Politik är en ständig maktkamp där vinnaren i demokratisk ordning, kan fatta majoritetsbeslut om ideologiska samhällsexperiment, som det inte går att förutse konsekvenserna av. Det betyder att vad än de politiska besluten grundar sig på, är det chanstagningar och ingenting annat.

   Hårdare tag mot sjuka och arbetslösa, samt det stora fiaskot, Fas 3, kan bara ses som ett försök att snygga till statistiken. Regeringen medger att det inte är någon långsiktig lösning på arbetslösheten, men skyler över det hela med att säga: Titta vad många vi fått i arbete! Nåja, det tar lite tid innan snedeffekterna slår till med full kraft, men när de gör det ...

   Jag följer noga rapporteringen om protesterna i Spanien, där de unga fått nog av arbetslöshet och nedskärningar. De äldre har tidigare visserligen svurit ve och förbannelse över allt sämre förhållanden, men inte orkat eller vågat ta tag i det hela. Nu går ungdomarna i spetsen och de äldre ansluter sig.

   Samma sak händer i Grekland, det sydländska blodet svallar hett just nu. Naturligtvis kommer det här att sprida sig över gränserna, precis som i fallen med de länder där människor revolterar mot diktatorer.

   I och för sig är det inte förvånande det som händer i Spanien och Grekland, sydlänningarna har kortare stubin än nedkylda nordbor. Orsaken till människornas vrede är, att de får ta smällen för makthavarnas misstag. Samma sak händer även i vårt land, där statens, landstingens och bankernas dåliga finanser fått betalas av invånarna vid några tillfällen. Det hör till de demokratiska spelreglerna har jag hört någon säga, men är det så, måste spelreglerna skrivas om.

   I vårt land är missnöjet oändligt mycket större, än vad de politiska makthavarna ens kan tänka sig. Det är inte bara de unga, utan också de sjuka som förnedras av de regler som nu gäller. Första tanken hos många när rapporteringarna om cancersjuka människor som tvingats till Arbetsförmedlingen var säkert, det kan inte hända mig. Men när det händer släktingar och vänner, börjar oron gnaga.

   Efter att ha få uppleva det alldeles för många gånger under mitt liv, verkar det nu vara dags igen för huggsexa om lönerna. Det en gång så mäktiga LO, kämpar med näbbar och klor för att få vara med och ta åt sig äran för löneförhöjningar. Men för varje krona i lönepåslag försvinner eventuella jobb. Det är väl därför en arbetslöshetsförsäkring är viktigare för dagens arbetstagare, än ett fackligt skydd.

   Jag har grubblat en hel del på vad som kommer efter det som nu kallas tjänstesamhället, som inte har några som helst likheter med det gamla seglivade industrisamhället. Vi blir allt fler i vårt land, men färre som producerar saker som går att sälja. Vad händer om en stor del av produktionen flyttas till något annat land? Ingen trodde väl att cancersjuka skulle tvingas söka jobb, så visst händer saker, man inte tror kan vara möjligt även i vårt land.