Har kommit på mig själv med att inte lyssna på vad våra politiker säger, utan tittar på deras kroppsspråk. En del är spända så man nästan kan höra hur det knakar i lederna, en del nästan ber om ursäkt för att de finns till och måste säga det de säger. En del av kvinnorna rodnar, anledningen är höljd i dunkel, övergångsåldern kanske.

Utstrålning kan man knappast beskylla våra politiker för att ha, snarare framstår de som intetsägande. Inte särskilt allmänbildade heller, för den delen, det är inte lätt att hålla reda på gamla författare de aldrig läst.

Men det som ruskat om våra politiska makthavare är att deras dubbelmoral gått i kvav. Visserligen skrev  Henrik Tikkanen att dubbelmoral är bra, mister man den ena har man den andra kvar, men nu handlar det ju omoral. Även om det inte sägs öppet, finns antagligen en del äldre som tycker att tafsande är okej, för så har ju alltid gjorts. Men genom order från högsta partiledningar blev i ett nafs en massa mansgrisar feminister. Det kan inte vara lätt att vara låtsasfeminist och mansgris, det blir som att leva i två skilda världar samtidigt.

Nåja, de får väl skylla på att så har det alltid varit inom politiken, och visst har det funnits i bilden sedan långt tillbaka. Prostituerade har ju kopplats ihop med kända politiker, men även då tystades det hela ner. Ingen vettig människa kunde väl tro på, vad unga prostituerade sagt sig varit med om.

Tyvärr fanns inget Internet på den tiden, men det hade alldeles säkert tystats ner som fake news, eftersom en justitieminister var inblandad. Nu har vi fått veta att det som nu skapar rubriker är ganska vanligt inom domstolsväsendet, polisen, försvaret, ja lite överallt inom våra skattefinansierade verksamheter. Lägger man dessutom till det privata näringslivet, så visst börjar den spridas en rutten lukt som blir svår att vädra ut.

Men visst är det roligt att som åskådare se på när locket flugit av och det som gömts väller ut. Men allt har blivit råare och till och med omänskligare, vart det skall sluta vågar man knappast tänka på. Snart är det ju öppet krig mellan kvinnor och män och det leder sannerligen ingenstans.

Egentligen är det inte förvånande att det nu vädras ut i riksdagen också, många snuskhumrar har suttit i den. Antagligen finns de även nu, för med det politiska system vi har kan de politiska företrädarna ses som ett tvärsnitt av folket. Som helhet är de politiska företrädarna inte klokare än invånarna i övrigt, de råkar bara valt att engagera sig inom politiken. Tyvärr finns inget krav på vare sig utbildning, kompetens eller moral, ett välsmort munläder räcker långt för att göra politisk karriär.

Vårt moderna samhälle kräver mer av våra politiker och av den anledningen skär det sig när politiska beslut visar sig vara dåligt genomtänkta och fattade i panik. Det känns faktiskt skakigt att tänka på den förvandlingens tid som väntar. Det är ju inget tomt hot att den tekniska utvecklingen kommer att föra med sig stora förändringar.

Det verkar i alla fall inte oroa vår nuvarande regering, det kommer att dyka upp nya jobb istället. Det får mig att tänka på det Bertrand Russel skrev en gång för länge sedan: Felet med vår värld är att de dumma är säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel. Men vad händer när tvivlarna blir i majoritet och inser att de måste ingripa?

Naturligtvis försöker de förtroendevalda göra sitt bästa, men det kloka skulle vara att de också inser sina begränsningar. Allt blir mer och mer komplicerat i takt med att nya tekniker tar över gamla rutiner. Än så länge måste smarta datorer och robotar matas med information av människan, annars blir det skräp in och skräp ut. Det måste med andra ord ställas krav på kunskaper och inte sätta bocken till trädgårdsmästare.

Kanske är det haken för att vårt land ska kunna förändras och anpassas till den verklighet som nu även letar sig in i maktens korridorer. Medvetet kan man misstänka, pressas invånarna så hårt att de skall ha nog med sina egna problem. Men ingen undgår att se hur vårt så kallade välfärdssamhälle bara är en politiskt uppmålad bild som krackelerar mer och mer för varje dag som går.

Vårt land omnämns inte så ofta i utländsk press, men de gånger det gör det är det mindre smickrande ord som skrivs. Det är inte bara svenska folket som nu synar det som våra politiker säger, även utomlands tvivlas det på om vårt land verkligen kan fortsätta gå sin egen väg. Ett politiskt beslut som framöver kommer att påverka alla är avvecklingen av småbönder. På kort sikt märktes det inte, men nu lutar det åt, att vi kommer att få brist på många varor som anses vara nödvändiga.

De flesta har säkert ruskats om av de prishöjningar som skett på mejerivaror, inte minst prishöjningar på ost och Bregott har ventilerats på de sociala medierna. Vad det handlar om är den gamla regeln gällande tillgång och efterfrågan, vi har inte tillräckligt med mjölkbönder för att kunna tillgodose efterfrågan. Men som vanligt kommer en annan regel att styra framöver, om priset blir för högt säljs inte varan.

Under många år har klagats på att vårt lands bönder på grund av skatter, avgifter och en ständigt ökande administration, inte kan konkurrera med andra länder. Det viktigaste för ett land är att ha en självhushållning när det gäller basvaror. Många av de kvarvarande bönderna har gått över till ekologisk odling för att få bättre betalt för sina varor, men det har inneburit att de tappat basen för produkterna. De fattiga har blivit fler enbart de senaste åren, ekologiska produkter har de inte råd att köpa. Även det styrt av politiska beslut som fattats utan en konsekvensanalys.

Miljökrav och miljöhänsyn har varit viktigare för de styrande, än hur många människor tvingas leva i vårt land. Våra politiker har blivit fartblinda eller snarare prisblinda, genom att titta i sina kontoutdrag från banken. När det varje månad fylls på med mer än vad fem fattigpensionärer får ut efter skatt, har de ingen förståelse för att varje fördyring betyder att de tvingas snåla in på maten. Det är dags att våra politiker begriper att varje prishöjning, gör de fattiga ännu fattigare.

Vågar inte ens tänka på hur det kommer att se ut om lånebubblan spricker, vilket den kommer att göra om skatter är ett måste för landets överlevnad. Alla skatter som införs på toppen av inkomstskatten kommer att bli det som stjälper hela lasset. Är välfärdssverige på väg att bli fattigsverige? Historien brukar ju upprepa sig.

Jag själv kan inte se tjugo år framåt, då finns jag knappast till längre. Så resonerar många äldre i dag, de vill se en ändring medan de ännu lever. De vill se en halverad riksdag, mindre byråkrati och därmed nedläggningar av många statliga verk. De vill ha en sjukvård som fungerar och en pension de kan leva drägligt på. De kraven tror jag även många unga instämmer i, de ska ju förhoppningsvis leva längre än tjugo år framåt i tiden.

Nåja, får väl se det som Aksel Sandemose en gång skrev:Jag tar alltid ut glädjen i förskott. Annars blir det aldrig någon.