Det var ett tag sedan jag senast satte mig ner framför datorn, jag har inte saknat den. Kom på mig själv att Jag faktiskt försökt bryta gamla vanemönster, anledningen till det vet jag inte själv. Men på något underligt sätt, känns det som att jag preparerar mig själv, inför de förändringar vi kommer att få uppleva framöver.

Har märkt att folk helst inte vill prata om vad som kan hända framöver. Ja, om det inte gäller vädret, förstås. Av förklarliga skäl, pratas det bara väder vart man än kommer. Folk har börjat tvivla på allt som sagts om den globala uppvärmningen, det är ju bara länder långt ifrån oss som kan klaga över värmen.

Kanske beror det växande misstron på att förutsägelserna om vad som kommer att hända med vår miljö, justeras efter hand som olika naturkatastrofer drabbar människor runt om i världen. Det finns inget rim och reson i, hur regn och värmeböljor drabbat olika länder. Men så har det ju varit i miljontals år, men nu försöker starka krafter ändra på tingens ordning.

Men sätten på hur vår miljö ska räddas, verkar ändå som att försöka ta den lättaste vägen. Skövling av regnskogar talas det tyst om, inte ens Greenpeace tycks vara intresserad. Läste för länge sedan att regnskogarna fungerar som vårt lilla jordklots reningsverk, det gäller kanske inte längre. Istället har fokus satts på det som ger publicitet, som exempelvis att bekämpa bilismen och kärnkraften.

Och det kan man förstå, inte väcker det mycket uppmärksamhet, att kedja fast sig vid jätteträd långt från civilisationen. Det skulle knappast ge något klirr i kassan heller, för att kunna driva den omfattande miljörörelsen. Många lever gott på att värna om vår miljö, det finns till och med regeringar, som har kunnat fylla på statskassan genom miljöskatter och avgifter.

Att värna om vår miljö är alltså en lukrativ bransch som nu hotas, genom att allt fler länder får sämre ekonomi. Vem vet, kanske regeringar framöver ställs inför valet att rädda invånarna, istället för miljön. Tidigare talades det ofta om att fattigdom är det största hotet mot vår miljö, kanske dags att det dammas av igen.

Miljöpartisten Fridolin har kommit underfund med, att det finns gott om landsbygd i vårt land. Massvis med väljare också, för den delen, som i stor utsträckning inte sympatiserar med MP. Det finns till och med glesbygdsfolk som ser MP som ett rött skynke, på grund av partiets motstånd mot bilismen. Inte undra på, eftersom många av dem tvingas åka miltals för att handla, uträtta post- och bankärenden, ja till och med för att tanka sina fordon som är en nödvändighet för dem.

Det är i storstadsregionerna som MP har de flesta av sina sympatisörer. Fullt förståeligt, eftersom det är i dessa områden miljöförstöringen märks mest. Ute på landsbygden finns helt andra jordnära problem, oron över nedläggningar av skolor, bibliotek, hälsocentraler, banker, postkontor, ja, till och med bensinmackar. Men alla dessa människor får vara med och betala för att vår miljö ska räddas. Otack är världens lön, kan man väl säga.

På något underligt sätt har det politiska tänkandet förbisett, att människornas väl och ve måste komma i första hand. Ett samhälle måste anpassas efter människorna som bor där, inte som det tyvärr blivit, att människan måste anpassa sig till de politiska beslut som fattas. Glesbygder tycks inte passa in i ett modernt samhälle och när folk envisas bo kvar, sätter man helt enkelt ut rovdjur i dess närhet, för att få dem att flytta. Det är många som upplever att det är på det sättet.

Fridolins uttalande kommer att mynna ut i ingenting, för vad han än vill göra, kommer det effektivt att skjutas i sank av vår enorma byråkratiska apparat. Men uttalandet fick mig att tänka på en gammal historia som lyder så här:

Två partikamrater och riksdagsmän träffades på gatan och följande samtal utspann sig:

– Tyvärr kunde jag inte vara med vid miljödebatten så jag undrar vad du sa.

– Jag sa ingenting.

– Ja det förstås, men jag undrar hur du formulerade dig!

Ja, jag har ju egentligen inte heller sagt någonting, det är upp till var och en att bilda sin egen uppfattning.