste kännas minst sagt kymigt. Kan vara anledningen till att våra politiker ständigt befinner sig på defensiven ängsliga att blotta sin okunnighet. Men det är ju risken med det demokratiska styrelsesätt vi sägs ha, men de som egentligen styr är välutbildade anställda tjänstemän.

Precis som efter valet i Amerika börjas det nu talas om det bortglömda folket. De gamla, sjuka och de som bor på landet fjärran från bussar, pendeltåg och tunnelbana. I många fall fjärran från Postkontor, Banker, Försäkringskassekontor och Arbetsförmedlingen, ja till och med affärer och all den service storstadsbor anser nödvändig för att tillvaron skall kunna fungera. För många gamla och sjuka gäller samma sak som för glesbygdsbor trots att de bor i städer. Det har gjort att SD sägs växa på orter där det alltid röstats rött, det vill säga på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet.

Men ingenting förvånar mig längre om man bortser från att inget parti ens talat om vad som väntar runt hörnet, nämligen hur Artificiell Intelligens kommer att förändra hela arbetsmarknaden. Redan nu vet vi att de administrativa jobben lätt kan tas över av de smarta maskinerna, frågan är bara hur snart våra politiker kommer att ha det problemet i sina knän. Det hotet är både större och mer omfattande än klimatkatastrofer och om SD blir största parti efter valet.

Vad en stor del av befolkningen skall syssla med i framtiden är tveksamt, men med ett varmare klimat som det talas om kanske turism är någonting att satsa på. Vad man kan förstå av det som redan skrivits om den kommande utvecklingen är det att människorna måste ges frihet att utnyttja sin kreativitet. Naturligtvis måste de också ha en ekonomisk grund att stå på, annars tar den organiserade brottsligheten över  och skapar sitt eget lilla paradis. Vi har ju redan fått en försmak om hur lätt det är att bygga upp kriminella organisationer i ett land där blåögda politiker styr.

Kan förstå de politiker som ängsligt sneglar på opinionssiffror inför valet, så här kaotiskt var det ingen som ens kunnat ana det skulle kunna bli för bara för tio år sedan. Politiska jobb med en rejäl pension har varit kassaskåpssäkra, men plötsligt har någonting förändrats i vår värld som gör att ingen kan känna sig säker på någonting. Inte ens de idag rika som likt Joakim Von Anka kan bada i pluringar. Om folk blir fattiga kan de inte köpa de varor och tjänster som de erbjuder.

En gammal tanke om att staten måste ge alla medborgare en lön de med nöd och näppe kan leva på är på väg att växa världen över. En statlig garantilön sägs av många trovärdiga personer vara den enda framtida lösningen. Ett flertal regeringar har redan börjat titta närmare på om det kan vara lösningen på den höga arbetslöshet man befarar komma i den tekniska utvecklingens kölvatten. Till och med de ofantligt rika har lejt erkänt skickliga ekonomer att titta närmare på hur en rättvis fördelning av pengar skall gynna även dem. Och visst är det så att ju fler som har pengar att handla för, gynnar de som producerar varor och erbjuder tjänster.

Steget från att inse att vår värld inte blivit bättre av att de rika blivit rikare är inte lätt för makthavande politiker och finansministrar, det är ju vad de trott och som sitter i ryggmärgen. Alla lättnader för de rika var det ju meningen skulle komma alla till del och så kanske det skulle ha varit om inte människor innerst inne är giriga och ständigt vill ha mer. Men i den ekonomiska ivern glömdes bort att det är den stora massan man måste vara rädd om, annars kantrar hela det konsumtionssamhälle ekonomisk tillväxt vilar på.

Någonting inte minst våra politiker borde ta till sig är att det aldrig går att tvinga en människa till att göra någonting de inte har kapacitet till att göra. Det är därför företagen ropar efter kvalificerad arbetskraft, de till och med varnade för det för länge sedan när den tekniska utvecklingen tog fart. Men det gäller även de som blir sjuka på grund av arbetsgivarens  inkompetens, vilket är framträdande inom de offentliga verksamheterna och då inte minst inom vården. Om inte staten stöttar och tar hand om de människor som av skilda anledningar inte kan jobba, drar dessa med sig alla övriga i fallet. Även de politiska makthavarna.

Rädslan man kan märka hos våra politiker smittar av sig. Deras agerande har knappast lugnat invånarna, till och med våra politiker svävar i ovisshet om vad vi kan vänta oss framöver. Den långa högkonjunkturen har invaggat många i falsk säkerhet och gjort att de tagit risker som det först nu börjat talas öppet om. Ingenting varar för evigt, det kommer bakslag förr eller senare. Det får mig att tro att mycket av det som nu sker, beror på rädsla för det okända som väntar.

Har ett fragment av kloka ord som skrevs av Karin Boye som lyder: Rädslans tragik är att den kommer oss att slåss mot skräckbilder sedan den förlamat det positiva i oss. Just nu vimlar det av pessimister som är livrädda att förlora det de lånat ihop för att kunna köpa. Mycket på grund av det grupptryck som finns hur den moderna människan skall leva. Många har börjat med om inte två tomma händer, i alla fall lyckats skrapa ihop miljoner i skulder tack vare låga räntor och räntebidrag. Men så är det ju här i livet, lätt vunnet, lätt förgånget.

Alla vi som fortfarande finns kvar födda före andra världskriget har mycket att jämföra med, inte minst vad som är viktigt här i livet. Vi föddes i en tid med fattigdom och hög arbetslöshet, fick uppleva ransoneringstider tack vare bristen på vissa nödvändiga varor, Behoven var olika och många husmödrar bytte kuponger med varandra eftersom grannsämjan var god. Man fick helt enkelt lära sig att ta hand om och hjälpa varandra.

På femtiotalet började det hända saker, det var inga problem att få ett arbete eftersom industrierna gick på högvarv när de krigshärjade länderna skulle byggas upp. Men redan i slutet på femtiotalet började det kärva till sig eftersom många länder kommit ikapp vårt försprång och till och med gått förbi.

Som ung blickade man framåt och förlorade chanser förpassades i glömska eftersom man upplevde det som att hela livet låg framför. Ingen hade förvarnat om att tiden rinner iväg snabbare än vi kan tänka oss, vem har tid att tänka när det dagliga livets mödor gör att vi måste jobba och dessutom sova bort nästan en tredjedel av varje dygn. Det finns inte mycket tid över till att leva livet precis.

Många av "överlevarna", det vill säga de som efter ett långt och strapatsrikt liv inser att livet är på väg att ta slut och att livet i det stora hela inte är så långt som vi vill att det skall vara. För livet finns ingen manual att rätta sig efter, det borde alla få i dopgåva. Inte den manual våra politiker tycks ha och följer, som beskriver hur de skall tala om för invånarna hur de skall leva och har att rätta sig efter. Kanske skulle den rätta manualen vara, att vi inte skall offra en så stor del av våra liv på att arbeta, utan istället njuta av livet.

Ord som solidaritet och empati har ofta använts av politiska makthavare, men istället för att föra folk närmare varandra har det skapats motsättningar genom orättvisor på grund av helt andra värderingar. Det måste finnas rika människor som skapar arbete, det är så det har predikats under alla år, vilket gjort att människan tvingas uppfylla krav på att både föda sig själv och andra.

De andra utövar ägarna till företagen är de som tagit på sig rollen att förvalta de skattepengar människor måste betala för att de har ett avlönat arbete, eller inkomst på annat sätt. Även de sämst ställda måste vara med och betala, annars är det inte rättvist mot alla övriga. Med övriga menas alltså även miljonärer och miljardärer som politiker är måna om att hålla bakom ryggen. Så försvarades slopandet av fastighetsskatten, vilket gjort att ägaren av en sommarstuga vid vatten byggd med rivningsvirke på sextiotalet tvingas betala samma fastighetsavgift som villor med taxeringsvärden på runt tio miljoner. Rättvist eller inte får andra bedöma.

Kan inte låta bli att ruska på huvudet när jag hört partiledarnas önskningar inför valet. Egentligen vet inte landets invånare om vi är ett rikt land eller inte, om så är kommer vi inte att vara det länge till. Men vad partiledarna vill göra med skattepengarna gör att det går kalla rysningar efter ryggraden.

Om vi börjar från vänster vill V att vi blir lika framgångsrikt som andra länder som socialiserats, som exempelvis Kuba och Venezuela som hyllats av partiledaren. Nåja, vi är på god väg med hjälp från V, i alla fall skryter de över de fördyringar de orsakat och som ytterligare tär på skattepengarna. Längst till höger tror man att allt går lika bra eller till och med bättre utan EU. Var och en blir salig på sin tro.

Miljöpartiet tror att det vi gör i vårt land påverkar alla andra länder. Stora miljöproblem finns lite överallt, men det dom har det har, har de långt ifrån oss och det kan inte vi göra någonting åt. Det enda som händer här är att mycket av det vi behöver blir dyrare, så MP:s politik är lika förödande för vårt land som de båda ytterkantspartierna.

Socialdemokraternas har från att ha varit de lågavlönade och de sämst ställdas försvarare blivit någonting som varken är fågel eller fisk. Efter fyra år vid makten har det visat sig att regeringen inte haft någon politik för att mildra orättvisorna som tvärtom ökat om man ser till hur sjuka och handikappade människor behandlas. Ingen tackar en regering som spenderat mer pengar på att hjälpa vår miljö än de människor som byggt upp landet.

Moderaternas skattesänkningar är en helt galen teori, de borde sätta sig ner och fundera över hur de skall beskatta robotar och smarta maskiner istället. Vad vårt lands makthavande politiker måste lära sig är att ställa om från att utlova reformer, till att lära sig hålla i skattepengarna. Efter femtiotalets reformer behövde staten och kommunerna ständigt nya pengar och skatterna blev till slut världens högsta, Regeringen Bildts ekonomiska experiment i början på nittiotalet höll på att sluta i en katastrof.

När skatterna var högst i världen tröstade sig många med att vi fick bättre sjukvård och förbättrade levnadsvillkor, dessutom skulle vi bli omhändertagna på gamla dagar. Alla vet hur det har blivit. Efter alla svikna löften och en nedmontering av det som en gång byggdes upp, finns i dag många äldre som är besvikna, ja rent av förbannade.

De i dag gamla har val efter val hört sina partiföreträdare säga att du vet vad du har men inte vad du får, men inte ens vad de i dag äldre hade på bankkontot finns kvar. Usla pensioner och ständigt ökande kostnader för boende och mat samt den höga beskattning av pensioner har sett till att besparingarna gått åt. De som råkat ha någon krona kvar på kontot men inte kunnat klara sig själva, har kommunernas hemtjänst skinnat dem på.

På sätt och vis är det inte mer än rätt åt de gamla traditionella partierna att de nu sätts under press. De har misskött de uppdrag som förtroendeuppdragen innebär och slösat pengar på saker som inte kommit invånarna till del.

Ser man tillbaka på de senaste trettio åren har vårt land utsatts för alldeles för många samhällsexperiment, många av de förändringar som gjort kommer aldrig att kunna repareras. Det är ingen tillfällighet att vårt land hamnat där vi nu är, nämligen vid slutet av vårt politiskt maktsystem som skapats i skydd av att framhålla vår fantastiska demokrati.

Ingenting av det våra politiker framhåller som viktigt för landet har med demokrati att göra. Tvärtom har genom det politiska maktsystemet skapats ett tvångssamhälle där fler måste i arbete och för att inte svälta ihjäl som pensionär jobba längre. Att systematiskt tvinga sjuka människor att gå tillbaka i arbete genom ekonomisk bestraffning, var vad jag hörde var droppen som fick humöret att flöda över på en tidigare lojal Socialdemokrat.

Massvis med människor har blivit förbannade på allt vad politiker står för. De vill inte att småpartier skall ha inflytande på poltiken, det är inte demokratiskt som det sägs för då skall en majoritet stå bakom. Man kan inte hävda att få vara med och besluta och lägga fram förslag om mer än nittio procent av invånarna är emot det lilla partiets ideologi. Det är som att spotta en övervägande majoritet i ansiktet. Vad vi har är ett hemkokat maktsystem som förtrycker invånarna med många gånger idiotiska beslut. Det är ju de idiotiska besluten som ligger bakom, att invånarna nu revolterar mot det politiska etablissemanget. Och vad vi nu kan se är bara början.