Under åren har jag lärt mig att det vi kallar utveckling av vårt samhälle, i själva verket bara är förändringar. I många fall kosmetiska, det vill säga förskönande av vårt skröpliga samhälle. Något nytänkande finns inte, vad våra politiker gör är ungefär som att plocka isär ett gammalt lapptäcke och försöka sy ihop det igen med ett annat mönster.

Naturligtvis ser det då annorlunda ut, men de som tidigare kunnat värma sig under täcket, har upptäckt att det blivit betydligt mindre vid varje ändring. Från början var täcket ett helt vanligt och tänkt  att värma alla. Ja, det var så de styrande fick svenska folket att betala för det genom höga skatter. Men det slets snabbare än beräknat och lappades och lagades till dess det såg ut som ett lapptäcke. Trots allt lappande och lagande höll det i alla fall värmen någorlunda.

Så kom vi in i den nya moderna tiden och de så kallade folkvalda ansåg att lapptäcket inte längre behövdes. Trots det syddes täcket om, men gjordes betydligt mindre. De som hamnade utanför täcket ansåga kunna slå en åkarbrasa för att hålla sig varma. Eller varför inte jobba i sitt anletes svett.

Men när lapptäcket visat sig inte räcka till åt alla, skapade det smärtsamma förändringar för många människor. Det fanns ingen möjlighet att jobba sig svettiga. inte heller de som på grund av sina sjukdomar varken kunde jobba eller slå en åkarbrasa. Det är tufft att hamna i kylan. Så långt hade ingen av de så kallade folkvalda tänkt.

De pengar som kastats bort på det gamla lapptäcket, hade mer än väl räckt till att ge alla en värmande filt istället. För det är ju så att ett samhälle måste anpassas efter invånarnas behov, inte vad de styrande anser vara bäst för invånarna. Känner sig invånarna tvingade till att anpassa sig till politiska fattade beslut, uppstår för eller senare en allvarlig konfliktsituation.

Det är allmänt känt att människor avskyr förändringar. Det gamla invanda är inte bara bekvämt, det ger också en trygghetskänsla. Ständiga förändringar skapar otrygghet, vilket slår tillbaka på hela samhällssystemet. När människor ser hur arbetslösa och sjuka behandlas börjar de tänka och inser då att det kan drabba dem själva.

De båda stora partierna tycks ändå uppfattat att arbetslösa, sjuka och pensionärer tillsammans är en maktfaktor när det gäller antalet röster vid ett val. För alliansen är skadan med de försämringar som drabbat så många omöjlig att reparera. Frågan är vad en ny regering kan göra, för ett regeringsskifte blir det utan tvekan. Risken finns att i ivern att bjuda över varandra i stridens hetta, blir alla löften glömda efter valet. Så har det varit vid många tidigare val.

Ingen tycks tänka på att vad politikerna faktiskt gör, är att lova bort skattebetalarnas pengar för att få eller behålla makten. Pengar som behövs till det invånarna betalar skatt för att få utfört. Det är rent ut sagt skandalöst. Vad vårt land behöver är personer som ser till folkets bästa, det är inte det lättaste att få tag på sådana. Politiker har fullt upp med att se till sitt eget bästa i första hand.

Man hör daglig dags folk kalla inte minst riksdagen för en lekstuga. Partiledarna uppför sig barnungar som leker Herre på täppan. Det har gjort att många frågar sig om de stora politiska partierna spelat ut sin roll. Vad de flesta lärt sig är att det alltid är det största partiet som sätter ramarna för de beslut som ska fattas. Mycket troligt att det är en av orsakerna till att så många inte vet vem de ska rösta på, eller rösta överhuvudtaget.

När nu Moderaterna går från att vara skattesänkare till att höja skatter, är det naturligtvis en kovändning som sätter myror i huvudet på Socialdemokraterna. Det hela verkar bli ett politiskt rävspel i vilket invånarna kommer i kläm. Dessutom har det startat en oro att allt inte står rätt till med vår så omtalade stabila ekonomi.

Naturligtvis är det svårt för våra riksdagspolitiker att veta vad folket egentligen vill ha. De får av sina partiers högsta ledning ständigt höra, att så här ska vi göra, det blir bäst. Men vem eller vilka det är bäst för är det inte lätt att förstå. Av den anledningen förvånas många politiker när det visar sig att deras beslut fått enorma konsekvenser för vissa grupper av människor. De kunde ju inte ens ana att någonting sådant kunde hända.

Enklaste sättet för våra så kallade folkvalda att få grepp om hur deras väljare tänker och tycker, är att vistas ute i verkligheten. Att helt enkelt fråga folk på gatan hur de vill att vårt samhälle ska fungera. Kanske skulle de bli förvånade när folk ställer sig tveksamma till varför måste betala skatter som måste ses som fullt pris, för en sekunda vara. Som det nu är har inte många politiker den blekaste aning om vad invånarna egentligen vill ha.

Så långt i tankegångarna börjar man fundera och en fråga växer fram. Varför ska vi ha så kallade förtroendevalda som inte har den blekaste aning om, hur invånarna vill ha det? Att betala deras löner, förmåner och pensioner måste ses som att kasta pärlor för svin.