Efter skolskjutningen i Florida har de unga visat att det går att skaka om det gamla politiska etablissemanget. De unga har visat sig vara betydligt intelligentare än inte bara senatorer och den som styr landet, de har insett att vapen inte ger invånarna säkerhet utan osäkerhet.

En mäktig organisation som tillvaratar vapentillverkare och distributörers intressen har plötsligt ifrågasatts. Man kan befara att många högt uppsatta politiker på ena eller andra sättet blivit "smorda" av den mäktiga organisationen, eftersom de ivrigt förvarat de vapenlagar som finns.

Den mäktiga organisationens medlemmar har kunnat utnyttja rabatter hos flyg- och biluthyrningsföretag, men också stora varuhuskedjor. Vad de unga i Florida fått dessa företag till, är att ta ställning vilket flera av dem också gjort. De har insett att när de gamla gubbarna är borta, är det de unga som tar över.

Nu höjs röster att åldern för att rösta i Amerika sänks till sexton år, de unga måste få vara med och påverka sin framtid. Det skulle antagligen skaka om hela det politiskt uppbyggda maktsystemet, ingen har frågat de unga hur de vill att det samhälle de ska leva i under många år ska se ut. Det problemet finns i alla länder och vårt land är inget undantag.

Någonting som skymtar fram är hur rädda de äldre makthavarna är för den högteknologiska förändring av vår värld vi kommer att få uppleva. De har varit vana vid att advokater och skickliga medarbetare tagit hand om alltig, men så har det visat sig att de lätt kan köras över av sociala media där deras vända svart till vitt drunknar i ilskna kommentarer.

Hörde Joan Baez på teve likna det som nu händer med tidigare proteströrelser, någonting är på gång som kan skaka om de styrande. Äldre personer tänker annorlunda än unga, de har i bästa fall lärt av misstag och därför blivit försiktigare. Men den gamla säkra vägen har visat sig vara en katastrof, på grund av bristande underhåll är den inte farbar längre.

Det går inte att undvika att jämför skolans betydelse i Amerika och i vårt land. Att föräldrarna i Amerika uppmanar sina barn att studera trots stora kostnader, gör att även de unga känner pressen att prestera. Man kan säga att de unga i Amerika har en helt annan syn på skolans betydelse än i vårt land.

Genom utökad skolgång som infördes på grund av den höga ungdomsarbetslösheten och bristen på ingångsjobb som exempelvis lärling, är skolan för många unga en tvångsförvaring. Naturligtvis är det bäddat för stökiga klassrum och incidenter med lärarna om ett stort antal elever inte vill vara där. Och i takt med att allt fler diagnostiseras som dyslektiker eller ADHD, blir det bara värre och värre.

Jag och fler med mig misstänker att skolan medvetet försämrats på grund av rädsla för att ungdomarna skulle införskaffa sig mer kunskaper, än de styrande makthavarna. Och det kan man förstå, eftersom det välavlönade jobbet som heltidspolitiker inte kräver ett CV som visar vilken utbildning de har. Inte många politiker har universitets eller högskoleutbildning.

De som styr vårt land, vare sig det gäller riksdag, kommuner eller landsting, har de flesta gått den långa vägen som bypolitiker. Många politiker hänvisar till social kompetens vilket är samma sak som erfarenhet, men det har alla invånare som nått vuxen ålder. Svenska folket måste alltså förlita sig till att de politiska företrädarna har anställda välutbildade människor till sin hjälp för att kunna fatta beslut. Det kostar enormt med pengar.

Som det visat sig är det vi har ett politiskt självmordstyre, som genom panikartade beslut och försök att blidka ett allt otåligare folk, gör det hela ännu värre. Stryks den ena gruppen medhårs, reser de andra grupperna ragg efter att ha blivit strukna mothårs. Det finns helt enkelt inte en enhetlig politik som tillvaratar alla invånares intresse.

När det nu lovas pengar för att rätta till problemen inom sjukvården med mera, är det som att ge pengar till en spelmissbrukare, för det är så de offentliga verksamheternas politiska ledningar hanterar invånarnas pengar. Vården och skolan är alldeles för viktiga för att politiker ska få bestämma hur pengarna ska användas, det är där staten ska visa sin kraft och styra pengarna dit där de gör nytta.

Men det kommer knappast att hända, både regeringspartierna och oppositionen håller istället på att vässa knivarna inför valet i höst. Vad som kommer att slaktas är svårt att säga, de egna ideologierna antagligen. De stämmer inte in i vår moderna tid och inte hur folk numera tycker och tänker. Det är just det som gör att partistrategerna inte vet hur kappan skall vändas efter vinden.

Den snålblåst många människor känner av i dag kan inte ens anas i maktens korridorer. Välbetalda politiska företrädare har inte en aning om hur många av deras väljares liv ser ut. Vad de ser är vad som läggs fram för dem, av naturliga skäl friserade rapporter som ignorerar att många människor börjar bli desperata. Så här vill de inte ha det.

Många börjar längta efter ett nytt parti som prioriterar invånarnas levnadsvillkor, att ingen skall behöva vara fattig i ett land våra politiker säger är så rikt. Ingen skall behöva behandlas som de sjuka nu görs av Försäkringskassan, det är en skam som blir svår för det politiska etablissemanget att kunna botgöra.

Det enda invånarna kan hoppas på är att omvärlden skakar om de styrande och tvingar dem till förändringar. Det är inte högre skatter som är nödvändiga, det är lägre kostnader för att driva staten, kommuner och landsting. För att det skall bli rent, måste det städas uppifrån.

Det är många saker som har eller är på väg att spåra ur i vårt land. Men alla misslyckanden som lett fram till  det samhälle vi har i dag, försvarar våra politiker att besluten skett i demokratisk ordning. Ja, jag vill nog snarare kalla det politisk oordning, för de beslut som fattats har varit kompromisser för att komma fram till ett majoritetsbeslut.

Den demokrati vi sägs ha måste ses som en salig röra, men är ändå enda sättet för invånarna att trycka på för att förbättra levnadsvillkoren. Invånarna har inte bara dövörade politiker att fightas med, utan också såphala lobbyister lejda av intressen som vill krama ur det mesta av invånarnas pengar.

Visst har det skapats lagar som ska skydda enskildas egendom, vi har även lagstadgad yttrandefrihet, som politiker under flera år precis som i en del andra länder inte alls gillar. Det är därför tveksamt vem eller vilka våra lagar skyddar numera, det Försäkringskassan på order av regeringen nu gör, måste ha passerat lagens råmärken. Invånarna har rättigheten att välja företrädare, men det har inte fungerat på många Herrans år. Det parti som fått din röst utser partiets företrädare, utan möjlighet för väljaren att kunna göra någonting åt det.

Detta försvaras med att den som inte är politiskt aktiv, inte heller kan påverka. Det är den dummaste förklaring som kan ges, skulle alla satsa på politiken skulle det finnas alldeles för få för att kunna försörja resten av invånarna. Ingen tror väl att folk jobbar politiskt utan att få betalt, eller lovas något politiskt skapat jobb. Den politiker som tänker efter lite, inser säkert att vi har för många heltidspolitiker redan.

Våra politiker trycker hela tiden på att fler måste i arbete och betala skatter för att rädda vårt "välfärdssamhälle" från undergång. Ja, egentligen handlar det om det politiska etablissemangets undergång, det hela är uppbyggt efter samma princip som ett myrsamhälles överlevnad. Om arbetsmyrorna inte drar sitt strå till stacken dör den ut, samma sak med vårt så kallade välfärdsamhälle.

De flesta är nog på det klara med att det politiska maktsystem vi har, inte håller måttet när vårt samhälle kommer att förändras genom de högteknologiska hjälpmedlen. Det är knappast ett tomt hot att miljoner jobb kommer att försvinna, men för många med intresselösa monotona jobb kan det ses som en räddning. På sikt kan det också mildra butiksdöden i form av närbutiker, trots att de stora köpcentrum som finns utanför statskärnorna troligtvis kommer att gå i graven.

Arbetslösa har inte mycket pengar att spendera och i takt med ökade kostnader för familjebilen kommer folk att åka allt mindre. Har haft svårt att hålla mig för skratt när det talas om att elbilar är framtiden. Inte ens i framtiden kommer att finnas batterier som klarar av sträng kyla vilket betyder att folk knappast kommer att kunna färdas långa sträckor. Hur folk i Norrland ska kunna klara sig med en elbil övergår mitt förstånd, många pendlare där uppe åker tjugo mil eller mer fram och tillbaka.

Elbilen måste därför ses som ett storstadsfordon och längre än så verkar inte våra riksdagspolitikers lokalkännedom räcka. Ändå är inte alla födda i Fjollträsk! Jag ser det istället som att när arbeten försvinner, kommer inte bilen att behövas i samma utsträckning som i dag. Det känns på något sätt som vi är tillbaka till andra världskrigets dagar då de flesta bilarna blev stående. Visserligen var det bensinransonering men inte många hade råd eller ville göra sig omaket att sätta på ett osande gengasaggregat som fick taxi och bussar att rulla.

Hörde en Miljöpartist säga att alla gamla bilar måste bort och ersättas med miljövänliga elbilar. Det uttalandet visar hur lite en riksdagsledamot vet om hur det fungerar i verkliga livet. Skulle alla bilar äldre än tio år förbjudas att användas, skulle vårt land kollapsa inom ett par månader. Så viktig är bilen för hundratusentals småbarnsfamiljer i dagsläget och så många gamla bilar finns det i vårt land. Och vad skulle hända med de stora bensinbolagen som förser staten med miljarder i skatter och moms?

Nåja, alla idiotiska och fördyrande förslag från Miljöpartiet kommer förhoppningsvis att leda till att partiet åker ur riksdagen. Det partiet är verkligen en fara för landets överlevnad. Märkligt att inget förslag kommit från partiet att förbjuda snöfall, för det är verkligen en miljöbov. Det kräver dieselslukande plogbilar, lastmaskiner och lastbilar som forslar bort all snö. Inte minst i storstäder där det inte finns plats för meterhöga breda snövallar.

Men det var ju inte meningen att det skulle bli så här, den globala uppvärmningen skulle bespara oss det vi nu drabbats av. Inte bara vi i vårt land utan även nere vid Medelhavet och på andra ställen i vår värld. Jag tror inte att koldioxid och växthusgaser är boven till ett allt mer oförutsägbart klimat, det är människan som trott sig kunna hjälpa vår miljö, som skapat de oförklarliga naturkatastrofer som hänt och händer.

När man tänker efter finns det betydligt farligare saker än en kommande naturkatastrofer att oroa sig över. Utöver vad som kan hända med ekonomin, har vi en ökande brottslighet och ett hot om att vårt land kan utsättas för terrorattacker. Blåögda regeringar har aldrig räknat med att med inkommande människor de inte vet någonting om, kan ställa till med vadsomhelst.

Och visst kan vad som helst hända, det är det enda vi kan vara säkra på. Ja, bortsett från att vi alla kommer att dö en dag, förstås. För så är det ju, men ingen vill tänka på att efter ett långt (i bästa fall) arbetsliv, är belöningen att vi måste dö. Om alla skulle börja tänka på att ta vara på sina liv, skulle knappast någon jobba livet av sig för att vårt välfärdssamhälle skall överleva.

Skulle inte förvåna om människorna börjar tänka i de banorna. Att leva loppan några år som ung är knappast en tröst i bedrövelsen, när det som återstår är att utnyttjas för att staten och de offentliga verksamheterna skall överleva. Men priset är högt för många som jobbar till dess det inte går längre och de dekoreras knappast med tapperhetsmedalj. Tvärtom behandlas alla dessa människor som sopor och kastas på den sociala soptippen. Välfärdsland, i helvete heller.

Ett sjukt land skapar sjuka människor, det är väl så man måste se den situation vårt land befinner sig i. Många trötta ben och huvuden släpar sig till jobbet varje dag, det enda som driver dem är pengar till de löpande fasta kostnaderna. Det är inte gamlingar jag talar om som måste dryga ut sin usla pension, utan människor med många år kvar i arbetslivet. Arbetslinjen skördar offer varje dag.

Det är en skrämmande bild av ett kommande fattigt land som omedvetet målas upp för mig. Så länge vi har en högkonjunktur rullar det på trots alla politiska misstag, de märks först när konjunkturen vänder ner och de jobb som våra politiker säger sig ha skapat försvinner. Den första spiken i kistan kan vara hotet om handelshinder i form av tullar på stål och aluminium som Trump annonserat kommer.

Allt hänger nämligen ihop och om ett område drabbas sprider sig detta till ett stort antal andra områden. Man brukar kalla det här för Dominoeffekten, det vill säga faller en uppstaplad bricka faller den på nästa och så vidare. Komplicerat är bara förnamnet och det är vad våra politiker måste hantera vare sig de kan eller inte.

Runt om i världen finns liknande problem som i vårt land och enligt kloka personer beror det på att människan glömts bort i jakten på ekonomisk tillväxt. Det våra politiker kallar välfärdssamhället är skapat för staten och de offentliga verksamheternas överlevnad. De som skall göra det möjligt har setts som en resurs att nå målet, inte att människan är en tillgång vårt samhälle inte kan fungera utan.

Att människan är viktigast har en del framsynta politiker upptäckt och att den bästa lösningen är att dela på de pengar som kommer in till staten. Oavsett hur vi försöker ändra på allting i syfte att förbättra, kvarstår faktum att människorna måste ha pengar för att överleva. Bidrag är ett uselt sätt att ta hand om de behövande, det kostar alldeles för mycket pengar att administrera. I många fall lika mycket eller till och med mer än bidraget som betalas ut.

Våra politikers uppgift enligt gällande lag är att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Så görs inte och har inte gjorts på många år, istället har pengar slösats på saker som inte gynnat landets invånare. Vi har ett samhälle skapat för politisk styrning, inte ett samhälle anpassat efter invånarnas behov. Misslyckandet av den politiska styrningen ser vi i form av den kris de anställda inom sjukvården, skolan och polisen tvingas leva med.

Man kan förstå att många sjuksköterskor, lärare och poliser kastat in handduken och slutat, de har insett det lönlösa i att kunna påverka så att det blir en förbättring. För mig övergår det mitt förstånd att vi har valda företrädare, som tyvärr tycks företräda sig själva i första hand. Det mesta i vårt moderna samhälle tvingar invånarna att göra saker och ting själva, service vet inte ens de av invånarna anställda politikerna, byråkraterna och administratörerna vad det betyder.

För våra politiker ses invånarna som endera kunder eller brukare, benämningar våra politiker börjat använda senaste åren. Jösses Amanda, kunderna och brukarna är dessa verksamheters arbetsgivare! Varför inte invånarna jagat de så kallade politiska företrädarna med blåslampa, kan inte bero på annat än att de haft fullt upp med att överleva.

Personligen är jag av den åsikten att invånarna är alldeles för fega. De har med svett och möda och lånade pengar byggt upp någonting de inte vill mista, de som inte har någonting att mista vill se en förändring till det bättre. Det här att staten rättvist ska fördela pengar så att även de fattiga ska kunna handla vad de behöver, ses som ett orosmoment för de med höga inkomster. Ganska märkligt tänkt, eftersom även de skulle få en ekonomisk grund att stå på om någonting händer.

Läste vad ekonomer kommit fram till om det skulle beslutas om en medborgerlig lön, vad det skulle innebära i inbesparingar för staten. Vår byråkratiska apparat skulle kunna reduceras till ett minimum genom att pengarna betalas ut direkt till invånarna utan mellanhänder. Förlorare är naturligtvis de politiska makthavare som använt bidrag som mutor till de sämst ställda. Ja, det är vad bidragen måste ses som från början och det har fungera från och till. Jobbskatteavdraget är ett utmärkt bevis på ett bidrag som applåderades av de med ett jobb, men Alliansen förlorade valet i alla fall.

Nu fungerar det inte längre med bidrag av den anledningen att de allmosor som delas ut är otillräckligt för att överleva. Det beror på en eftersläpning av kostnadsökningarna i vårt land. Allting när det gäller pensioner, bostadsbidrag, sjukpensioner, arbetslöshetskassa mm, är baserade på ett löneläge för flera år sedan. Vad som än kommer att göras, blir det bara som att sätta plåster på ett sår som måste sys med många stygn.

Procenträkning är utöver plus och minus tydligen ett av de få räknesätt våra politiker förstår sig på, eftersom allting räknas upp i procent. Nu råkar det vara så att 2% på 7000 kronor som många fattigpensionärer faktiskt tvingas leva av, nätt och jämnt kan matcha inflationen som Riksbanken försöker få upp den till. Men lägger man på 2% på femtiotusen blir läget ett helt annat. Ändå finns det politiker som tror att det är en rättvis ökning för alla.

Till alla som nästan jobbar livet av sig för att vara solidarisk med sina arbetskamrater, gör det inte. Ingen tackar dig för din insats. Gör istället som E. Phillips Oppenheim en gång skrev: Om morgondagen vore den sista, borde du inte njuta av i dag? Det verkligt förståndiga i livet är att leva som vore varje dag vår sista. Ta till er dessa kloka ord.