Ett mycket stort antal människor i vårt land, tror sig komma att leva i ekonomisk trygghet så länge de lever, nämligen de som valt den politiska banan och har politiken till yrke. Om denna säkerhet tas ifrån dem, drabbas även de som har sin födkrok från politiskt skapade jobb. Det är så finurligt och samtidigt osäkert vårt politiskt skapade maktsystem fungerar.

Vad händer om det politiska styrelsesättet ifrågasätts av en majoritet av invånarna? En intressant fråga, eftersom vår värld står inför en enorm förändring enligt många experter. Att det är folket som bestämmer har vi sett vid senaste valet i USA och vid den Engelska röstningen om Brexit. Det var invånarna utanför storstäderna som avgjorde valen, eftersom de helt glömts bort av storstadsfixerade politiker.

På samma sätt har den snabba tekniska utvecklingen om inte glömts bort, så  i alla fall mer eller mindre ignorerats. Det finns gott om tid att ta hand om den biten och en mandatperiod är bara fyra år. Det gäller att hitta någonting som kan säkra makten för den tiden, vad som sedan händer måste hanteras vid och efter nästkommande val. Att ha sin utkomst från politiken har blivit en fråga om kortsiktiga lösningar, på lång sikt finns osäkerheten om vad invånarna kommer att kräva alldeles för stor.

Företagen däremot tänker längre framåt, det gäller att överleva i en mördande konkurrens. Den tekniska utvecklingen styrs av ett behov hos företag som vill minska de dyra personalkostnaderna och få en billigare tillverkning. Maskiner kan producera i betydligt snabbare takt än människan, som dessutom har allt svårare att orka med i det allt snabbare tempot. Hur många som blir över när robotar och smarta maskiner tar över kan vi inte ens gissa oss till, massvis med jobb kan göras med hjälp av Artificiell Intelligens.

Om människan använt sig av den intelligens den fötts med, hade inte vår värld sett ut som den gör. Det är den outnyttjade intelligensen som lämnat fältet fritt för de som passat på att utnyttja den. Den ganska stora grupp rika som sitter på en stor del av vår världs rikedomar, har inte själva jobbat ihop pengarna, det har människor som inte utnyttjat sin intelligens gjort. Den oro som nu finns i vår värld beror på, att människorna tvingats börja använda sin intelligens och tänka själva,

När människor insett att de inte vill ha det samhälle politikerna skapat utan deras medgivande, blir det till en början minst sagt rörigt. Alla vill ju inte samma sak, men så småningom kommer de att enas omkring vad som är viktigast, nämligen trygghet och säkerhet. Ändrade spelregler genom politiska beslut gör att du vet vad du har, men inte vad du har framöver. Det skapar osäkerhet och otrygghet.

Människors rädsla att förlora det de har, är en bidragande orsak till att inte använda mottdraget att vägra arbeta. Ja egentligen handlar det om rädslan att inte kunna överleva, eftersom ett lönearbete för de allra flesta är enda möjligheten. Så borde det inte vara, det borde finnas en ekonomisk grundtrygghet, för att alla själva ska kunna välja hur de vill leva sina liv. Den möjligheten finns inte genom det politiskt skapade kontrollsamhället.

Människan skulle även utan ett lönearbete jobba med någonting, knappast lägga sig på rygg och inte göra ingenting. Antagligen skulle det jobbas lika mycket, men då med vad som intresserar individerna själva. Många skulle säkert ta chansen att förverkliga sina drömmar.

Men eftersom alla behöver pengar för att leva, är det ingen som blir arbetslös frivilligt. Den som inte arbetar ska inte heller äta, ett uttryck den trolige nya Moderatledaren säkert skriver under på. Han ansåg ju att alla arbetslösa var arbetsskygga och alla sjuka simulanter. Storleken har ingen betydelse brukar man säga, men han är definitivt ingen de flesta ser upp till i dubbel bemärkelse.

Om denna man väljs till ny partiledare, kan partiet gå mot en tid, då det kommer att gå under benämningen det människofientliga partiet. Det har partiet varit under många år, men med en empatilös partiledare kommer det att framträda tydligare.

Som vårt samhälle ser ut i dag, kan man förstå alla som säger att det var bättre förr. Går man tillbaka sjuttio år i tiden hade en överväldigande majoritet av landets invånare det ungefär lika kämpigt att få ekonomin att gå ihop. Lönerna var låga och arbetsveckorna långa. Ändå fanns det tid till att umgås och ha roligt. Ingångslönerna var låga men trots det hade ungdomarna råd att gå på bio eller dans flera gånger i veckan.

Numera skiljs de fattiga barnen ut redan i skolan, när ensamstående föräldrar inte har råd att följa det hysteriska märkesklädersmodet eller dyra utflykter. Barn som växer upp med detta, kommer att bära med sig denna erfarenhet genom hela livet. Någon samhörighet med det välfärdssamhälle våra politiker talar om kommer inte att finnas. Det är av den anledningen det våra politiker tror vara ett skyddsnät livet ut, på kort tid kan trasas sönder precis som invånarnas skyddsnät, bli så grovmaskigt att många faller igenom.

Att leva ett rikt liv innebär inte att samla på sig rikedomar, det är att kunna leva livet fullt ut. Vårt tid på jorden är kort i det stora hela och man kan förstå de som när slutet närmar sig, ångrar att de inte tagit tillvara på livet. Att inte ha förverkligat sina drömmar klagar många äldre över, men det är så dags då. Om de unga lär sig någonting av detta, kan de förändra framtidens människors sätt att leva. Det är ju faktiskt så enkelt med det i kanten naggade demokratiska möjligheten, att inte ge våra politiker mandat att bestämma hur invånarna ska leva. Det ska vara invånarna själva, som ska har rätten att avgöra det.

Genom historien vet vi att stora Riken fallit, men tro inte, att inte fler kommer att falla. Om det skulle hända vårt land, kommer människorna ändå att leva vidare. Men då förhoppningsvis klokare än att överlämna ansvaret över hur de ska leva sina liv, på av politiska partiers utvalda företrädare.