En snabbis hem och det blev några minuter över att skriva lite. Det har samlats en hel del i huvudet under sommaren och jag har grubblat fram och tillbaka hur vårt land kunnat hamna på dekis. Det är inte bara vårt trygghetssystem som raserats, det verkar som om även vårt rättssystem inte alls är att lita på. Och alltihop kan skyllas på vårt uråldriga politiska system, som är svårt att påverka till och med för våra så kallade förtroendevalda.

Man får en känsla av att människan inte är värd någonting i dagens samhälle. Vi har blivit ett land, där myndigheter i folkets tjänst, låter piskan vina över ryggen på de som blivit sjuka och arbetslösa. Det tycks bara vara de politiska makthavarna som inte kan förstå, varför misstron mot politiker växt den senaste tiden.

Man kan med fog säga, att vi fått ett samhälle bara en liten grupp vill ha. Alla övriga börjar ifrågasätta vad det är vi betalar skatter för att få. Det som kallas trygghetsförsäkringar är inte försäkringar, de är en avgift alla som måste betala. Min fråga blir därför, en avgift för vad?

För ett bra tag sedan hörde jag Borg uttrycka sin oro för, att det han varit med om att bygga upp håller på att gå överstyr. Nåja, bygger man på lösan sand så.... Att stirra sig blind på ekonomisk tillväxt är inte speciellt klokt i kärva tider.

Och visst börjar till och med bankerna att bli oroliga. Fastighetsbubblan som Borg sagt inte finns i vårt land, börjar nu utgöra ett stort hot. Underblåser man konsumtionen för att hålla den ekonomiska tillväxten vid liv, får det naturligtvis konsekvenser. Att de negativa sidorna börjar visa sig redan nu, har kommit som ytterligare en överraskning för regeringen.

Ingenting är gratis, det borde vi ha lärt oss. Men att kostnaden för jobbskatteavdraget skulle bli så stor, hade nog ingen ens anat. Det är inte bara de som drabbats av försämringen av a-kassa och sjukförsäkring som insett att det bär utför med vårt land, nu börjar även de som fått detta bidrag att dra åt sig öronen.

Många människor har helt enkelt lockats till att vänja sig vid en högre levnadsstandard, än vad  de egentligen har råd med. Inte minst i storstäderna är det många som enbart för boendet har en kostnad på runt tjugo tusen i månaden. Eftersom det inte är vårt land som styr utvecklingen i världen, är vi helt i händerna på vad som händer i andra länder. I dag ett välbetalt jobb, i morgom utan.

Den ekonomiska tillväxt vårt land har i dag är inte tillräcklig. Vår regering hade räknat med minst det dubbla för att få det att gå ihop. Statsapparaten kostar enorma summor varje år, utöver alla de miljarder som vi tvingas betala till EU. Det sparpaket vår regering kommer att tvingas till att lägga fram, kommer att bli omvälvande för många.

Statens kaka är liten men säker sa man förr. Det var då det, nu är den inte alls säker, åtminstone inte för de som jobbar inom skolan och vården. Om läget förvärras för vårt land, kan det bli väldigt osäkert. Efter att ha följt det som hänt i krisländerna ser man, att det är de offentliga verksamheterna som bantas först. I exempelvis Grekland, bantades lärare och sjukhuspersonal bort. Men det visade sig att de besparingarna, var att börja i alldeles fel ända. Nu städas det uppifrån, många politiker på maktpositioner har insett, att även de sitter löst.

Vad som sker är en anpassning till vårt moderna högteknologiska samhälle. Det behövs inga som leder och fördelar som under det gamla industrisamhällets glada dagar. Vårt politiska styrelsesätt är inte bara gammalmodigt, det är en fara för landets fortlevnad. Vår nuvarande regering har visat att vårt land måste drivas efter företagsmässiga principer, vilket betyder att både staten, kommuner och landsting, i framtiden måste ledas av skickliga företagsledare.

De förtroendevaldas uppgift i framtiden blir, att föra fram invånarnas krav och önskemål. Till det behövs inte så många, dessutom måste de utses på samma grunder som i arbetslivet, nämligen att de har den utbildning och kunskaper som ligger i takt med tiden. En absolut nödvändighet, eftersom deras förtroendeuppdrag kan innebära, att kunna hålla tummen i ögat på den av folket avlönade högsta beslutande ledningen.