Har inte suttit vid datorn en morgon på väldigt länge. På något sätt har det känts befriande, dessutom verkar det haft en bra inverkan på mitt tidigare höga blodtryck. Jag har hittat en dygnsrytm som gjort att jag inte bara hinner med mera, utan också fått mig att må bra.

   Det är lätt att vilja för mycket, och otroligt svårt att ta sig ur det tänkandet. Att sätta press på sig själv, kan vara förödande. Tyvärr är det så de flesta lever i dag, steget till att drabbas av prestationsångest och utbrändhet är hårfin. Egentligen skulle det sättas upp en liten skylt ovanför alla barnsängar, välkommen till konkurrenssamhället.

   Redan vid tidig ålder slussas barnen in på dagis och får lära sig att umgås med andra barn den hårda vägen. Hörde någon säga att barnen måste härdas mentalt, för ett kommande vuxenliv. Låter för mig som den oskrivna djungelns lag, äta eller ätas.  Naturligtvis borde barnen istället tillåtas vara barn, att obekymrat få leka tillsammans med sina föräldrar, syskon, eller för sig själva.

   Hörde en ljudexpert säga att vi alla behöver tystnad, de flesta barn växer upp under stim och stoj. Ljud blir en del av deras vardag, hur det påverkar dem vet vi inte. Inom fyrtio år kanske vi vet mera, men då är det för sent.

   Ganska fantastiskt egentligen, men mycket av det som barnen får uppleva, från dagis och genom skolåldern, kan ingen säga hur det kommer att påverka deras vuxna liv. Behövs verkligen pedagoger till att preparera barnen inför skolstarten? Måste det finnas krav på teoretiska kunskaper för att bli exempelvis målare eller rörmokare?

   På något underligt sätt har det inte varit fint nog att lära hantverksyrken från grunden. Att få möjlighet att jobba tillsammans med en yrkesman, att lära genom att se och själv prova på. Den förlängda skolgången var ingenting annat, än att försöka skyla över, att de unga inte kunde få ett jobb efter en sjuårig utbildning.

   LO och de olika fackföreningsrörelserna har definitivt inte varit till någon hjälp för sossarna, utan tvärtom. Framtvingade höga ingångslöner skrämde (och skrämmer fortfarande) arbetsgivarna, det är därför den extra sorts förvaring av ungdomarna under några extra år drevs igenom, men kanske också för att se tiden an. Skolan blev en form av ungdomsdagis, precis som det vuxendagis som i stor skala drevs i AMS regi. Jobben började sina betänkligt redan på åttiotalet, men politikerna var inte vuxna uppgiften, att ändra samhället efter förutsättningarna.

   Vad människan behöver för att kunna fungera är trygghet. Den nuvarande arbetslinjen och synen på sjuka människor skapar otrygghet, för de ”vanliga” medborgarna finns inget skyddsnät. Vart det leder, vågar jag inte ens försöka gissa, enbart tanken på vad som kan hända, är alldeles för skrämmande.

   Ett tydligt tecken på vart vi är på väg är ungdomsbrottsligheten i spåren av missbruk. Missbruk föds ur känslan att inte vara någonting värd, det blir ett sätt att fly undan den grymma verkligheten. I en värld då allting rör sig om pengar, men de unga utestängs från möjligheten att tjäna pengar, återstår bara för en del att ta där de finns. Att urskillningslöst råna både unga och gamla är ett sätt att få ihop de pengar som behövs, allt annat är oväsentligt.

   Den stora boven i det som nu händer är vårt samhällssystem och att människor som inte kan se längre än näsan räcker, fattar beslut som slår tillbaka som åsnesparkar. Det är inte så att om inte folket passar, kan de politiska makthavarna välja ett nytt folk, det är ju precis tvärtom.

   Men det är klart, det som inte syns, finns inte. Det gäller därför att göra alla de som inte passar in i vårt samhällssystem osynliga. Det är på det viset en snygg presentation av statistik kan ge en helt annan bild av verkligheten.