Ser man tillbaka på historien, kan man få bättre förståelse för det som nu händer. Vad vi nu upplever är vad som hände en gång för länge. länge sen och som beskrevs som dekadensens tid. Ordet dekadens används inte i dag, men beskriver att nånting gått till överdrift men kan också användas för att beskriva ett moraliskt förfall om man så vill.

Det har alltså hänt förr att allting gått till överdrift och rika människor levt i sus och dus men övriga befolkningen tvingats leva i fattigdom. I Frankrike slutade det med att överklassen skildes från sina huvuden vid offentliga avrättningar. Ja, ni har säkert sett det i någon romantiserad version på film, men i verkliga livet var det folket som skippade rättvisa på sitt sätt.

Naturligtvis är vi mer civiliserade nu, men embryot till en revolution skapades för många år sedan och resultatet kan vi nu se genom  kriminalitet och skadegörelse där polisen inte har resurser att ta i med hårdhandskarna. Riksdagsledamöter skyddas av livvakter eftersom de beslutat om saker vissa personer inte gillar. Av den anledningen tassar våra politiker fram i ullstrumpor, rädda för stöta sig med både rika och de kriminella.

De politiska partierna har haft sina trogna väljare oavsett hur lite de kunnat uträtta för sina väljare. Men så kom SD in i bilden, en katt bland hermelinerna och krävde en plats i den sandlåda som de gamla partierna ensamma kunnat leka i. En bekymmersfri tillvaro år ut och år in var till ända.

I en krets av inbördes beundran har de makthavande tagit sig friheter, i tron att bara en liten röstsvag grupp skulle protestera. Det skapades därför ett hårdare och kallare samhällsklimat där människan sågs som ett medel istället för en tillgång. Av den anledningen kan man nu ana, att vi nu står på tröskeln till en omskakande förändring av hela vårt land och dess befolkning. De styrande har nämligen fråntagit många människor möjligheten att leva tryggt.

Vi har fått i mångas ögon ett samhälle ingen vill ha men ändå tvingas leva i. I längden naturligtvis ohållbart i takt med att människorna pressas allt hårdare och myndigheterna använder piska istället för morötter. Kravet att invånarna ska försörja en allt större del som inte tillför landet nånting, leder oss mot någonting ännu värre, än det vi nu kan se på teve och läsa om i tidningar.

De som kan se på vårt land från åskådarplats har höjt ett varnande finger, inte minst EU som har fått Brexit på halsen och ett Frankrike som knappast är ett säkert kort. Vad som påtalats från EU är att bostads- och lånebubblan kan spricka. Kunde den spricka i Amerika och ett antal andra länder, vad säger att vi ska klara det bättre?

Skuldsättningen är självförvållad, men följt det levnadssätt som anammats av många som med ett snett leende kan säga att de i princip hyr av långivaren. Och visst är det så, eftersom många skulder inte kan betalas under en livstid. Men vad inte många inte ägnat en tanke är att de om nånting händer, kan få gå ifrån sina bostäder, men fortsättningsvis får betala för någonting de inte längre äger på papperet. Det är den skuldsättningen som tvingar människorna kvar i ekorrhjulet trots att hälsan sviktar. En långvarig sjukdom innebär ekonomisk katastrof.

Än så länge snurrar konsumtionshjulet och det som kallas välfärdssamhället kan leva vidare. Men inte långt borta tappar konsumtionen fart, någonting som då kommer att påverka hela vårt land. Det behövs personal kan man läsa nästan dagligen, men efterfrågan på arbetskraft sker inom de offentliga skattefinansierade verksamheterna, de tidigare stora arbetskraftkrävande industrierna behöver allt färre.

Många kanske inte har de ekonomiska kunskaperna för att inse vad detta betyder. Inte heller varför det privata näringslivet är så viktigt när det gäller skatter som tillförs statskassan, kommuner och landsting. De skattefinansierade verksamheterna är en förlustaffär varje år, i bästa fall går hälften av lönen tillbaka i form av skatter. Blir det fler som jobbar inom de offentliga verksamheterna än inom det privata näringslivet, möter vi samma öde som Grekland. Det forna Sovjetunionen och DDR drabbades också av detta.

Många politiker har blivit tagna på sängen av de sämst ställda pensionärernas högljudda protester. Att försöka mildra protesterna med några hundralappar i månaden ses som ett hån, det som krävs är att inga pensioner ska vara under EU:s fattigdomsgräns. För hundratusentals pensionärer och de som lever på sjukbidrag är det en fråga om en höjning med flera tusenlappar i månaden.

Det är dags att ett nytt parti blandar sig i leken, ett parti som är införstådd med att förtroendeuppdrag innebär att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. På bästa sätt är inget krångligt, det innebär att vården, skolan, polisen, försvaret samt Försäkringskassan ska fungera som det är tänkt.

Tyvärr har politisk inblandning i dessa viktiga verksamheter ställt till kaos, varför politisk inblandning borde förbjudas. Ingen kan bortförklara att alla med politiska förtroendeuppdrag är anställda av invånarna, som därmed är deras arbetsgivare. Naturligtvis är det alldeles uppåt väggarna att anställda personer försöker styra sin arbetsgivare. Ska det vara så svårt för vårt politiska etablissemang att begripa?