Efter andra världskriget talades det bland ledare av de stora företagen om The Ekonomies of the Society. Det gick ut på att vara rädda om sina anställda och stötta samhället. Det var alltså inga "socialister" som ställde sig bakom detta. Anledningen till detta ovanliga ståndpunkt hos företagsledningar var depressionen som föregick andra världskriget och rädslan för att det kunde hända igen.

På sjuttiotalet hade rädslan försvunnit hos de stora företagens ledningar och penningstarka finansiärer, det var dags att ta större del av kakan. Och på den vägen är vi, de med möjligheter till det blir girigare och girigare trots att de borde inse att dansen runt guldkalven är över. Man kan säga att det som nu sker är sista dansen för att tag framöver, för hur lång tid vet ingen. Utsugningen blev helt enkelt för stor vilket skapade enorma inkomstklyftor som inte kan försvaras.

Löner, trygghetsförsäkringarnas ersättningar, pensioner, socialbidrag, bostadsbidrag, ja allt har halkat efter, det är ett mirakel att inte människor har protesterat långt tidigare. Om det beror på att den moderna människan blivit dummare efter hand, eller helt enkelt inte haft tid att tänka är svårt att få svar på. Vad vi kommer att få ett svar på inom en inte alls för avlägsen framtid är hur "vanligt" folk kommer att behandla de som levt gott på deras bekostnad.

När människor tvingas leva på tusentals kronor mindre i månaden, vilket är en verklighet vid sjukdom, arbetslöshet eller vid pensionering, händer det som makthavande politiker borde vara mest rädda för, att alla dessa skall kräva hämnd. Arga desillusionerade människor slutar lyssna på de politiska makthavarna och har svårt att tänka rationellt, det är vad fått SD att växa.

För att få stopp på SD:s overkliga frammarsch krävs så otroligt lite, att återställa exempelvis trygghetsförsäkringarna och räkna upp pensionerna till vad de skulle ha varit om inte politiska beslut ställt till det. För att bekosta detta så visst måste vissa saker skjutas på framtiden, men det finns ingenting som är så viktigt som att invånarna kan leva ett värdigt liv.

Vad som hänt med vårt land genom politiska beslut är att det dragits in på det invånarna betalat skatt för att få utfört och lagts på reformer som bara gynnat en del. Hur någon politisk företrädare kunnat tänka så dumt är svårt att fatta, men det finns fortfarande de som håller fast vid detta vansinne. Med andra ord har inte ett skattesänkarparti någon framtid och det kommer också att överges av lobbyisters arbetsgivare.

Det kommer att ta tid innan pendeln svänger tillbaka för att bli det någorlunda rättvisa land vi en gång var, det finns risk att pengar blir en bristvara för de stackare som skall regera vid den kommande lågkonjunkturen. Alldeles säkert kommer det att bli en smärtsam process för hela svenska folket, vilket gör mig bekymrad över det som händer när tålamodet hos alla som drabbats tryter.

Någonting som ofta återkommer i mina tankar är hur vårt samhälle kommer att påverkas när den politiska maktstrukturen och den svenska modellen rämnar. Det kommer den att göra genom yttre påverkan, det vill säga det som händer i vår globala värld. Vad skall det bli av alla politiker, byråkrater och administratörer som sett det som en självklarhet att leva på invånarnas skattepengar? Det är inte fantasier som rört sig i mitt huvud, det är hur en verklighet kan komma att se ut inom bara några få år.

Blir inte alls förvånad om vi får en utflyttning av rika personer, de har en möjlighet som inte står vanligt folk till buds. De har möjlighet att "övervintra" en lågkonjunktur på ett ställe med betydligt trevligare klimat än vårt land. Stannar de kvar finns risken att de kommer att beskattas betydligt hårdare än i dag men de känner inget socialt ansvar för svenska folket i gemen.

En konjunkturnedgångs verkningar kan vara förödande, för alla de med lån upp över öronen är det en katastrof. Verkar som om ingen fattat vad minusräntan ställt till med, men kommer att göra det när det tidigare väloljade maskineriet börjar gnissla. Vågar inte ens tänka på hur många som i den första vågen när inte pengarna räcker till tvingas slå vantarna i bordet. Vågar inte heller tänka på den efterföljande vågen, den kommer att skaka om vårt land.

Vad vi kommer att stå inför är att svenska folket får betala för festen de flesta inte fick vara med om. man kan säga att de rika rensat bordet utan att ens lämna rester till en Doggy Bag. Övergår mitt förstånd att inte de så kallade politiska företrädarna insett att de svikit invånarna och kommer att få betala för misstaget. Några visionärer har de inte visat sig vara, då skulle de sett sin egen undergång.

En människas ansikte speglar många saker, trötthet, besvikelse, ilska eller som man så ofta ser numera uppgivenhet. Just uppgivenhet ser man alldeles för ofta när människor med hängande huvud och tom blick förstrött plockar med varor i mataffären med ett trilskande barn i vagnen, eller en äldre människa som letar rödmärkta varor. Varje gång jag ser det här vill jag trösta, men vad säger man?

Människorna har blivit främlingar för varandra, det är knappt att grannar känner varandra annat än till utseendet. Det verkar som om folk helt tappat förmågan att prata med varandra, det förekommer till och med inom familjer. men om alla sluter sig inom sitt skal, vad händer då med vårt samhälle? Alla behöver varandra på ena eller andra sättet, men ingen har listat ut på vilket sätt.

Kan inte slå bort tanken på alla som tar sina liv, som inte längre ser något skäl till att fortsätta leva. Försöker förstå hur mobbare känner sig när de får höra att ett av deras offer tagit sitt liv. Är säker på att de inte kan slå bort det, det kommer att gnaga livet ut att bli utpekad som orsaken till den tragiska händelsen.

Man talar om den förlorade generationen, de unga som utsätts för konkurrens redan på dagis och det fortsätter skoltiden ut. Nästa prövning blir pressen att få ett jobb och tjäna pengar, det är ju vad de fått lära sig att bli nyttiga medborgare. Hur skall de unga klara konkurrensen med de skilda förutsättningar människor tyvärr har?

Tror inte våra politiker fattat grymheten i det som drabbar många unga, att tidigt slås ut av ett oförstående samhällssystem. Vad händer med de barn som på grund av fattiga föräldrar hamnar på gatan? Hur kommer deras framtida liv att se ut? Frågor ingen kan ge ett svar på utan framtiden får utvisa.

Vad har hänt med vårt samhälle när antalet hemlösa ökar i en tid då ekonomin går på högvarv och de makthavande slår sig för bröstet och talar om hur bra det går för landet? Får mig att tänka på läkarens uttalande att operationen lyckades men patienten dog. Vårt lands ekonomi har kommit i balans på bekostnad av många människors liv har förstörts.

I min ungdom fanns fortfarande minnen av den fattigdom de flesta levde i före andra världskriget, vilket gav förståelse för när de makthavande yrkade på att vi måste vara solidartiska med varandra. Det var tanken med Folkhemmet som så här i efterhand måste ses som en önskedröm. Ändå ville invånarna så gärna att det skulle bli verklighet att vi skyddas från vaggan till graven och var beredda att betala för det.

På den tiden var politisk företrädare ett hedersuppdrag, de hade till och med kontakt med sina väljare. Alla de tusental som ideellt politiskt aktiva byggde upp Socialdemokratin genom att föra vidare det som upplevdes som problem ute på arbetsplatserna. När leden av ideella krafter sinade började också det stora partiet sin kräftgång. Det uppfattade eller helt enkelt lyssnade inte på de signaler om att beslut togs ovanför huvudet på invånarna. Företrädarna hade berusats av makten att kunna bestämma över invånarna istället för att följa folkviljan.

När de ideellt arbetande premierats med politiskt skapade jobb tappades också kontakten med väljarna ute på arbetsplatserna. Partitoppen skapade sina egna önskelistor om hur vårt samhälle skulle se ut, men hade totalt glömt bort den ideologi som byggt upp det hela. Det forna arbetarpartiets framstående personer hade helt enkelt bytt socialgrupp och blivit medelklass. De svaga grupperna och de gamla väljarna som stöttade det parti de alltid gjort försvarades inte längre, det var ett enormt misstag som aldrig kommer att kunna repareras.

Precis som Merkel i Tyskland kommer Socialdemokraterna att tappa röster framöver, som det verkar till SD som ger de löften Socialdemokraterna skulle ha presenterat. Att det händer har alltså ingenting med rasism att göra, utan att partiet svikit sina trogna väljare. Det är sorgligt att ett parti som en gång i tiden kunde lyssna på sina väljare valde att gå sin egen väg.

Nu är risken så stor att SD tillsammans med KD helt kan utmanövrera de rödgröna, där inte minst MP lever farligt efter uttalandet att blockera allting om de inte hamnar i en regering. Ett parti som retat upp en så stor del av befolkningen och till och med sina egna sympatisörer har knappast en chans vid nästa val. Alla partier säger sig nu värna om vår miljö och MP har i flera fall i regeringssamarbetet visat att miljön inte varit det viktigaste.

Har en känsla av att de klimatförändringar vi nu kan se har sin naturliga förklaring, vår jord har upplevt likande saker många gånger tidigare. Med hundratusentals år mellan gångerna visserligen, men ändå. Många forskare har tystats ner när de påpekat hur solens aktivitet ökat och utstrålar mera värme. Jösses, solen är ju vad som håller vår planet levande, utan den värmekällan hur skulle det då se ut?

Länder som dränks av vattenmassor, stormar som förstör allt i sin väg i kontrast till fnösketorra landskap som står i lågor och det varmare vattnet i de stora haven, vad kan ha orsakat det? Hur svaret på den frågan kunnat bli koldioxid och växthusgaser har jag svårt att fatta, men jag är ju bara en gammal gubbe som drar egna slutsatser.

Det var ingen ögonblickets ingivelse som fick mig att skriva det här, det har gnagt länge. Det gnager verkligen att våra politiker under många år pratat om jobb och att alla som kan måste komma i arbete. Jag brukar fråga mig själv varför våra politiker inte skaffat sig ett arbete som inte belastar den gemensamma kassan. För att politik skall kunna följa med i tiden behövs förnyelse vilket är svårt i en miljö som lätt blir slentrianmässig. De som blivit kvar inom politiken för länge har blivit en börda som blir allt svårare att bära för svenska folket.

Det pratas om jobbskatteavdrag igen från Moderathåll, det gav dåligt resultat tidigare och är bara rent ut sagt dumt. De som kan åtnjuta förmånen tackar och tar emot, men är det inte de sämst ställda som behöver pengarna mest? Man måste se jobbskatteavdraget som ett bidrag, men en hårdare defintion är är att det handlar om att muta de med ett jobb. Ett mycket dyrbart sätt att använda invånarnas skattepengar till, för det är ju invånarnas skattepengar som ges bort, det regnar inte pengar från himlen precis.

Nu varnar till och med Kristersson för en kommande konjunkturnedgång med åtföljande högre arbetslöshet. Det är så dags nu att börja varna för sämre tider. Ökad arbetslöshet betyder att pressen på de med ett arbete kommer att öka, de måste leverera i form av konsumtion för att det skall gå runt. Det är så det är tänkt att fungera, men om inte våra politiker märkt det så har invånarna blivit försiktigare med att spendera sina pengar.

Den svarta fredagen har av många företag utökats till en vecka, det gäller att försöka lätta på lagren när konsumtionen minskar. Ett tecken på att det är fara på färde är de stora leksakskedjornas akuta problem och hundratals butiker kommer att stängas. Butiksdöden har förvarnats de senaste åren, folks köpvanor har ändrats radikalt och det är näthandel ett mycket stort antal nu använder sig av.

Det är en omöjlighet för butiker att kunna konkurrera när det gäller priset på varor. I en butiks priser måste täckas in vad lokalhyra, personal, försäkringar och el kostar, som grädde på moset även annonsering och oförutsedda kostnader. Ingen hade nog räknat med att vi skulle nå en gräns då stora köpcentra och affärer kan tvingas slå igen på grund av att de fasta kostnaderna blivit för stora på grund av folks ändrade köpvanor.

Genom att följa med i det som händer ser man att den arbetskraft som efterfrågas mest är inom de offentliga verksamheterna där det i en närliggande framtid kommer att behövas massvis med ung arbetskraft i den generationsväxling som är oundviklig. Där hittar man en mycket stor anledning till att invånarna måste jobba längre, det är mycket kunskaper som försvinner när de äldre pensioneras och som de nya unga måste skaffa sig.

Vid en konjunkturnedgång går det inte att skära ner på personal inom vården, skolan och polisen på samma sätt som inom de tjänsteyrken numera många jobbar inom. Att sälja tjänster om ekonomin blir sämre är ett hopplöst företagande och de flesta tjänsteföretagen är småföretag som inte har någon buffert för dåliga tider. Det är lätt att se pessimistiskt på vad en konjunkturnedgång kan innebära eftersom det fungerar som ringar på vattnet. Det har blivit så att alla blivit beroende av varandra på ena eller andra sättet.

Det finns så många saker som kan starta en konjunkturnedgång, inte minst på grund av det handelskrig Trump startade utan att ha en aning om vad det skulle föra med sig. Lägger vi dessutom till den klimatförändring som skapat ett minst sagt oförutsägbart klimat som orsakar skador, är det svårt att kunna tro på de prognoser som våra politiska makthavare har att komma med. De vet lika lite som alla andra hur ekonomin kommer att se ut inom bara ett halvår.

Har därför full förståelse för att människorna har svårt att se framåt med tillförsikt. De oroas över att mista det de har om de råkar bli allvarligt sjuka, eller förlorar jobbet. En majoritet av invånarna grubblar över hur pengarna skall räcka till, de övriga hur deras konton skall kunna växa ännu mer. Men för dessa personer är deras rikedom helt beroende på alla övrigas ekonomi och det vet de alldeles säkert, för dumma är de inte.

Det här har drivit fram ett samhälle där många tar sina liv av skilda anledningar. Det mest skrämmande, det är många unga och äldre som inte orkar leva vidare. Vårt samhälle handlar vad jag kommit fram till inte längre om jobb utan bristen på samhörighet. Unga och gamla människor tar livet av sig därför att de inte har någon att dela sina problem med. Ingen har tid att lyssna på någon annan än sig själva, det är så vårt samhälle blivit. Politik handlar numera inte om hur människorna har det utan hur det uppbyggda politiska maktsystemet skall kunna överleva.

Det vi kan se resultatet av är vad som händer när människan glöms bort, ändå är det vi kan se bara toppen av ett isberg. Jag har under flera år kallat det vi har för ett omänskligt samhälle och börjat få medhåll till och med från politiskt aktiva på lägre nivå. Fler av dem är på väg att hoppa av från politiken därför att de upplevt det som att deras åsikter inte ens når fram till de ledande inom partierna.

Det är en "jättarnas" kamp vi nu kan se när det gäller regerringsfrågan, de bryr sig inte ens om att det mullrar i de egna leden. MP tänker rösta emot alla förslag om de inte får ingå i en regering. Slutsatsen man kan dra av det är att det handlar om prestige och makt, hur det påverkar invånarna är det ingen partiledare som bryr sig om. Varför skall då vi bry oss om att rösta på någon av dem? Oavsett vem som blir statsminister framöver har det skett på bekostnad av att tappa både förtroende och sympatisörer hos en stor del av invånarna och de kommer att hämnas på ena eller andra sättet. Som man sår får man skörda.