Jag hade sett fram emot att njuta av sommaren i sommarstugan och i lugn och ro skriva ner mina tankar för att dela med mig. Men det blev inte som jag tänkt mig, eftersom det mobila bredbandet visat sig fungera uselt. Stugan ligger på en vit fläck på täckningskartan har jag fått höra och det har jag förståelse för, eftersom telefonen har lika dålig täckning. Men betalt vill de ha, man får skylla sig själv att ha stugan på fel ställe.

Tiden många längtat efter, blir sällan som det fantiserats om. Det är semestertider och det nyckfulla vädret har ställt till det för alla de som längtat efter sol och bad. Blå himmel och en ljuvlig värme med ljumma kvällar har lyst med sin frånvaro. För många kommer det att bli ett tungt år fram till nästa semester.

Den hårda vägen tvingas människor inse att livet är komplicerat. Det är inte bara att vi måste göra vårt bästa för att anpassa oss, det har blivit för mycket, vi måste anpassa oss till. Det samhälle som skapats i tron att det är vad invånarna vill ha, har visat sig inte vara bäst för alla.

Det är det som gör livet så märkligt. Vi gör våra val och tvingas ofta ta konsekvenserna av dem. Men det finns tillfällen då vi ges möjlighet att ta en ny väg, men som då kan upplevas som skrämmande. Man väger för och emot, eftersom man vet vad man har men inte vad man får.

Tyvärr måste det hända saker som öppnar våra ögon och förstår vad som verkligen betyder någonting i livet. Vad som ger livet mening är inte makt och pengar, utan att vara en del av någonting som får oss att må bra.

Livet kan vara så grymt att i ena stunden kan en människa vara frisk, för att i nästa stund vara en skugga av sitt forna jag. Det mest skrämmande är att det händer människor som är i sina bästa år. Anledningen är de samhällsexperiment som inte tagit hänsyn till människans bräcklighet, men inte heller människans roll i ett väl fungerande samhälle.

Sopåkarnas vilda strejk visar med all tydlighet att människans roll undervärderats. Ingenting har hänt från vare sig arbetsgivare, myndigheter eller facket, trots uppenbara risker i arbetsmiljön. Försämring av löner och ett nyckelbråk blev droppen, nu sitter både företaget, myndigheter och facket i skiten. Den svenska modellen är på väg att skapa ett sopberg.

Det har skapats lagar för att förhindra anställda att genom en vild strejk säga ifrån, att nu får det vara nog. Det är ingen tillfällighet att sopåkare och hamnarbetare sagt ifrån, det har byggts upp under flera år. Naturligtvis kommer det här att klassas som samhällsfarligt, men de som i själva verket är de samhällsfarliga har inte insett det.

Lärare, poliser, sjuk- och vårdpersonal har all anledning att gå ut i vild strejk. De som insett att det skulle klassas som samhällsfarligt har istället slutat och lämnat ett tomrum efter sig som inte kan fyllas på många år. Om det ens är möjligt.

Våra politiker har skapat den krutdurk de nu sitter på, genom att inte inse vad orättvisor leder till. Våra politiker ska nu försöka övertyga svenska folket om att allt kommer att ordna sig, men skaran som inte tvivlar, krymper som snön i vårsolen. Ett lands styrka är att vara ett enat folk, våra politiker har gjort allt för att splittra genom de orättvisor som skapats.