Var kommer all snö ifrån? Trodde den globala uppvärmningen skulle förskona oss från snö och kyla, men icke sa Nicke. Må så vara att det är vackert med snö på Julkort, men i verkligheten ställer snön bara till en massa elände för de flesta.

   Vaknade strax efter halv sex i dag, det är alldeles för tidigt numera. Men det har gjort att jag har tid över, innan det är dags att ut och handla. Snövädret igår lockade inte till att ut och åka bil, men det ser sorgligt nog inte bättre ut i dag. Får sluta tänka mañana och göra det som måste göras utan dröjsmål. Det är bara det att startsträckan blir längre för varje år, man gruvar sig när vädret är bedrövligt.

   Men sitter man och tittar ut genom fönstret på snön som faller ner, kommer osökt tankar om annat. Har inte kunnat ruska av mig en del saker som legat och gnagt, det är därför jag nu sätter mig ner och skriver det här. Men att komma med egna funderingar ska inte bli någon vana, det har jag lovat mig själv.

   Nåja, till saken. Talade en kort stund för någon dag sedan med före detta ordföranden i kommunalfullmäktige i vår kommun och han var bekymrad. Fick en känsla av att partiet i panik försöker plocka in nytt folk för att få till en ändring.

   På sätt och vis kan jag förstå det som händer inom det socialdemokratiska partiet, som just nu håller räfs och rättarting efter det svidande bakslaget vid valet. Naturligtvis är det partitoppen som gjort alla fel som tänkas kan, men har säkert haft god hjälp av både LO och de mäktiga bakom kulisserna som inte syns.

   Redan före valet stod det klart, att Mona Sahlins skulle få gå vid ett valnederlag. Enade vi stå söndrade vi falla, stämmer ganska bra in på det som nu händer inom partiet. Märkligt eftersom sossarna alltid varit duktiga på att tysta ner det som händer inom partiet, därför höjdes säkert många ögonbryn när gamla sossar öppet kritiserade Mona.

   Man kan konstatera att av det en gång dominerande politiska partiet, finns bara spillror kvar. Man kan inte skylla på Mona att det gått utför, det började för länge sedan. Alla svikna löften och de ständiga påminnelserna om vad partiet en gång gjort, förstärkte bara bilden av ett parti utan kraft att skapa ett bättre samhälle. De ledande inom partiet talade så ofta om vad de skulle göra, att de till slut själva trodde att de gjort det.  

   Att Göran Persson gav partiet dåligt rykte, säger till och med sossar jag pratat med. Men de personer han omgav sig med, var av samma skrot och korn. Men den bidragande orsaken till att partiet började gå kräftgång, är nog ändå att arbetarklassens företrädares årslöner började sticka i ögonen på de gamla trogna väljarna. När det gick upp för dessa att deras företrädares årslöner och förmåner var i storleksordningen som många pensionärer tvingas leva på livet ut från det de pensionerats, började det pyra rejält. När dessutom en arbetarklassens företrädare blev godsherre, var måttet rågat.

   Problemet för sossarna är att de valda ombuden snabbt glömt bort sina rötter, eller snarare slitit av dem. Inte underligt när de med löner i klass med högutbildade chefer, skaffar sig en helt ny livsstil för att visa hur långt de kommit på samhällsstegen. När de dessutom började tala om skattehöjningar efter att ha tittat i sina egna plånböcker och utgått från att några hundralappar hit eller dit inte kan påverka någon, vände de ryggen åt de svaga grupperna.

   Någonting som varit kännetecknande för många av de så kallade folkvalda sossarna under åren, har varit den förmansmentalitet, som fanns inom industrierna på femtiotalet. Som folkvald har de sett som sin uppgift att leda och fördela, inte bara arbete utan också våra skattepengar. Tyvärr efter partiets riktlinjer, men i många fall även efter eget huvud och försökt skapa monument över sig själva.

   Jag tror inte sossarna kommer att kunna ändra på sig, det finns alldeles för många som vägrar släppa greppet om den politiska väg de varit med om att staka ut. Dessutom måste de bevaka så att inte gjorda misstag kommer i dagen, efterträdare måste se till att sådana sopas under mattan.

   De gamla som hela sitt liv röstat med hjärtat och varit partiet trogen, faller ifrån i stort antal för varje år. Eftersom SSU för en tynande tillvaro, fylls det inte längre på underifrån. Den folkliga förankringen finns inte längre, tvärtom finns en misstro mot vad partiet kan göra. Allt fagert tal om vår välfärd skär i öronen, på de som inte upplever att vi har ett välfärdssamhälle.

   På sätt och vis passar inte det socialdemokratiska partiet in i det högteknologiska kunskapssamhället, alldeles för många av de gamla företrädarna kan bara luta sig mot social kompetens. Naturligtvis skulle de ha lämnat över för länge sen, men det är lättare sagt än gjort i ett parti, där de unga först måste växa in i rörelsen. Man har helt enkelt tröttat ut de som skulle ha kunnat ta över så att de lagt av.

   Men nu börjar de unga som finns inom rörelsen trycka på och framhåller att för att kunna tackla de problem som tränger sig på, måste partiet se till att få in nytt blod med gedigen utbildning. Gamla meriter är ingenting värda i dag, det är bara att fråga äldre arbetslösa yrkesmän. Men i ungdomlig yra är ungsossarna på väg att göra samma misstag som med borttagandet av lärlingsplatser. Erfarenhet är många gånger mycket mera värt än teoretiska kunskaper. Risken finns att vårt lands ekonomi i framtiden, bara kommer att styras av kamrersekonomer i stil med Borg och håller hårt om statens, kommunernas och landstingens plånböcker.

   Vi har länge hört talas om tjänstesamhället som ska ta över, men hur det ska kunna överleva är det ingen som på ett vettigt sätt kunnat förklara. Men tyvärr finns det inte mycket att välja på, eftersom de stora industrierna inte kommer att öka sina personalstyrkor i samma takt som nya vill komma in på arbetsmarknaden. Snarare kan vi nog räkna med att industrierna kommer att behöva mindre med folk, om inte nya tekniker förbjuds, förstås.

   Men det är inte bara sossarna, utan också de övriga politiska partierna, som sitter fast i gammalt tänkande och mossiga ideologier. Vad som är på väg att skapas är ett samhälle, utan egentlig färdriktning. Det liknar mest ett famlande i mörker, något ljus går det inte att se. Däremot dyker nya orosmoln upp hela tiden. Finanskrisen uppstod inte enbart på grund av att både människor och regeringar låtit pengarna rinna mellan fingrarna, det är mycket allvarligare än så. Ett problem är att vi börjat närma oss gränsen för, hur mycket människorna kan och har råd med att konsumera.

   Att börja om från början är en smärtsam process, ändå är det snart den enda möjligheten som står oss till buds. Historien upprepas alltid, om än i nya former. För vår del började det hela när det gamla industrisamhället gick i graven, men ingen vågade se sanningen i vitögat. Redan då skulle socialdemokraterna kapat banden med LO och gått sin egen väg. Problemet var att partiet varken hade karta eller vägvisare och de befintliga politiska vägarna, har gång på gång visat sig inte nå ända fram.

   Och här står de nu våra gamla etablerade politiska partier i vår moderna värld, fullkomligt vilse i pannkakan.