Låter kanske lite underligt för att komma från mig, men jag skulle faktiskt föredra att ha Juholt som statsminister, tillsammans med C, FP och KD. DE tre små borgerliga partierna skulle då alldeles säkert få gehör för sina skötebarn, vilket de inte har en chans att få nu annat än rejält urvattnad.

Det fina med Juholt är, att ingen har någon respekt för honom och han sitter i den sitsen att han måste lyssna på folket. Det är väl vad vårt land skulle behöva, för att inte stämplas som människofientligt.

Tålamod är väl vad som saknas hos vår nuvarande regering. Allting ska ändras efter de riktlinjer som tagits fram. Precis som namnet Nya Moderaterna, ska vi ha ett nytt och lönsamt Sverige. Att det i sin tur betyder att köra över många av invånarna, är ett pris som måste betalas av invånarna.

Den ena skräckhistorien efter den andra om hur Försäkringskassan fungerar i dag, får man höra nästan varje dag. Om det är handläggarna som på egen hand leker både läkare och domare, bör de bytas ut omedelbart. Är det ledningen som sätter press på handläggarna, bör även de bytas ut. Visar det sig att det är de politiska makthavarna som angivit de nya hårda reglerna, måste de bort så snabbt som möjligt.

Det går inte en dag utan att bristen på pengar inom kommuner och landsting, anges som skäl till alla de försämringar vi alla kan se. Ja, utom de politiskt förtroendevalda, förstås. De tycks inte ens vara medvetna om, hur vårt samhälle är på väg att falla sönder och samman. Men eftersom allting (nästan i alla fall) styrs av politiska beslut, kommer även det politiska etablissemanget att ställas till svars för sitt handlande en dag.

Förtroendet för politiker har nog aldrig varit lägre än nu. Det framkommer naturligtvis inte i opinionsundersökningar och annat, men överallt annars där människor träffas och pratar med varandra. De enda som struntar totalt i vad våra politiker håller på med är våra ungdomar. Så länge som ingen inkräktar på deras datorspel eller övriga aktiviteter, bryr de sig inte alls. Men skulle det bli sämre tider och föräldrarna inte längre kan betala för deras lekbehov, tar det hus i helsike.

Alla vi äldre som trott att vårt land varit förskonade mot brottssyndikat, mutade tjänstemän och poliser, har insett att så inte är fallet. Vårt land verkar vara lika korrumperat som länder vi kritiserat under åren. Våldet har ökat i en takt man inte trodde kunde vara möjligt. Att det här sker i ett land som anser sig vara ett högt stående välfärdssamhälle, är minst sagt anmärkningsvärt.

Hur kan det vara möjligt att det blivit så här? Något allvarligt fel i vårt samhällssystem måste det vara. Det hela kan inte förklaras på annat sätt än att landet är uppdelat i två världar, med en djup avgrund emellan. Nu väntar i alla fall jag på protestmöten och demonstrationer mot de makthavare som inte sätter invånarna i första rummet.

Den arbetslinje som nu gäller måste lagstadgas att gälla alla. Det skulle betyda att även politiker måste inställa sig vid AF så snart deras uppdrag upphört. Om inte är det ett svek mot svenska folket. De som har politiken som yrke, är en tärande grupp som stjäl pengar från de gemensamma medlen. Någon gång måste väl ändå de politiska makthavarna inse, att även politiker måste ta ett socialt ansvar och inte ligga samhället till last.

Tänker man efter lite, inte kan det väl vara så att de politiska makthavarna tror att skattepengarna är deras pengar? Ibland verkar det så, åtminstone när nya reformer basuneras ut. För visst är väl jobbavdraget exempelvis, ett experiment med skattebetalarnas pengar! Vad händer om jobben börjar försvinna i vårt land igen? Kanske det då blir ett försök med företagaravdrag, den som är dum nog att anställa, får dra av några sketna procent på arbetsgivargifterna. Man vet aldrig.

Men en sak kan vi vara tämligen övertygade om, hur framtiden kommer att se ut, får vi se när vi kommer dit.

Trodde i min enfald att smärtan i axeln var borta för gott, men det kom ett bakslag i natt. Nu har tabletterna gjort verkan, men det är ingen idé att lägga sig igen. Men att sitta framför datorn är kanske inte så bra, jag får rätta mig efter hur kroppen reagerar.

Nåja, jag hörde för någon dag sedan en gammal man säga, att han inte längre kände igen Sverige. Det som nu händer, är saker han inte trott sig få uppleva så länge han levde. Femtiotalets dröm om folkhemmet slogs i spillror redan på sjuttiotalet, pengarna han betalat in för en tryggad ålderdom var spårlöst borta. När han pensionerades i slutet av åttiotalet, trodde han ändå, att det en gång skulle bli bättre.

Men så har det inte blivit. Det är så många saker han upplevt har blivit sämre, än det någonsin varit för människorna i vårt land. Vår storhetstid var från krigsslutet och fram till mitten på sextiotalet, sedan har det gradvis gått utför. På senare år har försämringarna kommit i rasande takt. Hur sjuka och gamla, men även unga behandlas i dag, är en skandal utan like.

Att inte de så kallade folkvalda har vett att skämmas, visar hur illa ställt det är. Jag tror inte vår nuvarande regering inser hur stor besvikelsen är hos de äldre, de som alltid fogat sig i makthavarnas beslut. Kanske har de inte föräldrar med fattigpension som klagar för dem.

Det är väl just det som är vårt lands problem i dag, de politiska företrädarna tittar i sina egna feta plånböcker och vad de har råd med. Eftersom de politiska uppdragen är förtroendeuppdrag, ska det inte vara en lönsam inkomstkälla, det ska ses om ett kall och betalas därefter. Så behandlas ju de som valt att jobba inom skolan, vården och omsorgen. Ändå är de viktigare för invånarna, än de politiska företrädarna.

Att politikers löner och egenhändigt framröstade förmåner dragits fram i rampljuset, ligger helt i tiden. Arbetsföra före detta politiker ska behandlas på samma sätt som alla andra, de får inte vara en belastning för invånarna.

Om historien upprepar sig som den brukar göra, kan vi förvänta oss att få det sämre. Det som nu händer beror på att politiska makthavare har varit för optimistiska, men i flera fall också på grund av sitt maktbegär. Dragkampen mellan EU och medlemsländerna om vem som ska bestämma, har lett fram till den nuvarande situationen. Det har helt enkelt glömts bort vad som varit viktigast, att värna om det egna landet.

Nu står många länder inför att rädda det som räddas kan. Det sorglustiga i det hela är, att de egna representanterna inom EU, måste vara med och slåss för eurons existens. Om ”marknaden” tappar förtroendet för euron, kommer EU att ramla ihop som ett korthus.

Den storvulna drömmen om ett Europas förenta stater, kan visa sig vara det som fick Europa på fall. EU har helt enkelt blivit en dubbel kostnad för de medlemsländers invånare som betalat, istället för att få ta del av de frikostiga bidrag som betalats ut. Det har gjort att de rika medlemsländerna nu får dra ett alldeles för stort lass, vilket drabbar de egna invånarna.

I vårt fall är det bara småsmulor som kommit tillbaka från EU, vi är ju ett rikt land. På papperet kanske vi är det, men vår valuta är inte mycket värd om finansmarknaden kollapsar. Förr kunde vi (och gjorde det också) devalvera den svenska kronan, nu sköter penningmarknaden den saken. Den senaste tiden har visat att från att vara stark, kan den svenska kronan tappa i värde mot andra valutor på ett skrämmande sätt. Till och med mot övervärderade valutor som dollar och euro.

Vad jag kan förstå, står vi inför någonting som kommer att kräva en stor omställning av hela vårt samhällssystem. Den omställningen kommer knappast att dirigeras av de politiska makthavarna, utan av landets invånare. Det är ju folket som har makten i sin hand, inte de politiska makthavarna.

Nu säger min kropp ifrån och den bestämmer.