De så kallade folkvalda börjar nu få pressen på sig. De höga lönerna, kostnadsersättningarna, samt det frikostiga skyddsnätet, för de som av skilda anledningar lämnar politiska uppdrag sticker i ögonen. Att vara politiker är inget jobb i egentlig mening, det är ett förtroendeuppdrag och ska valönas därefter. Uppdraget ska ses som ett kall, inte en lönande sysselsättning.

Det behövs inte heller någon utbildning i egentlig mening, annat är det på dagens arbetsmarknad, där det gäller att ha ett CV som heter duga för att få ett jobb.Ingen har tidigare sett det som att människor utan formell utbildning, faktiskt hanterar miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Visserligen med hjälp av skickliga medarbetare och konsulter, men de tvingas ständigt besluta om saker, de inte har någon eller tillräcklig kunskap om. De vet därför inte hur det underlag som läggs framför dem, kommer att fungera i praktiken.

Faktum är att alla de teorier som ligger till grund för beslut som rör invånarnas framtid, baserar sig på en ren gissning. Teoretisk ska det fungera, men verkligheten har en förmåga att trassla till det på oväntat sätt. Den så kallade marknaden är irrationell, ingen vet i förväg om någon av ren nervositet trycker på en knapp som orsakar panik.

Det är pengarna som styr vår värld och det kan vi inte göra mycket åt. Men när man pratar om mångmiljonärer och miljardärer, är det bara på papperet man kan utläsa deras förmögenhet. Det är ju så att mycket vill alltid ha mer, därför placeras pengarna för att ge mesta möjliga avkastning. När den finansiella oron tagit fart igen, sitter många av dessa penningstinna och bevakar nervöst vad som händer, för att rädda det som räddas kan.

Eftersom Europa ligger närmast, har den ekonomiska krisen i ett flertal länder hamnat i fokus. De senaste dagarna har vi uppmärksammats om hur illa ställt det är ekonomiskt i Amerika. Krisen förvärras genom att republikaner och demokrater inte kan komma överens om, hur landets problem ska kunna lösas. Nu tycks Amerikanska folket tröttnat på politiker, som ser till sitt eget bästa och fullständigt struntar i folket.

Samma sak gäller även i vårt land, politiker står inte högt i kurs. På något underligt sätt tycks våra politiker glömma bort att de är till för folket och inte tvärt om. Dessutom finns en maktkamp inom partierna för att hamna längst fram vid köttgrytan, inte minst inom KD. Men även inom sossarna frodas intriger bakom kulisserna, det är ju bara en tidsfråga innan Juholt petas bort. Innerst inne tror jag att även de som ser en möjlighet att bli partiledare, insett att socialdemokratin numera inte har någonting att erbjuda.

För sossarna gäller det att snickra ihop ett helt nytt partiprogram, som faller så många som möjligt på läppen. I och för sig inte så svårt, det finns många brister i vårt nuvarande samhällssystem. Inte bara brister, utan också en människosyn som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

Vad som förvånat mig är att vår stats- och finansminister varit sparsamma med förutsägelser om, hur nästa år kommer att bli. Jobblinjen har fått sig ytterligare en knäck genom SAAB:s konkurs, som kommer att kosta skattebetalarna en massa pengar. Kanske inte direkt, men på sikt blir det en dyrbar affär för staten och därmed också skattebetalarna. Men regeringen verkligt stora problem är var de tretusen anställda ska hitta nya jobb. 

Nu tror jag inte de anställda på SAAB är de enda som blir arbetslösa, en konkurs av det här slaget brukar sprida ringar på vattnet. Lyckas inte EU sy ihop en lösning på den Europeiska krisen, kan vi räkna med att det kommer att drabba även vårt land. Antagligen vet vår regering betydligt mer om hur illa ställt det är ute i Europa och vad som kan hända framöver. Varför ska vi annars låna ut hundra miljarder euro? Om inte situationen är allvarlig, skulle definitivt inte höjdarna inom EU, agera så panikartat som de gör just nu.

Svenska folket kan inte göra mycket annat, än att hålla hårt i plånboken. Pengarna kommer att behövas framöver, det är då ett som är säkert.