Har råkat ut för ett återfall. Det hör inte till vanligheterna att jag vaknar klockan fyra numera, men i dag hände det. Har väl antagligen sovit för mycket senaste tiden, men vad gör man när vädret inte lockar till promenader.

   Är det nostalgiskt att tänka att det var bättre förr? I så fall kryper nostalgin allt längre ner i åldrarna. Det är inte bara äldre människor som säger att det var bättre förr, även personer runt femtio säger samma sak. De som är födda i slutet på femtiotalet, hann med att uppleva ett samhälle som var helt annorlunda än det vi har i dag.

   Många biter sig fast vid en tid då de var lyckliga, ser tillbaka på den tiden med saknad. Det betyder naturligtvis att den tid vi nu lever i och som lovordas av de politiska makthavarna, inte alls upplevs på samma sätt av invånarna.

   Alla äldre är överens om att vårt samhälle förändrats till det sämre, de känner inte igen sig. En beklaglig förändring är synen på människan, samhällsklimatet har blivit kallare och mer egoistiskt. Nu är det jag som gäller, var och en sig själv närmast.

   Med rötter i bondesamhället som övergick i industrisamhället, visste inte politikerna för runt sextio år sedan vilken fot de skulle stå på. Därför blev det en salig blandning av visioner om framtiden. Men alla tycks ha varit överens om att inte förhasta sig och det behövdes inte heller. Det var en tid då förändringar kom smygande under flera år, människorna märkte inte av det i någon större omfattning.

   Men redan på femtiotalet infördes tidsstudier på industrierna och arbetstakten trissades upp. Moroten var högre lön, många föll för frestelsen och vi fick en försmak av vad som komma skulle. I takt med att lönerna steg, steg också fordringarna på de anställda. Tonen mellan facken och arbetsgivarna skärptes, ett givande samarbete glömdes bort.

   Mycket av det som hände, kan tillskrivas en snedvridning av socialdemokratin. I slutet på sextiotalet blåste det vänstervindar som höll i sig fram till mitten på sjuttiotalet, då sossarna röstades bort. Hur partiet kunde göra samma misstag i modern tid, är svårt att förstå.

   Det som skrevs av svenska författare och spelades på teatrar vid den tiden, tog död på den folkbildning som startade på fyrtiotalet. Folk slutade helt enkelt att läsa böcker och gå på teater. Jag har aldrig lyckats få en vettig förklaring till, varför så många intellektuella drog åt vänster, de om några borde insett vad exempelvis planhushållning och planekonomi kan ställa till med.

   Sedan det gamla industrisamhället gick i graven, har det bara pratats tillväxt i ekonomin. Tacka för det, de fasta kostnaderna växte för varje år, inte minst för staten, kommunerna och landstingen. Prognoser om tillväxten började komma i parti och minut, det var bara positiva besked till folket, allting rullade på som förväntat. För att värna om vår välfärd, var konsumtion ett måste.

   Bakslaget i början på nittiotalet glömdes snabbt bort, antagligen därför kom finanskrisen och lågkonjunkturen för många som blixt från klar himmel, det skulle ju inte hända någonting. Vem hade haft rätt, de kritiska rösterna eller regeringen uppbackad av bankekonomer? De kritiska rösterna som tystats ner fick inget erkännande, de hade ju gjort många osäkra om vem det går att lita på.

    Man kan ju fråga sig vem som bär ansvaret när förväntningarna blir större, än vad som är realistiskt. Regeringen måste alltid skicka ut positiva signaler, för att invånarna ska ha kvar sin framtidstro. Men en liten fin vink om att det börjar bli plågsamt för vår finansminister, kom efter att vi måste skjuta till 600 miljoner euro för att rädda Irländarna. Men behöver även Spanien friska pengar, vill inte Borg vara med längre.

   Vi får väl se hur det blir med det, efter att riksdagen kört över svenska folket och gjort oss till fullvärdig medlem i EU. Efter det beslutet, har vi knappast någonting att säga till om. De senaste dagarna har euron fått rejält med stryk, det visar inte att det är fel på valutan, det är misstron mot vad EU:s högsta ledning och kommissionärerna kan göra. Det spelar ingen roll hur många de är, de kan inte göra ett pilleskit, när penningmarknaden inte tror på dem.

   Kanske är det så att den moderna världen är alldeles för komplicerad, för så kallade folkvalda politiker. Det är ju så att försöker man förändra någonting, måste man också vara beredd på att det händer oförutsedda saker. Man pratar om orsak och verkan, byter man ut en sliten del kan man räkna med att någonting annat går sönder. Men i många fall är det väldigt svårt, att kunna förutsäga konsekvenserna.

   Kanske det är hemligheten med att femtiotalets samhälle var så annorlunda, saker och ting förändrades i sin egen takt. Läste en gång någonting som fastnade i huvudet, nämligen att om framtiden, vet vi bara att vi bygger den i nuets verkstad. Det betyder att de beslut som fattas och kommer att påverka invånare många år framöver, tas med utgångspunkt från vad vi vet nu. Hur det ser ut om ett år, kan vi inte ens gissa oss till, det är som att spå väder för samma tidsrymd.

   Om förändringar görs med små steg, finns större möjlighet att anpassa besluten efter de nya förutsättningarna. För att inte riskera vårt lands framtid, är det dags att stanna upp och vänta, istället för att gå i spetsen. I krig blir de som går först kanonmat, samma sak händer antagligen med länder som vill visa sig bättre än de är.