Det var länge sedan fackliga och politiska företrädare stod på barrikaderna för att invånarna skulle få det bättre. Varför de klättrade upp på barrikaderna verkar inte dagens politiker ens ha en aning om, i alla fall inte dagens regeringsmedlemmar. De är inte ensamma om det, en majoritet av invånarna kanske inte ens hört talas att Sverige före andra världskriget, var ett fattigt land med hög arbetslöshet. Det är knappast vad de fått lära sig i skolan.

Med andra ord fanns ett stort stöd för det budskap som fördes fram om att vara solidarisk med de svaga grupperna. En förkrossande majoritet av invånarna visste vad fattigdom innebar. Av egen kraft hade vi knappast klarat av det som hände, för andra världskrigets förödelse ute i Europa och i våra grannländer, gjorde att vårt "neutrala" land hamnade i guldsits.

Våra industrier samt vårt lands rika naturtillgångar, gjorde att de flesta kunde få ett arbete. Det fattades till och med folk och industrierna över hela landet dammsög inte minst Norrlandslänen på arbetskraft. Många invandrade från Finland, ja till och med från Tyskland. Men det som verkligen fick familjerna att få bättre ekonomi, var att många tidigare hemmafruar gick ut i arbetslivet.

Att förvalta en uppgång på bästa sätt är inte lätt, de politiska makthavarna ville i sin iver alldeles för mycket, vilket kom att straffa sig. Förändringen från att ha varit ett bondesamhälle till att bli ett industrisamhälle, förändrade makthavarnas sätt att tänka. De stora exportföretagens väl och ve blev plötsligt viktigare, än att landet var i det närmaste självförsörjande tack vare de många jordbruken.

För många småbönder uppstod ett dilemma, industrijobben gav en regelbunden lön betydligt större än vad jordbruket gav. Det gjorde att vi under flera år hade någonting som gick under benämningen månskensbönder, det vill säga de skötte sina jordbruk på fritiden. I och för sig inte så konstigt eftersom de vara vana vid att arbeta sju dagar i veckan och kanske hoppet fanns om att en dag så ...

Den dagen kom aldrig och de små jordbruken lades ner, de kvarvarande har gått över till stordrift. Det har skapat hårt skuldtyngda bönder som under många år dragits med dålig lönsamhet, tack vare de pålagor som regeringar i oförstånd beslutat om. De svenska varor som finns i butikerna har genomgående ett högre pris, men det tillfaller inte producenterna. Antagligen kommer inte våra makthavande att sakna korna förrän båsen är tomma.

Nåja, reflexionen är helt min egen, men det är svårt att förstå hur regeringar som skall se till landets bästa istället för att stötta, gjort allt för att utrota våra bönder. Genom att svenska bönder inte kunnat och inte ens i nuläget kan konkurrera på samma villkor, kan vårt land inom en snar framtid vara helt beroende av importerade varor. När det nu gnälls det över att mjölken, osten och svenskproducerat kött blivit alldeles för dyrt, ska det helt skyllas på inte bara nuvarande, utan också tidigare regeringar.

Trots de politiska styrningen av vårt land lever vi nu bekvämare, men det kan vi tacka den tekniska utvecklingen för. Alla har fått det bättre hörde jag en politiker säga, men en stor del av svenska folket kan bevisa motsatsen. Den  fattigdom som fanns i vårt land för åttio år sedan, trodde vi i dag äldre var någonting som aldrig skulle komma tillbaka. Men politiska beslut är nu på väg att skapa fattigdom i vårt land igen, där har utvecklingen gått åt alldeles fel håll.

Alla har säkert hört talas om att arbete ger hälsa och välstånd. Jodå, svenska folket har verkligen jobbat hårt sedan andra världskrigets dagar, men det har knappast skapat det välstånd våra politiker talar om. Ordet välfärdsamhälle som så ofta används, passar inte alls in på det samhälle vi nu har. Det har visat sig att arbete istället skapar ohälsa som leder till fattigdom.

Men visst är det många i vårt land som lever i välfärd, som skapats genom snåriga lagar som gjort att de blivit både fler och rikare enbart de senaste tio åren. Inkomstskillnaderna märks tydligare när allt blir dyrare, men på sikt drabbar det även de högavlönade och de rika. Den växande gruppen med usla pensioner, sjukbidrag och låga löner gör att de inte längre kan beskattas som tidigare, det gäller för finansministrar att ta pengar där de finns och lägga där de fattas.

Tidigare sa man att statens kaka var liten men säker, det vill säga lönerna var ingenting att skryta över. Men så förändrades bilden och de förtroendevalda uppbär löner i klass med chefer för stora företag. Argumenten för dessa löner har varit det ansvar som dessa personer har, men det ansvar som en gång fanns i lagen togs bort. I dagens läge har de politiska ledningarna ett kollektivt ansvar, där ingen har det yttersta ansvaret.

När det nu har hettat till sig och Löfven istället för landsfader, står som tuppen på en illaluktande dynghög, vad kan vi vänta oss? Om man bortser från att LO nu höjt rösten och anser det vara nog, kan orättvisorna få de fackliga och politiska företrädarna att klättra upp på barrikaderna igen? Knappast troligt, de ses numera som kapitalister av de som valt dem. Vilsna och tagna på sängen av det som nu händer, gömmer de sig istället i maktens korridorer.

Ralph Waldo Emerson skev någonting som fastnade i mitt huvud och dök osökt upp när uppropen blommade ut på sociala media. Man pratar om metaforer, men ord kan förtydliga orsak och verkan på ett sätt alla förstår. Begrunda gärna de ord han skrev.

Tanke, gärning eller ord är aldrig för obetydliga att återverka någonstans på dig själv eller andra.. Kasta en sten i vattnet och de utflytande ringarna är en vacker bild av hur allt utövar inflytande. 

Det är ju precis så uppropen fungerat och gett önskad effekt. De har fungerat som ringar på vattnet. Ändå har jag en känsla av att det här bara är början på hur invånarna kan påverka, för tillsammans är de starkare, än det politiska makt- och kontrollsystemsystem som skapats i vårt land.