Trodde i min enfald att smärtan i axeln var borta för gott, men det kom ett bakslag i natt. Nu har tabletterna gjort verkan, men det är ingen idé att lägga sig igen. Men att sitta framför datorn är kanske inte så bra, jag får rätta mig efter hur kroppen reagerar.

Nåja, jag hörde för någon dag sedan en gammal man säga, att han inte längre kände igen Sverige. Det som nu händer, är saker han inte trott sig få uppleva så länge han levde. Femtiotalets dröm om folkhemmet slogs i spillror redan på sjuttiotalet, pengarna han betalat in för en tryggad ålderdom var spårlöst borta. När han pensionerades i slutet av åttiotalet, trodde han ändå, att det en gång skulle bli bättre.

Men så har det inte blivit. Det är så många saker han upplevt har blivit sämre, än det någonsin varit för människorna i vårt land. Vår storhetstid var från krigsslutet och fram till mitten på sextiotalet, sedan har det gradvis gått utför. På senare år har försämringarna kommit i rasande takt. Hur sjuka och gamla, men även unga behandlas i dag, är en skandal utan like.

Att inte de så kallade folkvalda har vett att skämmas, visar hur illa ställt det är. Jag tror inte vår nuvarande regering inser hur stor besvikelsen är hos de äldre, de som alltid fogat sig i makthavarnas beslut. Kanske har de inte föräldrar med fattigpension som klagar för dem.

Det är väl just det som är vårt lands problem i dag, de politiska företrädarna tittar i sina egna feta plånböcker och vad de har råd med. Eftersom de politiska uppdragen är förtroendeuppdrag, ska det inte vara en lönsam inkomstkälla, det ska ses om ett kall och betalas därefter. Så behandlas ju de som valt att jobba inom skolan, vården och omsorgen. Ändå är de viktigare för invånarna, än de politiska företrädarna.

Att politikers löner och egenhändigt framröstade förmåner dragits fram i rampljuset, ligger helt i tiden. Arbetsföra före detta politiker ska behandlas på samma sätt som alla andra, de får inte vara en belastning för invånarna.

Om historien upprepar sig som den brukar göra, kan vi förvänta oss att få det sämre. Det som nu händer beror på att politiska makthavare har varit för optimistiska, men i flera fall också på grund av sitt maktbegär. Dragkampen mellan EU och medlemsländerna om vem som ska bestämma, har lett fram till den nuvarande situationen. Det har helt enkelt glömts bort vad som varit viktigast, att värna om det egna landet.

Nu står många länder inför att rädda det som räddas kan. Det sorglustiga i det hela är, att de egna representanterna inom EU, måste vara med och slåss för eurons existens. Om ”marknaden” tappar förtroendet för euron, kommer EU att ramla ihop som ett korthus.

Den storvulna drömmen om ett Europas förenta stater, kan visa sig vara det som fick Europa på fall. EU har helt enkelt blivit en dubbel kostnad för de medlemsländers invånare som betalat, istället för att få ta del av de frikostiga bidrag som betalats ut. Det har gjort att de rika medlemsländerna nu får dra ett alldeles för stort lass, vilket drabbar de egna invånarna.

I vårt fall är det bara småsmulor som kommit tillbaka från EU, vi är ju ett rikt land. På papperet kanske vi är det, men vår valuta är inte mycket värd om finansmarknaden kollapsar. Förr kunde vi (och gjorde det också) devalvera den svenska kronan, nu sköter penningmarknaden den saken. Den senaste tiden har visat att från att vara stark, kan den svenska kronan tappa i värde mot andra valutor på ett skrämmande sätt. Till och med mot övervärderade valutor som dollar och euro.

Vad jag kan förstå, står vi inför någonting som kommer att kräva en stor omställning av hela vårt samhällssystem. Den omställningen kommer knappast att dirigeras av de politiska makthavarna, utan av landets invånare. Det är ju folket som har makten i sin hand, inte de politiska makthavarna.

Nu säger min kropp ifrån och den bestämmer.