All stress  och jäkt är på väg att göra många människor sjuka men också klokare. Läste om en som slutat sitt jobb på grund av utmattningssyndrom och kommit underfund med att ha sparat massvis med pengar. Det var ett val mellan att inte helt slås ut genom utbrändhet eller leva ett vettigt liv. Det är många som börjar se på sina liv på det sättet, de ser ingen ljusning framöver. Hur lång tid kommer det att ta innan skaran av de som frågar sig om det verkligen är värt att arbeta växt sig så stor att våra politiker utmanövreras?

En gång i tiden var det så i vårt land att familjer klarade sig på en lön, men så gick kvinnorna ut i arbetslivet för att få det bättre ekonomiskt, nu är båda tvingade att arbeta för att det skall gå ihop. Men svårt samhälle har förändrats och det är vanligt att familjer splittras med följden att det i dag finns många ensamstående med barn. Det är någonting som inte passar in i den mall som gällt för våra politiker under alla år. Resultatet har blivit en skrämmande hög barnfattigdom och hur det ska lösas kommer det säkert att startas många utredningar om.

En åldrande befolkning varnades det för länge, länge sedan, då var det den stora gruppen fyrtiotalister som oroade ekonomer. Men de akuta problemen var viktigare och politikerna kunde inte se några politiska poäng i att börja gardera sig. Själva hade de sitt på det torra, men det är nu konsekvenserna börjar bli akuta. Och det är det som är vårt lands stora problem. Det kan inte vara så att politiker ska ha bättre pensioner än de som jobbat ihop till deras löner. Det bästa vore ju om alla får det genomsnitt som räknas fram för det är ju invånarnas skattepengar det betalas ut ifrån.

Det är inte meningen att de politiska företrädarna skall ha ekonomisk trygghet säkrad, det gör att de inte kan se de problem de med låga inkomster har. Under åren har skaran av företrädare vuxit som en del av hur partierna försvagats. Det har skapat en demokratisk beslutsprocess som till och med pyttesmå partier ges möjlighet att få igenom sina hjärtefrågor som de sedan kan skryta över.

Arbetslinjen är minst sagt idiotisk. Det kostar pengar att ha ett jobb, hårdast drabbas de inom låglöneyrkena eftersom alla fördyringar drabbar dem hårdast. Har inte en aning om hur många som tvingas pendla till sina jobb, vilket bestraffas istället för att premieras när det gäller avdrag för resor. Många av dessa pendlare skulle om de ser på vad det blir kvar netto, börja fundera över vad de håller på med.

För alla de som tvingas ut i onödiga jobb för att hålla arbetslöshetsstatistiken nere, är det både förnedrande och olönsamt. En sista (får vi hoppas) desperat åtgärd är att reformera Arbetsförmedlingen. Det är vårt politisk maktsystem som måste reformeras, det är det som skapar alla problem som ständigt skapas.  

Det är svårt att bli klok på hur det här landet fungerar, men landets invånare kan två sina händer i alla fall. Om vi lärt oss någonting om hur vårt fantastiska demokrati fungerar är det att den inte fungerar alls. De enda som tycks vara glada över att vi äntligen har en regering är Socialdemokraterna, alla andra är sura över att det blivit som det blivit.

Kristersson vill man klappa på huvudet och trösta, det är inte lätt att vara liten i en vuxenvärld. Av det nya arbetarpartiet blev ingenting och samarbetet med KD ser många trogna väljare som att de lika gärna kan rösta på SD. Det är inte lätt att vara partiledare för Moderaterna, det är då ett som är säkert. I en taxi på väg någonstans muttrar han säkert på sitt mantra: Skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar ... Det var ju det som skulle hålla ända in i kaklet.

På vänsterkanten är Sjöstedt lika besviken, vad har alla övriga partier emot honom? Tja, det är ju inte bara de andra partierna, över nittio procent av svenska folket vill inte heller veta av honom eller partiet. Det kan bli så om man är felprogrammerad från början, det ger ett tunnelseende. Måste bli tröttsamt att sitta och titta på en affisch med Lenin eller Mao på. Det som är dött är dött, det är inte mer med det. Vi är inne i tvåtusentalet då allt förändras i snabb takt, hade de döda haft rätt hade inte vår värld sett ut som den gör. Eller kan det vara så att de nu levande har fel ...?

Men socialismen är inte död, men i vår moderna tid ser det helt annorlunda ut. Unga kvinnor stormar fram inom politiken och de gamla rutinerade rävarna har blivit tagna på sängen. De har inte hängt med i den snabba utvecklingen och trots att de säger sig vara feminister tänker de fortfarande som mansgrisar. När hela deras tidigare trygga tillvaro hotas har det uppstått panik. Alla dessa välbetalda människor som hänvisar till sin sociala kompetens som de kallar erfarenhet för att det skall låta finare, har börjat inse att de står kvar på perrongen och tåget har gått.