Inte ett dugg förvånande kan man nu läsa att konkurserna ökar och att det är småföretag som får ta den första smällen. Överetablering och folks ändrade köpvanor anges som orsaken, men följderna av konkurserna påverkar både individer, banker och leverantörer. Må så vara att landets ekonomi är stark för tillfället, men många företag har svårt att hålla näsan över ytan och ger en inkomst det går att leva på.

Om de små får det kärvt drabbar det även de medelstora och når så småningom upp till de större företagen. Det här kommer också att påverka de siffror våra politiker stirrat sig blinda på, nämligen arbetslösstatistiken. Många av de jobb som bättrat på statistiken är knappast hållbara, de ryker all världens väg när vi går in i en lågkonjunktur.  

Vad en lågkonjunktur innebär har inte många politiker något grepp om, de kommer att få lära sig den hårda vägen. Till och med Åkesson nämnde att allt kan ställas på huvudet när vi hamnar i en lågkonjunktur. Om många blir av med sina jobb kommer helt nya värderingar in i bilden vilket kan ge rejäla svängningar i opinionsundersökningar. Men finns det något parti att luta sig emot i kärva tider?

Problemet med det tjänstesamhälle vi nu har är att konsumtionen hålls på så hög nivå som möjligt. De flesta har inte velat tro på att butiksdöden kan bli verklighet, affärer har ju alltid funnits. Vi kanske skall titta närmare på vad vi har just nu och vad som förhoppningsvis blir kvar efter en lågkonjunktur, vilket knappast kommer att vara små företag inom byggbranschen, kaféer, pizzerior och lunchrestauranger i den mängd vi i dag kan se.

Misstanken finns att RUT och ROT avdragen kommer att dras in, vilket då medför att alla de småföretag som växt fram på grund av dessa bidrag kommer att få problem. Någonting som följer med på köpet när staten tvingas dra åt svångremmen blir även privatföretag inom vård och skola. De politiska företrädarna kommer att tvingas hålla i den gemensamma kassan hårdare än som gjorts tidigare.

Hursomhelst har det länge varnats för konsekvenserna av att inte orättvisorna som skapades vid försämringar av trygghetsförsäkringarna orsakade har rättats till under den relativt långa högkonjunkturen. En lågkonjunktur innebär att det ekonomiska utrymmet för de makthavande minskar dramatiskt. Man kan säga att våra makthavande politiker inte sett längre än näsan räcker, visionerna har inte sträckt sig längre än till att få så många som möjligt i arbete och att jobba längre upp i åren.

En majoritet av landets invånare har inte varit med om vad som sker när man hamnar i en lågkonjunktur. Det är väldigt få yrken som de anställda kan känna sig någorlunda säkra att inte bli friställda och det är inom de offentliga verksamheterna. Kanske de som tagit steget över till privata företag tvingas gå tillbaka till sina gamla arbetsplatser där bristen på kvalificerad personal är enorm. Eftersom ingen på förhand vet hur djup eller långvarig en nedgången blir, är det svårt att överblicka konsekvenserna.

En sak kan förutsägas och det är vad som händer om Försäkringskassans hårdare bedömning av sjukintyg fortsätter, då kan vi förvänta oss en fruktansvärd press på de politiska företrädarna. Sunda förnuftet säger att politiker inte skall ha ett bättre skydd än invånarna som betalar deras löner, vi står alltså inför en konfrontation som kommer att påverka hela det politiska etablissemanget. Behövs verkligen politiska företrädare i en värld där människor tvingas göra det mesta själva?

Skatter betalas för att staten, kommunerna och landstingen skall prioritera vad de är ämnade för, det är vad som menas med lagen om att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Det betyder i klartext att pengar måste öronmärkas för sjukvården, skolan och att lag och ordning kan upprätthållas. Borde inte vara några tveksamheter om vikten av att detta utförs på bästa möjliga sätt att makthavande politiker.

 Skatter kommer att bli ett känsligt ämne för våra politiker, de kommer att tvingas kapa banden med storföretag och storfinansens mäktiga grupper. De hamnar i en sits där de skulle varit för länge sedan, att se till alla invånares bästa. Vad de beslutar om kan vara avgörande för vårt lands framtid och felaktiga beslut kan allvarligt skada de politiskt aktivas existens. De är redan ifrågasatta av en mycket stor del av invånarna, de balanserar på en mycket skör tråd över en avgrund.

Det känns som om det varit förutbestämt att vårt land skulle hamna i det här läget efter att stora grupper av invånarna medvetet eller omedvetet glömts bort. Moderaterna och KD vurmar för ytterligare jobbskatteavdrag, det är sorgligt att inse politiker vara dummare än vad folk i gemen trott. Förslaget bäddar för att vi kan få uppleva samma oroligheter som i Frankrike, det är samma dumhet från politikers sida som utlöst det hela.

Man skall aldrig säga att det inte kan hända, det borde vi ha lärt oss av allt som hänt i vårt land. Från att ha varit ett stabilt land är vi nu ett lika osäkert som många andra länder, det är bara en fråga om vad som blir den tändande gnistan.

Hör ofta människor säga att tiden inte räcker till, att de inte hinner med vad de tänkt göra. De som försöker planera sina liv blir ständigt besvikna på sig själva, hur vi än försöker hålla oss till någonting planerat, händer saker som vi inte kunnat förutse. Livet är inte tänkt att vara förutsägbart, det testar ständigt vår förmåga att lösa problem. Vardagliga problem som vi inte ens inser att vi tvingats lösa, därför att det var vad som måste göras.

Ambition sägs vara bra, men betydligt bättre veta vad man egentligen vill. Men det finns inte utrymme för den ehgna viljan, den tid vi nu lever i tillåter inte egna initiativ, alla måste rätta in sig i ledet och vara nyttiga för samhället. Om det verkligen är samhällsnyttigt att folk bränner ut både psyke och kroppar bör vi omgående skrota ett sådant samhälle. Ett lands överlevnad är helt i händerna på att invånarna har det bra,  får tänka fritt och utveckla sina tekniska talanger och sin kreativitet.

Det samhälle vi nu har är resultatet av krossade drömmar på grund av mål som satts upp. Inte många är nöjda med vad de har,  mycket vill ha mer brukar man säga. Tyvärr börjar det redan vid unga år vilket skapat ungdomsgäng som tar där det finns och lägger där det fattas, det vill säga hos sig själva. Men allt bottnar i rädslan för anonymitet och ensamhet.

På något sätt känns det som man sa förr, som de gamla sjunga kvittra de unga. Besvikelse och missnöje hos föräldrar smittar av sig på barnen och startar en ond cirkel som är svår att komma ur. I många fall tittar folk sig i spegeln och gillar inte vad de ser, de skulle vilja vara någon helt annan. Det kan bli så i ett samhälle som splittrats istället för enas kring någonting.

Jag är så glad att jag är svensk sjöng Birgitta Andersson i en melodi för länge sen. Tyvärr kommer jag inte ihåg varför hon var glad över att vara svensk, men vårt samhälle var helt annorlunda mot det vi nu har, många var faktiskt stolta över att vara svenskar. Men efterhand som vårt samhälle förändras är det nu många som skäms över hur vårt land blivit, inte minst hur gamla och sjuka behandlas.

Svinhugg går igen sa man förr och med det menades att de som orsakat vårt lands kräftgång när det gäller skola och vården i första hand, en dag kommer att behandlas lika illa som den skada de orsakat. Tror inte att det varit medvetet, de makthavande har helt enkelt genom okunnighet lockats tro på vad skickliga lobbyister fått dem att tro vara det bästa för landet.

Ett land eller en stad blir inte bättre genom att piffas upp för att ge ett bättre intryck. Det är som med vården där landsting byggt enorma komplex och snygga entréer när det räcker med ett hål i väggen för den som råkat bli sjuk. Det är personalen inom väggarna och hur de blir bemötta och behandlade som är viktigast, om lokalerna är trista är det ingen sjuk som ens orkar bry sig om.

Våra politiker har fått för sig att de måste besluta om saker som uppmärksammas och syns, men det är vad som händer i bakgrunden som berör invånarna mest. Att det kunnat bli så beror på att de mest högljudda är de som fått uppmärksamhet, de som i tysthet svär ve och förbannelse över våra politiker når inte fram. Nu börjar den skaran märkas genom att SD blivit större i takt med att de övriga partierna inte lyssnat, utan istället gjort allt för att blockera den förändring många vill ha. Av många ses det som att försöka skyla över egna misstag.

Tror inte våra politiker förstår vad det handlar om när det pratas och skrivs om social ekonomi. Visst, det är ett komplicerat ämne och mer övergripande än politiker förstått. För att citera vad som går att läsa om social ekonomi: Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organisatoriskt fristående från den offentliga sektorn.

Ingen egenföretagare är omedveten om att den definitionen aldrig lästa av vare sig politiker eller byråkrater. Staten och vår byråkrati lägger hela tiden genom olika beslut krokben för de för samhället så viktiga verksamheterna. Medvetet eller omedvetet gör detta ett intrång på vår demokrati. 

Den sociala ekonomin har nämligen stor betydelse för demokratin och den regionala utvecklingen, dels genom att kanalisera medborgarnas engagemang i för dem viktiga frågor, dels genom sitt bidrag till regional utveckling, företagande och sysselsättning. Vad som sker är ett försvårande av att invånarna använder sin kreativitet för att förverkliga sina mål. Den rädsla man kan ana hos makthavande politiker är att de skall förlora greppet över att styra och bestämma.

Nu är det för sent eftersom demokratirörelser redan sett dagens ljus och belyser vad som blivit odemokratiskt i vårt land. Önskan om att verklig demokrati återuppstår i vårt land kommer att stadigt växa i takt med kärvare tider, eftersom varje beslut som inkräktar på människornas levnadsvillkor kommer att ses som odemokratiska. Det kan bli så när ett samhälle skapats utan invånarnas medgivande utan tvingas följa fattade besut. Våra politiker får väl se det som att visst var det roligt så länge det varade, att få bestämma över andra.

Efter andra världskriget talades det bland ledare av de stora företagen om The Ekonomies of the Society. Det gick ut på att vara rädda om sina anställda och stötta samhället. Det var alltså inga "socialister" som ställde sig bakom detta. Anledningen till detta ovanliga ståndpunkt hos företagsledningar var depressionen som föregick andra världskriget och rädslan för att det kunde hända igen.

På sjuttiotalet hade rädslan försvunnit hos de stora företagens ledningar och penningstarka finansiärer, det var dags att ta större del av kakan. Och på den vägen är vi, de med möjligheter till det blir girigare och girigare trots att de borde inse att dansen runt guldkalven är över. Man kan säga att det som nu sker är sista dansen för att tag framöver, för hur lång tid vet ingen. Utsugningen blev helt enkelt för stor vilket skapade enorma inkomstklyftor som inte kan försvaras.

Löner, trygghetsförsäkringarnas ersättningar, pensioner, socialbidrag, bostadsbidrag, ja allt har halkat efter, det är ett mirakel att inte människor har protesterat långt tidigare. Om det beror på att den moderna människan blivit dummare efter hand, eller helt enkelt inte haft tid att tänka är svårt att få svar på. Vad vi kommer att få ett svar på inom en inte alls för avlägsen framtid är hur "vanligt" folk kommer att behandla de som levt gott på deras bekostnad.

När människor tvingas leva på tusentals kronor mindre i månaden, vilket är en verklighet vid sjukdom, arbetslöshet eller vid pensionering, händer det som makthavande politiker borde vara mest rädda för, att alla dessa skall kräva hämnd. Arga desillusionerade människor slutar lyssna på de politiska makthavarna och har svårt att tänka rationellt, det är vad fått SD att växa.

För att få stopp på SD:s overkliga frammarsch krävs så otroligt lite, att återställa exempelvis trygghetsförsäkringarna och räkna upp pensionerna till vad de skulle ha varit om inte politiska beslut ställt till det. För att bekosta detta så visst måste vissa saker skjutas på framtiden, men det finns ingenting som är så viktigt som att invånarna kan leva ett värdigt liv.

Vad som hänt med vårt land genom politiska beslut är att det dragits in på det invånarna betalat skatt för att få utfört och lagts på reformer som bara gynnat en del. Hur någon politisk företrädare kunnat tänka så dumt är svårt att fatta, men det finns fortfarande de som håller fast vid detta vansinne. Med andra ord har inte ett skattesänkarparti någon framtid och det kommer också att överges av lobbyisters arbetsgivare.

Det kommer att ta tid innan pendeln svänger tillbaka för att bli det någorlunda rättvisa land vi en gång var, det finns risk att pengar blir en bristvara för de stackare som skall regera vid den kommande lågkonjunkturen. Alldeles säkert kommer det att bli en smärtsam process för hela svenska folket, vilket gör mig bekymrad över det som händer när tålamodet hos alla som drabbats tryter.

Någonting som ofta återkommer i mina tankar är hur vårt samhälle kommer att påverkas när den politiska maktstrukturen och den svenska modellen rämnar. Det kommer den att göra genom yttre påverkan, det vill säga det som händer i vår globala värld. Vad skall det bli av alla politiker, byråkrater och administratörer som sett det som en självklarhet att leva på invånarnas skattepengar? Det är inte fantasier som rört sig i mitt huvud, det är hur en verklighet kan komma att se ut inom bara några få år.

Blir inte alls förvånad om vi får en utflyttning av rika personer, de har en möjlighet som inte står vanligt folk till buds. De har möjlighet att "övervintra" en lågkonjunktur på ett ställe med betydligt trevligare klimat än vårt land. Stannar de kvar finns risken att de kommer att beskattas betydligt hårdare än i dag men de känner inget socialt ansvar för svenska folket i gemen.

En konjunkturnedgångs verkningar kan vara förödande, för alla de med lån upp över öronen är det en katastrof. Verkar som om ingen fattat vad minusräntan ställt till med, men kommer att göra det när det tidigare väloljade maskineriet börjar gnissla. Vågar inte ens tänka på hur många som i den första vågen när inte pengarna räcker till tvingas slå vantarna i bordet. Vågar inte heller tänka på den efterföljande vågen, den kommer att skaka om vårt land.

Vad vi kommer att stå inför är att svenska folket får betala för festen de flesta inte fick vara med om. man kan säga att de rika rensat bordet utan att ens lämna rester till en Doggy Bag. Övergår mitt förstånd att inte de så kallade politiska företrädarna insett att de svikit invånarna och kommer att få betala för misstaget. Några visionärer har de inte visat sig vara, då skulle de sett sin egen undergång.

En människas ansikte speglar många saker, trötthet, besvikelse, ilska eller som man så ofta ser numera uppgivenhet. Just uppgivenhet ser man alldeles för ofta när människor med hängande huvud och tom blick förstrött plockar med varor i mataffären med ett trilskande barn i vagnen, eller en äldre människa som letar rödmärkta varor. Varje gång jag ser det här vill jag trösta, men vad säger man?

Människorna har blivit främlingar för varandra, det är knappt att grannar känner varandra annat än till utseendet. Det verkar som om folk helt tappat förmågan att prata med varandra, det förekommer till och med inom familjer. men om alla sluter sig inom sitt skal, vad händer då med vårt samhälle? Alla behöver varandra på ena eller andra sättet, men ingen har listat ut på vilket sätt.

Kan inte slå bort tanken på alla som tar sina liv, som inte längre ser något skäl till att fortsätta leva. Försöker förstå hur mobbare känner sig när de får höra att ett av deras offer tagit sitt liv. Är säker på att de inte kan slå bort det, det kommer att gnaga livet ut att bli utpekad som orsaken till den tragiska händelsen.

Man talar om den förlorade generationen, de unga som utsätts för konkurrens redan på dagis och det fortsätter skoltiden ut. Nästa prövning blir pressen att få ett jobb och tjäna pengar, det är ju vad de fått lära sig att bli nyttiga medborgare. Hur skall de unga klara konkurrensen med de skilda förutsättningar människor tyvärr har?

Tror inte våra politiker fattat grymheten i det som drabbar många unga, att tidigt slås ut av ett oförstående samhällssystem. Vad händer med de barn som på grund av fattiga föräldrar hamnar på gatan? Hur kommer deras framtida liv att se ut? Frågor ingen kan ge ett svar på utan framtiden får utvisa.

Vad har hänt med vårt samhälle när antalet hemlösa ökar i en tid då ekonomin går på högvarv och de makthavande slår sig för bröstet och talar om hur bra det går för landet? Får mig att tänka på läkarens uttalande att operationen lyckades men patienten dog. Vårt lands ekonomi har kommit i balans på bekostnad av många människors liv har förstörts.

I min ungdom fanns fortfarande minnen av den fattigdom de flesta levde i före andra världskriget, vilket gav förståelse för när de makthavande yrkade på att vi måste vara solidartiska med varandra. Det var tanken med Folkhemmet som så här i efterhand måste ses som en önskedröm. Ändå ville invånarna så gärna att det skulle bli verklighet att vi skyddas från vaggan till graven och var beredda att betala för det.

På den tiden var politisk företrädare ett hedersuppdrag, de hade till och med kontakt med sina väljare. Alla de tusental som ideellt politiskt aktiva byggde upp Socialdemokratin genom att föra vidare det som upplevdes som problem ute på arbetsplatserna. När leden av ideella krafter sinade började också det stora partiet sin kräftgång. Det uppfattade eller helt enkelt lyssnade inte på de signaler om att beslut togs ovanför huvudet på invånarna. Företrädarna hade berusats av makten att kunna bestämma över invånarna istället för att följa folkviljan.

När de ideellt arbetande premierats med politiskt skapade jobb tappades också kontakten med väljarna ute på arbetsplatserna. Partitoppen skapade sina egna önskelistor om hur vårt samhälle skulle se ut, men hade totalt glömt bort den ideologi som byggt upp det hela. Det forna arbetarpartiets framstående personer hade helt enkelt bytt socialgrupp och blivit medelklass. De svaga grupperna och de gamla väljarna som stöttade det parti de alltid gjort försvarades inte längre, det var ett enormt misstag som aldrig kommer att kunna repareras.

Precis som Merkel i Tyskland kommer Socialdemokraterna att tappa röster framöver, som det verkar till SD som ger de löften Socialdemokraterna skulle ha presenterat. Att det händer har alltså ingenting med rasism att göra, utan att partiet svikit sina trogna väljare. Det är sorgligt att ett parti som en gång i tiden kunde lyssna på sina väljare valde att gå sin egen väg.

Nu är risken så stor att SD tillsammans med KD helt kan utmanövrera de rödgröna, där inte minst MP lever farligt efter uttalandet att blockera allting om de inte hamnar i en regering. Ett parti som retat upp en så stor del av befolkningen och till och med sina egna sympatisörer har knappast en chans vid nästa val. Alla partier säger sig nu värna om vår miljö och MP har i flera fall i regeringssamarbetet visat att miljön inte varit det viktigaste.

Har en känsla av att de klimatförändringar vi nu kan se har sin naturliga förklaring, vår jord har upplevt likande saker många gånger tidigare. Med hundratusentals år mellan gångerna visserligen, men ändå. Många forskare har tystats ner när de påpekat hur solens aktivitet ökat och utstrålar mera värme. Jösses, solen är ju vad som håller vår planet levande, utan den värmekällan hur skulle det då se ut?

Länder som dränks av vattenmassor, stormar som förstör allt i sin väg i kontrast till fnösketorra landskap som står i lågor och det varmare vattnet i de stora haven, vad kan ha orsakat det? Hur svaret på den frågan kunnat bli koldioxid och växthusgaser har jag svårt att fatta, men jag är ju bara en gammal gubbe som drar egna slutsatser.

Det var ingen ögonblickets ingivelse som fick mig att skriva det här, det har gnagt länge. Det gnager verkligen att våra politiker under många år pratat om jobb och att alla som kan måste komma i arbete. Jag brukar fråga mig själv varför våra politiker inte skaffat sig ett arbete som inte belastar den gemensamma kassan. För att politik skall kunna följa med i tiden behövs förnyelse vilket är svårt i en miljö som lätt blir slentrianmässig. De som blivit kvar inom politiken för länge har blivit en börda som blir allt svårare att bära för svenska folket.

Det pratas om jobbskatteavdrag igen från Moderathåll, det gav dåligt resultat tidigare och är bara rent ut sagt dumt. De som kan åtnjuta förmånen tackar och tar emot, men är det inte de sämst ställda som behöver pengarna mest? Man måste se jobbskatteavdraget som ett bidrag, men en hårdare defintion är är att det handlar om att muta de med ett jobb. Ett mycket dyrbart sätt att använda invånarnas skattepengar till, för det är ju invånarnas skattepengar som ges bort, det regnar inte pengar från himlen precis.

Nu varnar till och med Kristersson för en kommande konjunkturnedgång med åtföljande högre arbetslöshet. Det är så dags nu att börja varna för sämre tider. Ökad arbetslöshet betyder att pressen på de med ett arbete kommer att öka, de måste leverera i form av konsumtion för att det skall gå runt. Det är så det är tänkt att fungera, men om inte våra politiker märkt det så har invånarna blivit försiktigare med att spendera sina pengar.

Den svarta fredagen har av många företag utökats till en vecka, det gäller att försöka lätta på lagren när konsumtionen minskar. Ett tecken på att det är fara på färde är de stora leksakskedjornas akuta problem och hundratals butiker kommer att stängas. Butiksdöden har förvarnats de senaste åren, folks köpvanor har ändrats radikalt och det är näthandel ett mycket stort antal nu använder sig av.

Det är en omöjlighet för butiker att kunna konkurrera när det gäller priset på varor. I en butiks priser måste täckas in vad lokalhyra, personal, försäkringar och el kostar, som grädde på moset även annonsering och oförutsedda kostnader. Ingen hade nog räknat med att vi skulle nå en gräns då stora köpcentra och affärer kan tvingas slå igen på grund av att de fasta kostnaderna blivit för stora på grund av folks ändrade köpvanor.

Genom att följa med i det som händer ser man att den arbetskraft som efterfrågas mest är inom de offentliga verksamheterna där det i en närliggande framtid kommer att behövas massvis med ung arbetskraft i den generationsväxling som är oundviklig. Där hittar man en mycket stor anledning till att invånarna måste jobba längre, det är mycket kunskaper som försvinner när de äldre pensioneras och som de nya unga måste skaffa sig.

Vid en konjunkturnedgång går det inte att skära ner på personal inom vården, skolan och polisen på samma sätt som inom de tjänsteyrken numera många jobbar inom. Att sälja tjänster om ekonomin blir sämre är ett hopplöst företagande och de flesta tjänsteföretagen är småföretag som inte har någon buffert för dåliga tider. Det är lätt att se pessimistiskt på vad en konjunkturnedgång kan innebära eftersom det fungerar som ringar på vattnet. Det har blivit så att alla blivit beroende av varandra på ena eller andra sättet.

Det finns så många saker som kan starta en konjunkturnedgång, inte minst på grund av det handelskrig Trump startade utan att ha en aning om vad det skulle föra med sig. Lägger vi dessutom till den klimatförändring som skapat ett minst sagt oförutsägbart klimat som orsakar skador, är det svårt att kunna tro på de prognoser som våra politiska makthavare har att komma med. De vet lika lite som alla andra hur ekonomin kommer att se ut inom bara ett halvår.

Har därför full förståelse för att människorna har svårt att se framåt med tillförsikt. De oroas över att mista det de har om de råkar bli allvarligt sjuka, eller förlorar jobbet. En majoritet av invånarna grubblar över hur pengarna skall räcka till, de övriga hur deras konton skall kunna växa ännu mer. Men för dessa personer är deras rikedom helt beroende på alla övrigas ekonomi och det vet de alldeles säkert, för dumma är de inte.

Det här har drivit fram ett samhälle där många tar sina liv av skilda anledningar. Det mest skrämmande, det är många unga och äldre som inte orkar leva vidare. Vårt samhälle handlar vad jag kommit fram till inte längre om jobb utan bristen på samhörighet. Unga och gamla människor tar livet av sig därför att de inte har någon att dela sina problem med. Ingen har tid att lyssna på någon annan än sig själva, det är så vårt samhälle blivit. Politik handlar numera inte om hur människorna har det utan hur det uppbyggda politiska maktsystemet skall kunna överleva.

Det vi kan se resultatet av är vad som händer när människan glöms bort, ändå är det vi kan se bara toppen av ett isberg. Jag har under flera år kallat det vi har för ett omänskligt samhälle och börjat få medhåll till och med från politiskt aktiva på lägre nivå. Fler av dem är på väg att hoppa av från politiken därför att de upplevt det som att deras åsikter inte ens når fram till de ledande inom partierna.

Det är en "jättarnas" kamp vi nu kan se när det gäller regerringsfrågan, de bryr sig inte ens om att det mullrar i de egna leden. MP tänker rösta emot alla förslag om de inte får ingå i en regering. Slutsatsen man kan dra av det är att det handlar om prestige och makt, hur det påverkar invånarna är det ingen partiledare som bryr sig om. Varför skall då vi bry oss om att rösta på någon av dem? Oavsett vem som blir statsminister framöver har det skett på bekostnad av att tappa både förtroende och sympatisörer hos en stor del av invånarna och de kommer att hämnas på ena eller andra sättet. Som man sår får man skörda. 

Vad vi nu kan se är inte bara de politiska partiernas utan också det politiska maktsystemets sönderfall och anledningen till det är den politiska kampen om makten. När den politiska makten blir viktigare än landet och invånarna händer saker man inte trodde skulle kunna hända, svenska folket har blivit förbannade och börjat protesttera. Visst förekom missnöjesröstningar vid senaste valet, men det vara bara som en storm i ett vattenglas.

Med regeringar och högsta ledare lite varstans i världen som drabbats av maktens berusning har många fått nog, så här vill de inte ha det. En förändring kommer naturligtvis inte i en handvändning, men sakta men säkert vinner de nya värderingar mark i takt med de försämringar som drabbar invånarna.

På sätt och vis kan man se det här som en fredlig revolution där trycket till slut blir så stort på de makthavande att de tvingas följa folkviljan. Tyvärr har vårt land genom politiska beslut splittrats så det tar tid att binda samman invånarna igen, men det handlar i slutändan om sakfrågor som folket kan enas omkring, vad som är bäst för alla.

De stora företagen, miljardärer och mångmiljonärer anses vara någonting vi skall vara rädd om, men utan alla de människor som håller företagen flytande och gör de rika rikare hur skulle det då se ut? Den kreativitet som de allra flesta är födda med tillåts inte växa av rädsla vad det kan föra med sig. Att människor blir sin egen lyckas smed utgör ett hot mot vad som måste ses som en myt, att rikedom hos en grupp är bra för alla. Att politiker tror på det är en sak, men de allra flesta med sunt förnuft inser att det är en skapad medvetet skapad lögn utan någon som helst verklighetsgrund.

Naturligtvis var det inte meningen att vårt samhälle skulle hamna i den negativa trend vi nu kan se, det beror helt enkelt på att ingen beslutsfattare insåg vilka konsekvenserna skulle bli. Tyvärr måste allting bli sämre innan det blir bättre men vi kan trösta oss med att det inte tar så långt tid innan vi sjunkit igenom dyn och nått botten så vi kan sparka oss uppåt igen. Vad jag kan se blir det då inte politiker som kommer att ta hand om allting, det saknas både kompetens och erfarenheter om hur någonting skall rekonstrueras.

För en rekonstruktion av vårt land kommer att bli nödvändig för landets framtid. Vårt land präglas i dag av den avsaknad av organisation som är ett måste för att allt skall fungera. Vi har ingen som har det övergripande ansvaret och därför kan småpåvar härja fritt och tolka direktiv uppifrån som de själva anser det skall vara. De kan inte ställas till svars för att ha gjort dumheter, vilket de också är medvetna om. Tvärtom sparkas de uppåt när det börjar hetta till.

Inom ett halvår kanske vi ser resultatet av Brexit och allt mer desperata ledare som Putin och Trump. Istället för en global värld kan vi få en där var och en är sig själv närmast. Den sämsta sitsen sitter vårt land i som inte bara är exportberoende utan också blivit importberoende av det mesta i våra affärer.

I det läget har vårt land en barlast som gör att vårt land snabbt får slagsida, nämligen vår enorma byråkrati som kostar hundratals miljoner kronor att avlöna varje år. Det är ju inte ovanligt med löner på flera miljoner för högre chefer inom de offentliga verksamheterna. Ett mycket stort antal personer som inte tillför landet någonting, de finns där bara för att försvara det politiska makt- och kontrollsystemet. Alla dessa personer måste försörjas av den övriga befolkningen vilket drabbar både fattig och rik.

 Blir fundersam varför blickarna inte vänt sig mot de kostnader våra politiker, byråkrater och administratörer orsakar invånarna varje år. De avlönas med pengar invånarna betalar för att få tjänster utförda, men undermåliga politiska ledningar och brist på personal har gjort allt sämre för varje år. När det talas om brist på pengar är det inte med sanningen överensstämmande, det är bara det att fel personer drar nytta av pengar som behövs till annat som är betydligt viktigare.

Det är dags att invånarna kräver en folkomröstning om hur och av vilka vårt land skall skötas på bästa sätt. Spelar man i högsta serien för att vinna, ställer man inte upp med ett B-lag, vilket våra politiker måste ses som när det gäller att tackla de komplexa problem alla länder ställs inför i dag. Våra politiker är amatörer som försöker hålla jämna steg med proffsen, vilka alla måste inse är en omöjlighet.

Våra politiker borde ta till sig de visdomsord Hugo Hamilton en gång yttrade: De flesta människor duger något till blott de finner att man tror på dem och låter dem så mycket som möjligt handla på eget ansvar. Svenska folket behöver inga överförmyndare i form av politiska företrädare, de klarar sig alldeles utmärkt att själva styra över sina liv. Att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt, går det att anställa välutbildade kompetenta människor till att ta hand om betydligt billigare än vad vårt nuvarande styrelsesätt kostar.

Hade en god vän som sina sista år ägnade åt att få till ett nytt lönesystem i landet. Hade han fått vara med om de våldsamma löneökningar många har fått senaste åren hade han säkert utropat: Vad var det jag sa! Med de höga löner inom de offentliga verksamheterna och därmed höga pensioner, kommer framtida ekonomiska problem vi inte ens kan föreställa oss. Jag har en del av hans uträkningar kvar och inser att han kommer at få rätt, för så här långt stämmer de.

Det finns en morgondag också, det tänker inte många så mycket på. Men den morgondagen kan bli en verklig kalldusch för högavlönade politiker, byrådirektörer med mera, det kan bli så att befintliga pengar måste delas lika. Låter säkert för många som en omöjlighet, men chansen att det kan bli så är enligt hans uträkningar över sjuttio procent. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare vilket betyder att det inte finns någon annan väg att gå eftersom våra politiker bränner broar så att ingen väg finns tillbaka.

Han var ingenjör specialiserad på MTM som metodstudier hette en gång. Det var genom det idén växte fram att ett nytt lönesystem måste införas. Han insåg att folk skulle pressas mer och mer och det hela skulle ta en ände med förskräckelse, orättvisorna skulle öka därför att lönesystemet, pensioner och bidragssystemet inte är rättvist. Man kan inte ha lönehöjningar, sjukersättningar, pensioner med mera i procent för en stor del av befolkningen, men kronor när det gäller befattningar som anses vara viktiga.

Han kunde inte begripa varför höjningar av pensioner, sjukbidrag följde en procentuell mall, det stämmer aldrig med verkligheten. Inte heller att de höjningarna hela tiden släpar flera år efter. Löne- och kostnadsläget ändras på kort tid, vilket gör att det system som används i vårt land förorsakar enorma problem för många.

Vad han också förutsåg var hur människor skulle bli utbrända på grund av att personalpolitiken bestäms av politiska företrädare. Varje ansvarig inom olika verksamheter styrs av budgetar som måste hållas, vilket går ut över både anställda och de som med skattepengar betalar för den service samhället är skyldig att utföra. Överhänget med politiska företrädare och politiskt skapade jobb blir en kostnad som går ut över invånarna.

Naturligtvis kommer de politiska partierna att få betala på ena eller andra sättet för de misstag som gjorts. Tyvärr kommer det samtidigt att drabba alla övriga, men det är ju så allting fungerar. Våra politiker skulle inte glömt bort hur en demokrati skall fungera, för det är alltid invånarna som till slut har sista ordet. Och vad sista ordet blir kan vi inte ens ana oss till i nuläget, men missnöjet är stort.

En för oss svenskar tämligen okänd före detta amerikansk politiker Gary Hart, blev tillfrågad om vad han ansåg vara det största framtida hotet. Cyberattacker var hans omedelbara svar. Kan vara banker, transportsystem eller kommunikationssystem som angrips. Det gäller för människorna att i framtiden hitta en säker plats för oroligheter kan bryta ut när och vartsomhelst.

Att hitta en säker plats är lättare sagt än gjort för de flesta av oss. Vi lever i ett samhälle som är beroende av att elen, telefonen och att transportmedlen fungerar. Elen har genom vår vattenkraft setts som någonting som att elförsörjningen skulle klara oss genom kriser, nu finns tecken på att elen kan bli en bristvara i ett elintensivt samhälle. Det gäller inte minst de stora städerna som kan få problem med att få elen att räcka till, om dessutom elbilar skall ersätta de bensin- och dieseldrivna ligger vi verkligen risigt till. Kanske tvingas de stora elkrävande företagen att flytta. Alternativet är ju elransonering.

Hela tiden ser vi hur politiska beslut som togs i en helt annan tid nu skapar enorma problem för framtiden. Enda hållbara lösningen anses vara att bygga nya kärnkraftverk som är betydligt säkrare än de som en gång byggdes i vårt land. Vad gör inte minst villaägare om det blir problem med elförsörjningen? Kunde inte låta bli att gapskratta när det från byråkratiskt håll påhejade av Miljörörelserna slog ner på vedeldade spisar. Ved är förhoppningsvis någonting det alltid kommer att finnas gott om och ingen vill i vårt klimat sitta i kalla hus, det är ju ett modernt samhälle vi lever i.

Men det har inte uppfattats av politiker och byråkrater, de har bara ett mål för ögonen och det är sitt eget men tyvärr inte landets bästa. Ser man på hur utvecklingen kan bli kommer de säkert att ångra sig, men det är så dags då. Det politiskt styrda samhälle vi haft i så många år sjunger på sista versen, det har till och med en del politiker insett.

Mycket beroende på de ståndpunkter partierna tog innan de fick hjärtat i halsgropen av alla människor som kom till vårt land. Om det beror på att fel personer kommit till vårt land eller andra orsaker har brottsligheten ökat markant. Lite varstans ser man nu grannar som går samman för att skydda sina bostadsområden, det hjälper inte att köpa dyra larm  för när de välorganiserade ligorna slår till töms ett hus på bara några minuter.

Vid tiden då jag växte upp var det inte många som låste sina dörrar om de gick ut en sväng. Nu hade visserligen inte folk just någonting att stjäla vid den tiden, men i alla fall. Hörde en berätta att han ställt ut gamla vinterhjul på plåtfälgar som stått och tagit plats i många år utanför garaget för att köra till Återvinningen. Han glömde bort dem men efter några dagar såg han att de var borta. Så tydligen är bästa sättet att slippa åka till Återvinningen med saker som skall kastas att ställa ut dem.

Man kan se det som en rolig historia, men det är faktiskt så vårt samhälle blivit. Man brukar säga att tåget gått när det är för sent att göra någonting. Det enda jag kan tänka mig kan få våra politiker att komma med på tåget, är att komma försent till närmast föregående. Men de senaste åren har de inte ens klarat av det, men sent skall syndaren vakna brukar man säga.

Oavsett om vi kommer att få en regering utan nyval eller inte, kan man kallt räkna med att invånarnas dom blir hård mot hela det politiska etablissemanget. Ett nyval tippas bli ett lyft för SD, men många som röstade på SD har blivit tveksamma, det är inte bra för landet när ett oppositionsparti blir så stort att det kan åstadkomma handlingsförlamning hos de övriga.

Tror ett nyval skulle gynna Socialdemokraterna mest, men det skulle ändå inte räcka. Den enda lösningen som står till buds är att blockpolitiken skrotas, den gör mer skada än nytta för svenska folket. En sak är i alla klar och det är att vara politiker kommer aldrig mer att bli vad det varit, det har våra politiker själva sett till.

De politiska partierna och politiskt engagemang har alltid angetts vara grunden för vår demokrati, nu visar det sig att de är en fara för landet och vår demokrati. Det är tydligen lätt att infiltrera de olika partierna med syften som inte har med demokrati att göra. Det som hänt inom SSU i Skåne skall ses som ett bevis på att religionsfanatiker, är ett större hot än det lilla antal nazister som finns i vårt land. De syns nämligen, det gör inte de som infiltrerar och antagligen rapporterar till regeringar och eventuella uppdragsgivare utanför vårt lands gränser..

Har en känsla av att våra politiker måste se sanningen i vitögat och sluta vara naiva, vad politik numera handlar om är ett tjuv och rackarspel där alla medel är tillåtna. Med så många invandrare och anhöriga som nu bor i vårt land, naturligtvis kommer de att försöka nå positioner där de kan utöva påtryckningar för att förbättra för egen del. Ett enat land, glöm det.

I många andra länder som haft invandring finns regler om att ta seden dit de kommit. Om någon av skilda anledningar flyttar till ett land betyder det i princip att vara beredd på att starta ett nytt liv. Oavsett vad som var orsaken till att lämnade det gamla landet, kan det inte varit mycket att hurra över. Så var det i vårt land en gång för länge sedan och många svenskar emigrerade till Amerika.

Då handlade det om fattigdom i vårt land, nu är det många välutbildade ungdomar som inte ser någon framtid för vårt land. Men det är inte bara unga som flyttar till andra länder, utan även äldre som med endera pensioner utöver de vanliga, eller efter att ha fått ett välfyllt konto genom försäljning av sina bostäder. De vill ha ut det mesta av den tid de har kvar i livet.

Vad än en del människor tycks tro, kommer aldrig varken invandrare, flyktingar eller deras barn att bli svenskar. Har talat med många invandrare som kom hit för många år sedan och de känner sig utanför därför att det ständigt uppstår kulturkrockar. Men det största hotet upplever de från de klaner som ostörda av myndigheter etablerat sig i vårt land.

De politiska partierna har brottats med svårigheter att locka till sig de unga, men aldrig tagit reda på orsaken.

Ungdomsförbunden har de definitivt inte haft någon koll på och varit dåliga på att ta hand om eventuella påläggskalvar. Det i sig har inneburit att partiledningar blivit kvar i det gamla och haft svårt att hänga med i den snabba utvecklingen av vårt samhälle.

Kraften i allt det nya har inte alls uppmärksammats, fortfarande finns på många ställen Arbetarkommuner som fungerar som rådgivande till Socialdemokratisk ledda kommuner. Ingen tycks fatta att det verkligen är som en fornlämning, en påminnelse om hur vårt land en gång var. När den ena överraskningen efter den andra drabbar våra politiker kan man bara säga, välkommen till verkligheten.

En kvarleva från flydda tider är att när någonting för våra politiker obehagliga saker dras fram i dagsljuset, skall locket läggas på och det skall utredas internt. Man kan säga att de som ställt till det ges en möjlighet att städa undan eventuella bevis, men eftersom det redan nått utanför verksamheternas gränser är det svårt att fatta vitsen med att lägga locket på.

När våra politiker tappade greppet om det uppdrag de har måste man gå tillbaka många år. Att ingen politiker uppmärksammat det är för många ofattbart, eller snarare ett bevis på att de levt i sitt eget utopiska välfärdssamhälle. Det som av politiker kallas för ett välfärdssamhälle är en fantasiprodukt som kläs av i takt med alla försämringar.

Det politiska styrelsesättet är föråldrat och alldeles för tunggrott, om det uppstår tveksamheter angående ett beslut överlämnas det till en utredning. När denna utredning är klar kan den kastas i papperskorgen eftersom nya förutsättningar visat att det var fel tänkt redan från början. Man hade inte tagit med i beräkningarna att det ständigt sker förändringar som beslutsunderlagen inte passade ihop med.

Lagar och förordningar är en sak, men vi kan inte ha politiska företrädare som bestämmer hur invånarna skall leva. Som det blivit styrs människorna till att bli någonting det knappast är meningen att de skall vara, ett redskap för staten, kommunerna och landstingen. Det är ju de så kallade förtroendevalda som är invånarnas redskap att få ett bättre samhälle.

Någon klok människa lär ha sagt att som vi formas i vår ungdom, bär vi med oss genom hela livet. Hur formas våra unga i dag? Vardag för många är en skola i kaos eftersom lärarna fråntagits rollen att vara den som bestämmer i klassrummen. Märkligt att inte den som skall lära de unga för livet, inte ens har rätt att bestämma över sin arbetsplats.

För våra politiker borde varningsklockor ringa med sådan kraft att de med alla medel måste få tyst på dem. Vad som skapas är en stor grupp som snart kan påverka sina egna liv och kommer knappast att lyssna på vad politiker har att säga. De har lärt sig att det går att skapa egna lagar som gör det möjligt att påverka eller helt enkelt strunta  i de lagar som gäller.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där endast de starkaste överlever? Ändå är det vad politiska beslut lett fram till, det är beslut som kört över invånarna och lagt ribban där den nu ligger. Våra politiker har inte insett att de inte haft en aning om vad de varit med om att besluta om. Men så länge de inte kan ställas till svars försvaras de felaktiga besluten, kan de fortsätta förstöra för svenska folket.

John Bunyan skrev en gång för länge sedan någonting som stämmer in på hur svenska folket känner sig när deras så kallade politiska företrädare upplevs som pajasar. Han skrev nämligen: Somliga ting är sådana att det får våra läppar att småskratta medan hjärtat värker. Det är en sorglustig föreställning våra politiker bjuder svenska folket på.